Titel: Linjen
Författare: Elise Karlsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201503
ISBN: 9789127141377
Boken är skriven i prosaform men kapitlen är korta, en halv till en och en halv sida, vilket gör att den framstår väldigt poetisk. Den blir också lättläst och jag kan nästan läsa den som en diktsamling. De korta kapitlen tydliggör, gör det lättare att läsa långsamt och eftertänksamt. Jag får svårt att slita mig, vad ska nästa sida säga?
Jag hittar många filosofiska betraktelser om nutidsmänniskan och arbetslivet.
Huvudkaraktären Emma är en intelligent och kyligt beräknande person. Man får följa hennes tankegångar och manipuleringar, hon lyder och anpassar sig, men hon vet i varje stund vad det är hon gör. Allt är klart och tydligt beskrivet, det är konsekvent depressivt, nästan cyniskt eftersom varje antydan om att glädjeämnen är möjliga, avslöjas obönhörligt.
I början av boken är Emma utanför den symboliska Linjen – den politiska ”Arbetslinjen”?, Linjen mellan innanför- och utanförskap? Men hon lyckas äntligen få ordet tillsvidareanställd inskrivet i sitt arbetsavtal. Hon visar kompetens och skicklighet på jobbet, hon redigerar självhjälpsböcker och hjälper författarna med försäljning och föreläsningar. Hon håller inne med sitt förflutna, eftersom hon inte tror att det skulle vara tillräckligt ”fint” för det rådande systemet. Hela hennes liv är nu sammankopplat med arbetet/kontoret, t.o.m det platonska kärlekslivet utspelas där. Hon kan inte längre hitta någon mening utanför arbetet.
Den avskalade stilen gör att man lätt ser det absurda, som att alla tvingas äta tårta när någon blir friställd från arbetet.
Boken ställer frågan om vi i vårt undermedvetna och i en pågående socialisering anammat moralen i begrepp som ”Arbetslinjen” och därmed stelnat i vår skräck att förlora våra identitetsskapande fasta anställningar. Motiveras vi till att arbeta hårt genom att trygghetssystemen urholkas?
Att få tillhöra gemenskapen, att kunna delta och känna trygghet, eller att bli kvar utanför i kylan. Är det vad allt handlar om i en cynisk samtid?
Text: Vivian Gustin