Titel: I skuggan av Rampljuset – Maskrosbarnet som vann melodifestivalen
Författare: Bobby Ljunggren/berättat för Linda Grahn
Förlag: Printz Fakta
Utgiven: 2015-02
ISBN 978-9187343-38-4
Berömmelse och framgång kan ha en bitter baksida som sällan syns i offentlighetens ljus. Barnhems- och fosterbarn har inga kain-märken i pannan och ingen kan säga att just du… Övergivna barn har inga yttre märken – deras ärr är synliga bara för dess bärare.
Bobby Ljunggren är berömd. Han har vunnit flest gånger i melodifestivalen. Han har skrivit låtar till merparten av alla kända och mindre kända artister. Han är gift, har barn och villa. Så nog borde väl det räcka, tänker den som inte vet eller förstår.
Bobby är fosterbarn, han har en historia i stort om jag och många delar. Vi övergavs av våra föräldrar eller helt enkelt togs bort. Bobby övergavs av en karismatisk mamma som troligen inte hade resurser att ta hand om ett barn eller om man tolkar boken lite på egen hand, inte hade tid för barn.
Fosterhemmet Bobby hamnade i (godkänt av Barnavårdsnämnden i Stockholm) var som de flesta då en försörjningskälla för fosterhemmet. Berättelsen följer kända spår, dålig mat, vanvård och minimalt med omtanke. Ibland dök mamman upp, ibland åkte Bobby till Grekland, mammans hemland. Hon ställde aldrig frågan hur han hade det i fosterhemmet utan antog att det var bra. När hon senare i hans liv frågar om han vill flytta hem, säger Bobby nej.
Musiken räddade mitt liv, säger han i boken. Musiken blev en flykt och väg bort från fosterhem och myndigheter. Hård kamp som låtskrivare lönar sig, men det sårade barnet finns där vilande. Festande, lyckopiller, sömnmedel är en farlig kombination och Bobby själv hamnar till slut i ett absolut beroende. Framgång kan aldrig döva barndomens trauman och tyvärr allt för många hamnar i missbruk av något slag.
Jag minns en riksdagskvinna som sa “om jag sagt till kollegerna att jag var fosterbarn och berättat om det liv jag haft bakom mig, skulle jag knappast mötts av förståelse utan snarare – vad gnäller du för.”
Fosterbarn är fint när man blir Statsminister, framför allt en statsminister som kan berätta om det som lycklig tid och förtränga de tusentals som hade en mindre lycklig barndom.
Bobby Ljunggren gick genom nästan halva vuxenlivet innan han insåg att något måste göras. En rehabresa till Skottland för att bli kvitt tablettberoendet. Men i spåren av nykterhet hinner verkligheten i fatt oss. Det gjorde den för Bobby också. Han orkade se vad som hänt, instängningen i mörkt källarrum, Lennart som fick äta upp hans uppspydda mat. Straffen.
I slutet av boken ser han sin frihet i nykterheten. Minnena finns, men där finns också de försonande minnena från mamman, försöket att förstå fostermamman.
Det är en bok om barns sorg, men där jag tycker att djupet tappas, bitvis. Kanske för kronologisk. Först på sista sidorna får vi känna doften av tillvaron som styvbarn, övergiven, ensamt barn. Jag skulle vilja veta mer av känslorna från barnet Bobby.
Men boken skall definitivt läsas. Inte minst skall vi läsa den för att inse att övergivna barn, finns där vi minst anar.