Titel: Norrut åker man för att dö
Författare: Ida Linde
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113060149
Utgiven: 2014-08
Norrut åker man för att dö. För att desto mer norrut man kommer desto färre människor och desto mer skog går det att finna? För att det är så kallt att våren kommer i slutet av maj? För att den ensamhet som finns i norr bland förfrusna älvar och långa nätter är så olik den bland neonskyltar och glashus i storstaden? För att kyla på något sätt går hand i hand med mörka tankar och blodiga planer?
Ett par år sedan, när Sveriges självmordsstatistik låg snäppet högre upp kom det en hel del hypoteser kring skälen till att allt fler tog livsdödande piller och hoppade från höghustak. Eftersom Sverige varken hörde till de länderna där befolkningen på skolor och arbetsplatser presterade så pass mycket att de blev utbrända eller till de länderna där bristen på välfärd är tydlig strömmade det med funderingar utifrån. Den populäraste hypotesen bland sydländerna verkade vara den att det var så kallt hos den skandinaviska befolkningen att fler och fler beslöt sig för att hoppa framför tåget. Enkelt sagt – oberoende av välfärd och samhällssystem leder minusgrader till depression som i sin tur leder till död.
Norrut åker man för att dö – en plötslig roman. Lika plötslig som vinterkylan kan skära i kroppen när man kommer ut ur ett varmt hem i december, även lika opersonlig som vinterkylan. Inte dramatisk, inte känslomässig – bara kall. Det sker en hel del vändningar i språket, från slang till artighetsfraser till stundtals djupsinnighet och tillbaka till slang. Plötsliga vändningar som trots sin mer eller mindre individuella natur – när det kommer till författarskapet – är förvirrande.
Norrut åker man för att dö kretsar kring döden – den kanske allra högsta sannolikheten när det gäller tema utifrån titeln blir bevisad –, därutöver dödandet. Boken börjar med ett seriemord som utmynnar i ett flertal kortare historier som både hänger ihop med varandra och inte hänger ihop med varandra alls. Det finns i och för sig starka kopplingar mellan dessa men hur många av dem som det än går att finna väljer jag att se dem som var för sig, som små öar i ett stort hav. Historierna är inte så olikt skrivna och de skildrar en och samma geografiska område men i och med varje historias karaktärsbyte är liksom sinnesstämningen i varje historia så annorlunda den förra att det blir svårt att se något sammanhang alls. Påminner på sätt och vis om de samband och länkar som går att finna bland människor – hur mycket det än är som länkar ihop oss finns det stunder då vår innerliga värld är sluten; och jag har för mig att Ida Linde skildrar dessa innerliga världar väl. Dessvärre gör hon det otydligt, dessbättre gör hon det otydligt – jag har svårt att föreställa mig en väldigt tydlig bok som skildrar mord och vinterkyla. Orden som nästan verkar befinna sig bakom ett tjockt lager kylig dimma skapar en viss stämning. Det är till en vis mån overkligt – har jag gått igenom dimman, har jag läst Norrut åker man för att dö? Trots det har jag ingen ånger när det kommer till den upplevelsen.
Text: Anastasia Brink