Siri Hustvedt är tillbaka med en ny roman, ”Den lysande världen. Den handlar utgår från att alla intellektuell och konstnärlig strävan, även om det bara rör sig om ett skämt, tas emot bättre om publiken känner till att det är en man som står bakom den. Romanen skildrar orättvisor kring identitet, kön och makt i den internationella konstvärlden. Huvudpersonen i romanen, konstnärinnan känner uppgivenhet inför att ständigt förbises av New Yorks konstnärselit. Då bestämmer hon sig för att genomföra ett experiment: hon döljer sin identitet bakom tre påhittade manliga konstnärsalias.
Siri Hustvedt samtalade om romanen med och Erika Hedenström som är är kulturjournalist och radioproducent med ett livslångt intresse för tro och livsåskådning.
Upprinnelsen till den nya romanen är en kvinna som levde för 300 år sedan: Margaret Cavendish, född 1623, död 15 december 1673, som var en engelsk författare med adelsbakgrund som levde och verkade under 1600-talet. I sina skrifter kritiserade hon cartesianismen och beskrev kvinnan situation som varandes likt en burfågels. Hon var naturfilosofiskt inriktad och hade en materiell syn på världen. Margaret var en tidig feminist som var mycket stolt över sitt vetenskapliga intresse och sin kunskap. Margaret Cavendish umgicks med och påverkades av filosofer som Marin Mersenne, René Descartes och Thomas Hobbes under sin tid i exil i Paris. Hon blev dock inte erkänd under sin samtid som hon skulle blivit om hon varit en man, menar Siri Hustvedt.
– Ingen känner till henne, hon är inte ens omtalad i feministkretsar, sade Siri Hustvedt som menar att speciellt i konstvärlden är det fortfarande dominerad av män.
Harriet Bürden har smeknamnet ”Harry”. Namnet Harry Burden är viktigt och valt för att det symboliserar att hon måste vara man för att bli uppmärksammad och att hon bär bördan av att vara kvinna. I romanens början är Harriet Burden död och en redaktör har fått tag på texter om henne och börjar sakta nysta upp sanningen. Hon har lanserat sina konstverk under tre olika mäns identiteter och då har konstverken fått mycket större erkännande och uppmärksamhet än de skulle fått annars. Den ene av mannen är en färgad man som är homosexuell.
– Konsten som lanserades under hans identitet blev omskrivna som typiska för en färgad man som är homosexuell och blev bedömda utifrån dessa utgångspunkter, berättade Siri Hustvedt som är rätt pessimistisk om kvinnors situation i konstvärlden.
– Hjältinnan i min bok både vänta till efter sin död för att bli erkänd, precis som Margaret Cavendish i verkligheten.
Siri Hustvedt berättade också lite om sitt liv för tillfället:
– Jag är nästan 60 år och allt jag gör om dagarna är att skriva och läsa, när jag inte är här på bokmässan. Jag skriver sex timmar per dag och läser fyra timmar per dag.
Det som driver henne är att hon vill utforska livets förutsättning.
– Jag är så nyfiken på varför vi är som vi är, varför vi blir de vi blir och hur kommer det sig att vi fortfarande utvecklas. Vad är medvetandet? Vetenskapen har inte svaret på det.
I den nya romanen forskar hon vidare kring hur vi uppfattar saker. Det är som ett rekviem med 30 röster i boken. Varje röst ser livet ur en annorlunda vinkel.
Huvudpersonen i nya romanen är en stor kvinna, inte bara som konstnär utan också fysiskt.
– Jag gjorde henne till en stor kvinna fysiskt med stora bröst och en stor kropp. Det gör henne nästan monstruös i vissas ögon. Och vad gör vi med monster? I vilken kategori placerar vi dem?
Romanen utspelar sig i konstvärlden i New York, som Siri Hustvedt beskriver som en ”incestiös värld”.
– Jag tror att i allmänhet har kvinnor i den intellektuella världen en tändes att bli nedvärderade. Jag känner några mycket duktiga konstkvinnor som får kämpa hårt för att bli uppmärksammade.
Hon tog upp ett talande exempel på hur männen är utgångspunkten är.
– När hörde vi senast någon säga: jag talade nyligen med den mycket kända manliga artisten?
Själv känner Siri Hustvedt dock inte sig så förfördelad.
– Jag kan väl inte påstå att jag inte når ut, mina böcker har ju översatt till 40 språk. Men jag tror att författare har lättare att nå ut än konstnärer.
Relaterat: Göteborgsposten