I persikoträdets skugga
Författare Joanne Harris
Förlag Norstedts
Utgiven: 2014-05-07
ISBN: 9789113047324
Sagor har så ofta lyckliga slut, sällan en fortsättning; men vad framkallar inte en fortsättning lika väl som ett brev från de döda?
Vienne Rocher återvänder till den konservativa franska landsbygden, den lilla byn Lansquenet åtta år efter att ha följt vinden bortåt och hamnat i Paris varma flodvatten. Joanne Harris låter Vienne återvända till byn i uppföljaren av den – även – filmatiserade av Lasse Hallberg Chocolat, 16 år efter att den nämnda debutromanen utgavs. Läsarna har Armande – en karaktär ur Chocolat – att tacka, hon som trots sin död lyckats få tillbaka Vienne till Lansquenet genom att skicka henne ett brev.
Jag hör till den skara som varit omedveten om att filmen Chocolat baserats på en debutroman av författaren Joanne Harris, om det verkligen finns en sådan skara och inte bara jag som lyckats vara ovetande. I persikoträdets skugga får mig dock att känna igen mig i de varma och kryddiga beskrivningarna – lika varma, kryddiga och dessutom välkomnande som en varm choklad med chili en blåsig höstkväll. I persikoträdets skugga berör ett flertal ämnen som inte Chocolat snuddade vid – vad jag vet utifrån filmen –, och fastän uppföljaren inte centrerar sig kring choklad har det smakrika inte uteslutits; på tungspetsen har jag fortfarande smaken av den beskrivna tillagade persikosylten och den sommarvärme den medför sig.
Denna gång delas Lansquenet i två delar av Kvinnan i svart, hon vars ögon inte möter någon annans, hon vars röst sällan hörs i byn, hon som bär Niqab; tydligt markeras gränsen också av en rinnande flod emellan de två delarna. När Vienne anländer har hon ena foten på ena sidan av floden, den andra på andra sidan av den; böneutropen från minoritet från ena sidan om floden hör hon lika starkt och tydligt som kyrkklockorna från den andra sidan.
Ett flertal bybor talar om ett framkommande krig, ett ovidkommande krig som antas bli av mellan nordafrikanerna – som flyttat till Lansquenet under tiden Vienne var frånvarande – på ena sidan av byn och Lansquenets befolkning på andra sidan om floden Tannes; men det är inte så enkelt att de fördomar och de obalanserade mångkulturella relationerna mellan de två delarna som avgränsas av floden absolut nödvändigtvis behöver utmynna i ett krig. Om inte fördomarna, om inte religionerna och om inte kulturerna förväntas skapa ett krig – vem eller vad i så fall? Vid tillfällen är romanen lik ett mysterium – en spännande deckare – rörd ihop med persikor, fikon, croissanter och naturligtvis choklad; smaker från Marocko, från Lansquenet och från ett flertal andra delar av världen. Alla smaker, fientligheten, fördomarna och färgerna i en enda rörig gryta som är situationen i Lansquenet. Behöver kriget som är på tal vara en nödvändighet? Skulle man inte kunna undvika kriget genom att spola ner konflikten i floden Tannes?
Vid vissa tillfällen är I persikoträdets skugga magisk, sagolik; och likt Hans och Greta letar Vienne efter sitt hem, även om ordet för henne är främmande. I Lansquenet finns hennes gamla Chocolatrie – återskapat efter en brand – som hon öppnade för åtta år sedan under den katolska fastan, där finns Armandes gamla hus med sitt persikoträd och där skapar flodråttorna fest på bryggan. Vänner, bekanta, fiender – alla de finns i Lansquenet. Är det inte nog av ett hem för henne? Sagor har så ofta lyckliga slut, sällan en fortsättning; om denna berättelse skulle ha en fortsättning kan jag endast föreställa mig att den skulle utspelas i Lansquenet, i persikoträdets skugga, där vindarna vänder och där Vienne gör sin choklad på Chocolatriet.
Text: Anastasia Brink