Arcade Fire på Gröna Lund

Arcade Fire, Gröna Lund
13 juni 2014
Betyg: 4

Visst, jag har följt den där debatten kring betygsinflationen i svensk musikkritik. Fuck it. Arcade Fire förtjänar sitt höga betyg. Kanske är de vår generations bästa liveband och på Gröna Lund bjuder de på en spelning utöver det vanliga.

– Jag har aldrig sett så många hipsters samlade på Grönan tidigare, säger programchefen när han på styltor, iförd glittrig dräkt introducerar den kanadensiska gruppen. Nog är det en stereotyp. Sedan Arcade Fire släppte sitt fjärde fullängdsalbum Reflektor förra året går det knappast att se dem som annat än mainstream. Det är svårt att tänka sig att det band som släppte The Suburbs för fyra år sedan skulle kunna spela på Grönan, men Reflektor är mer lekfull och mer rytmisk än något de gjort tidigare. Talking Heads känns som den mest självklara referenspunkten (under Here Comes the Night Time droppar Win Butler till och med raden ”this is not my beautiful house and this is not my beautiful wife” från deras Once in a Lifetime).

Senast jag såg Arcade Fire var på Primavera Sound-festivalen i Barcelona för ett par veckor sedan, men jag föredrar nog Gröna Lund-spelningen. Inte bara för att man kommer närmare scenen. I Barcelona var det visserligen fotbollsallsång hela spelningen igenom — folk sjung till och med under de franska partierna i låtarna — men på Gröna Lund är det bandets framförande som står i fokus. Det känns mer engagerat, och de har ansträngt sig för att ge kvällen en svensk inramning. Som första extranummer bjuder Tim, Richard och Régine på en cover på ABBA:s Chiquitita, och under Normal Person säger Win ”let’s go down to Ikea”. Det känns till och med som ljudproblemen som uppstår första gången de försöker sig på Here Comes the Night Time slutar till bandets fördel. Win kastar ut mikrofonen till publiken och ber personen som fångar den sjunga en svensk visa (hen börjar dock sjunga på Wake Up-melodin). När ljudet kommer tillbaka spelar de Here Comes the Night Time på riktigt innan de avslutar med just Wake Up, som Win nu introducerar som en traditionell svensk visa.

Innan No Cars Go drar Win en anekdot om när bandet tidigare under dagen åkte taxi och chauffören vägrade åka förrän de satt på sig sina säkerhetsbälten. Samtidigt åkte ett studentflak med fulla ungdomar förbi. ”Jag tror det säger en del om svensk kultur”, säger han, och under It’s Never Over (Oh Orpheus) sjunger Régine från handikapps-platserna. I sina bästa stunder är spelningen lysande, men för min del är höjdpunkterna fortfarande låtarna från den tio år gamla debuten: Neighborhood #3 (Power Out), som spelas redan som tredje låt och följs upp av Rebellion (Lies), är tung; Haïti, med Régine på sång, imponerar; Wake Up är en perfekt avslutning.

Följande låtar spelades:

Reflektor
Flashbulb Eyes
Neighborhood #3 (Power Out)
Rebellion (Lies)
Joan of Arc
Rococo
The Suburbs
The Suburbs (Continued)
Ready to Start
Neighborhood #1 (Tunnels)
No Cars Go
Haïti
Afterlife
It’s Never Over (Oh Orpheus)
Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)

Chiquitita (ABBA-cover)
Normal Person
Here Comes the Night Time
Wake Up

Här är ett YouTube-klipp från bandets framförande av Chiquitita: