Pixies på Gröna Lund

Pixies, Gröna Lund
10 juni 2014
Betyg: 3

Om någon för ett halvår sedan hade sagt att jag skulle kunna se både Pixies och Arcade Fire på Gröna Lund inom loppet av några dygn hade jag tvivlat; som konsertlokal har jag snarare förknippat nöjesfältet på Djurgården med artister av Sean Banans karaktär. Dessutom ger Pixies nästan uteslutande festivalspelningar i sommar. De har redan spelat på Coachella, Primavera Sound och Field Day. Storsatsande danska NorthSide-festivalen står på tur. Men i takt med att solen håller på att gå ned kliver Black Francis, födelsedagsbarnet Joey Santiago, trummisen David Lovering och den nyanlitade basisten Paz Lenchantin (tillika Kim Shattuck-som-i-sin-tur-ersatte-Kim-Deal-ersättaren) punktligt på Grönans scen. Nästan för punktligt. När spelningen är över en timme och fyrtiofem minuter senare är det fortfarande rätt ljust ute.

Utan något som helst mellansnack river de av hela trettiofem låtar – och det är ju inte vilka låtar som helst. Brittiska indie-bolaget 4AD var nära att gå miste om att sajna dem på åttiotalet — då deras grundare ansåg att de var för rock’n’roll — och det är svårt att tänka sig hur världen sett ut i så fall. I efterhand har Pixies kommit att bli 4AD:s kanske mest mytomspunna band vid sidan av Coctau Twins: David Bowie har spelat in sin egna version av Cactus, och det sägs att Kurt Cobain när han skrev Nirvanas Smells Like Teen Spirit försökte efterhärma en Pixies-låt.

Dynamiken, det explosiva pendlandet mellan tyst och högt, Francis ylande, och texterna som bland annat tar upp udda ämnen som UFO:n, bibliska historier, incest och surrealism gav dem ett kultfölje. Men sedan Pixies återförenades 2004 har de ironiskt nog inte bara tillåtits spela inör en större publik, utan även existerat länge än vad de gjorde under sin ursprungliga verksamhetsperiod (de bildades 1986 och splittrades 1993). Under nästan ett decennium har de nu turnerat med enbart gammalt material i ryggen. När de bestämde sig för att spela in nytt hoppade originalbasisten Kim Deal av, och deras senaste album Indie Cindy har mötts av minst sagt blandad kritik. Sedan en viss amerikansk musikpublikation gav deras comeback-EP betyg 1 av 10 har de i bloggosfären nästan förringats till guilty pleasure. Men betyget är så missvisande att det är svårt att ta seriöst, Indie Cindy är inte alls dåligt album, även om det kanske inte är samma mästerverk som exempelvis Doolittle. Framför allt briljant poppiga Greens and Blues och titelspåret, som framförs med Francis bakom akustisk gitarr, smälter ikväll in väl i resten av setet.

Efter inledningen med Bone Machine är U-Mass ösig med sitt Nirvana-doftande riff, men det är låtar som efterföljande Wave of Mutilation med sina tydliga popmelodier som får igång publiken. Och med låtar som Monkey Gone to Heaven, Here Comes Your Man och avslutande Where is My Mind? som väntar är det omöjligt att klaga. På väg hem hör jag ett gäng ungdomar med studentmössor skrika ”fyfan vad bra sista låten var”. Å ena sidan är det nostalgi, å andra sidan har låtarna aldrig åldrats.

Följande låtar spelades:

Bone Machine
U-Mass
Wave of Mutilation
Something Against You
Hey
Subbacultcha
Distance Equals Rate Times Time
Bagboy
Crackity Jones
Mr. Grieves
Levitate Me
Broken Face
Cactus
Magdalena 318
Velouria
I’ve Been Tired
Caribou
What Goes Boom
Monkey Gone to Heave
River Euphrates
Allison
Isle de Encanta
Ed is Dead
Indie Cindy
Nimrod’s Son
Here Comes Your Man
La La Love You
Greens and Blues
The Holiday Song
No. 13 Baby
The Sad Punk
Gouge Away
Debaser
Vamos
Where is My Mind?

Här är ytterligare bilder från spelningen:

Text: Jonatan Södergren
Foto: Calle Andersson