Minnets spelplats
av Gunilla Palmstierna-Weiss
Formgivare: Mikael Sylwan
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN:9789100125981
Utgiven:2013-10
Som att sitta ner med en kär vän som har massor av bilder och ordets gåva och som berättar om sitt spännande liv. Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer över sitt långa konstnärsliv. Det är förstås mycket mer än så. Minnets spelplats spänner över tre generationer och så gott som hela 1900-talet och in på 2000-talet.
Svenska Dagbladets recensent Ylva Lagercrantz Spindler skriver bland annat:
Vid läsning av ”Minnets spelplats” slås man av vilket sanslöst spännande liv Gunilla Palmstierna-Weiss har levt. Allt är återgivet med gnistrande skärpa och boken är en stark läsupplevelse.
Ja det är bara att hålla med. Det är välskrivet och fängslande, jag fångas in och kan inte slita mig, jag vill sitta där bredvid denna kloka och konstnärliga kvinna och höra henne berätta om sitt liv och alla konstnärspersonligheter hon mött på livets färd.
Gunilla Palmstierna-Weiss är konstnär och de sätter sin starka prägel på memoarerna. Självklart, som sig bör med bilder, foton, illustrationer som fördjupar det som berättas.
Gunilla Palmstierna-Weiss börjar med att berätta om sin mors släkt, med morfars far, boktryckaren Peder Herzog, och hos sin farfars far, ministern Erik Palmstierna och hans fru Ebba Carlheim Gyllensköld. Därifrån tar hon oss med till det ockuperade Holland, där hon och brodern Hans Palmstierna växte upp under kriget. Vi hamnar sedan i 1950-talets bohemliv bland unga konstnärer i Gamla stan i Stockholm och möter personligheter som Carlo Derkert och Öyvind Fahlström. Kursverksamheten på Långholmen, som Gunilla var med och startade, skulle kunna kallas Moderna museets urcell. Efter studier på konstskolor i Stockholm, Paris och Amsterdam, följde äktenskap och arbetsgemenskap med författaren Peter Weiss. Det blev många långa resor, egna och med Peter, till länder som USA, Kuba, Vietnam och Mexiko.
Gunilla Palmstierna-Weiss inledde en keramisk karriär som innebar många offentliga utsmyckningsuppdrag. Slutet av 1960-talet präglades av studentradikalism och social turbulens, med Simone de Beauvoirs ord: de bästa åren. Så småningom ledde Gunilla Palmstierna-Weiss arbete som teater- och operascenograf till samarbeten med regissörer som Ingmar Bergman, Peter Brook, Götz Friedrich och Fritz Kortner, i såväl Stockholm som München, New York och runt om i världen.
Gunilla Palmstierna-Weiss har den stora förmågan att berätta utan prestige, hon sätter ofta sig själv i bakgrunden och låter de andra synas.
Det är både skrämmande och roligt att läsa om hennes många möten med manliga regissörsdespoter, framför allt under 1960-talet på tyska teatrar. Hon borde jobba gratis och serva sin man, menar dessa manliga regissörer. Hennes man, regissören, till och med slår henne med manus i huvudet.
Hon avslöjar också att när hon första gången skulle samarbeta mmed Ingmar Bergman på Dramaten fick hon en rejäl utskällning på grund av en rostig takbalk.
För den kulturintresserade är Minnets spelplats en guldgruva att sitta ned tillsammans med.