Artist: Damon Albarn
Titel: Everyday Robots
Betyg: 4
Det går väl knappast att recensera Everyday Robots utan att nämna det Damon Albarn gjort tidigare — om det nu är som frontfigur för 90-talets britpop-scen med Blur, animerad hitmakare med Gorillaz, eller något av de andra sidoprojekten, såsom The Good, The Bad and the Queen eller fjolårets samarbete med afrikanska musiker — vid fyrtiosex års ålder känns det fortfarande intressant när Damon Albarn hittar på något nytt.
Everyday Robots marknadsförs som hans solodebut — och producerades tillsammans med XL Records-bossen Richard Russell som han tidigare producerat soullegenden Bobby Womacks comebackalbum The Bravest Man in the Universe med — och på sätt och vis låter det precis som jag hade förväntat mig: Mr. Tembo är ett välkommet undantag med sin jublande känsla — för övrigt handlar låten tydligen om en elefant i Tanzania — men annars är det överlag avskalat, reflekterande och behandlar med emotionell närvaro den moderna människans relation och beroende av teknik. Jag gillar att han inte tar något explicit ställningstagande; han mediterar kring de positiva såväl som de negativa sidorna — titelspåret, Lonely Press Play och Photographs (You Are Taking Now) genomsyras av ensamhet, och ställer frågan huruvida tekniken inte driver oss mer och mer isär, medan musikvideon till Heavy Seas of Love, albumets avslutningsspår som gästas av Brian Eno, ju exempelvis spelades in med hans iPad. Utöver Brian Eno så gästar även Natasha Khan, aka Bat for Lashes, på pianoballaden The Selfish Giant.
Redan som samplingen av Lord Buckley — det krävdes en Google-sökning för att ta reda på att det är en komiker som var verksam på 40- och 50-talet — i titelspåret avslöjar så tar låtarna ofta uttryck i någon slags kollageform. Det är svårt att dissekera de olika komponenterna och effekterna, men det känns för den sakens skull aldrig svårlyssnat. Överlag är soundet rätt avskalat med subtila elektroniska inslag — vissa låtar, i synnerhet Lonely Press Play eller nostalgiskt ödesmättade Hollow Pounds som refererar till olika årtal som etsat sig fast i Albarns minne (den innehåller bland annat en parafras till titeln på Blurs andra album Modern Life is Rubbish från 1993), känns personliga — men om du sträcklyssnar märker du av en kontinuitet som når ett klimax i grandiosa finalen med Heavy Seas of Love.
Bästa spår: Lonely Press Play, Mr Tembo, Heavy Seas of Love