Titel: Charles Bukowskis Los Angeles
Författare & fotograf: Jacob Härnqvist
Förlag: Lindelöws
Utgiven: 201403
ISBN: 978-91-85379-79-8
Charles Bukowskis Los Angeles kallas för en fotografisk resa av författaren och fotografen Jacob Härnqvist. Boken består till största delen av bilder av byggnader och platser i LA, illustrerade med citat ur Bukowskis dikter och prosa. Det är utdrag ur romanerna; Postverket, Min oskuld och Pearl Harbor, Hollywood, Kvinnor. Samt ur diktsamlingar som; At terror street and agony way, Love is a dog from hell etc. Bukowski var en fantastisk poet och skrev tusentals dikter under sin livstid men är mest känd för sin prosa.
Jacob Härnqvist berättar om författarens liv och har intervjuat personer som på något sätt kommit i kontakt med Bukowski. Det är Ruben, bartendern på Frank Bar & Grill där Bukowski var stammis. Debbi som bor på 2122 Longwood Avenue, Bukowskis gamla föräldrahem där pappan tvingade honom att ansa gräsmattan med en sax. Det är Sina som bara var barnet när hon bodde granne med Bukowski och det är Shalls som numera bor i Bukowskis gamla hus. De personer som intervjuats har alltså inte haft någon djupare relation till författaren.
Bokens fokus ligger istället på miljöerna där Bukowski vistades (och där han troligtvis hämtade sin inspiration). Det är många bilder på spritbutiken Pink Elephant (där Bukowski brukade handla) som även pryder omslaget. Neonskyltar och gatuskyltar. Los Angeles City College och Los Angeles Library. Alla husrum som Bukowski haft, pensionat, lägenheter och husfasader. Los Angeles Postoffice där Postverket utspelar sig, galoppbanan där Bukowski spelade på hästar.
Jag funderar på vad Bukowski skulle ha tyckt om den här boken, alla dessa bilder av husfasader, skyltar etc. Är det här en Coffee table Bukowski-bok? Mytomspunne Bukowski som skrev om sina fyllor och kvinnohistorier. Som skrev om fattiga och utslagna med en sådan ärlighet, smärta och djup. Och inte minst med en drastisk och rå humor. Sid. 199 (ur Postverket, 1971)
Hyreshus med brevlådor där namnen var suddiga eller helt borta,
under svaga portljus i mörka korridorer. Gamla tanter som stod i
förstugan utmed hela gatorna och ställde samma fråga, som om de
vore samma person med en enda röst:
”Har brevbärarn nån post åt mej?”
Och man fick lust att vråla: ”Hörni frun, huri helvete ska jag kunna
veta vem ni är eller vem jag är eller vem fan som helst är?”
Text: Ulrika Bergman