Tomas Ledin och Höga Kusten Kapellet på Cirkus, Stockholm
4 mars 2014
Betyg 4
Det finns stunder då jag är glad över att jag inte är ett musikaliskt fan av en person. När jag fick inbjudan till Tomas Ledin och hans show Tomas Ledin & Höga Kusten Kapellet kunde jag därför relativt neutral äntra min plats på Cirkus.
Lite irriterad var jag över att hans skiva “Höga kusten” vann årets vispris på grammygalan, eftersom Tomas musik är oerhört långt ifrån vad jag kallar visa.
Men det säger mer om Grammygalans begränsningar än Tomas Ledins skiva. Det är betydligt mer av världsmusik med Norrland i blickfånget.
Grammyutmärkelsen fick många att muttra, det var ju inte vissjanger. Det fanns andra som borde fått chansen. Kritiken är rätt – men fel. “Höga Kusten” är inte en skiva i svensk folkmusikton.
“Höga kusten” är mer av country och green grassmusik. Texterna om barndomens upplevelser i farföräldrarnas by är så country det kan bli. Country är berättelser om händelser i vardagen, upplevelser och präglade av personen som berättar och skriver texten.
Texter som berättar om upplevelser där fiskandet var en nödvändighet, inte en hobby eller turistisk dag. Utan att ha mat på bordet, Tomas berättar om hur han ätit fisk i alla former som barn. Anekdoten om hur han lärde sig äta surströmming som för att för varje en tjäna en krona, väcker nyfikenhet.
Det finns en genuin känsla för barndomens somrar i Ådalen, om berättelserna och historirna kring middagsbordet som fastnade i barnets minne.
Det finns värme i texterna – närhet till barndom och historia. Om farfar som tågade i Ådalsdemonstrationerna och där personerna framför blev skjutna. Om den då sjuåriga pappan till Tomas som var åskådare och såg allt ske.
Han sjunger om farfar som aktionerades bort som barn till lägst betalande bonde, men som en dag fick nog och gjorde upp med fosterfadern och stack sin väg och mötte kärleken i Tomas Ledins farmor.
Hur kan jag som mött styvbarn och s.k aktionerade fd vuxna inte låta bli att gripas av den historien även om den blir mycket ytlig i en show av förklarliga skäl.
Publiken har svårt att greppa detta, den har betydligt lättare att hänga med när Tomas väver in gamla hits i ny tappning. Det är svårt att köpa att ett av de största namnen inom svensk pop plötsligt talar om Ådalskravaller och strama villkor för arbetare i Ådalen.
Tomas Ledin är känd som snäll pop-svensktoppsångare, hitsen har fastnat i lyssnarens minnen och är lätta att hänga med på. Jag vet inte riktigt varför han valde den musikaliska vägen, för det måste ha funnits en annan potential hos Tomas från start. Tillsammans med Höga Kusten Kapellet och framför allt Ezbjörn Hazelius har det hänt något med Ledin. Det finns en vilja att utforska och att våga gå över gränser. Förverkliga drömmar – i det här fallet barndomen i musik. För tre år sedan kände inte Esbjörn och Tomas varandra, men mötet mellan dem visar att det finns utrymme för något helt nytt – en Ledin som vågar ta ut svängarna göra det oväntade.
För att återknyta till showen på Cirkus, det var en härlig blandning av det allvarliga och tillbakablickande i barndomen liksom roliga och friska arrangemang av gamla Ledinhits med inslag av country och irländsk, Det slog mig också att Tomas Ledin har en scennärvaro som känns väldigt naturlig – han bjuder utan förbehåll upp till dans – så blev det en fantastisk och faktiskt oväntad musikalisk kväll som jag inte velat missa.
Ett fortsatt samarbete med Esbjörn Hazelius och några av landets bästa folkmusiker ser jag framemot och det som är trevande idag ja – det blir spännande att se fortsättningen.
Text: Anne Skånér