Artist: Warpaint
Titel: Warpaint
Betyg: 4
”I could drive” sjunger Emily Kokal, ”drive myself crazy” på albumets näst sista spår som heter just Drive — och det fångar ganska väl den känsla av kärlek utblandad med paranoia som präglar Warpaint. De har tagit god tid på sig — tre och ett halvt år har passerat sedan deras fullängdsdebut The Fool såg dagens ljus — men nu är Los Angeles-kvartetten tillbaka med en självbetitlad uppföljare.
Av Love is to Die och Biggy — de två låtarna som föregått albumsläppet — är det nog den sistsnämnda som bäst fångar känslan på albumet; det läggs ännu större tonvikt på atmosfärer, låtarna är liksom mindre direkta i den mån att det sällan kommer några direkta hooks. Jag har svårt att se att någon låt — bortsett från möjligtvis Love is to Die — kommer bli en lika självklar singel som exempelvis Undertow från The Fool. Det låter ändå fortfarande omisskänneligt som Warpaint, men de tar ännu ett steg in i det okända. In i atmosfärerna och texturerna. Det går att dra paralleller till förebilderna i The Cure som 1980 följde upp sitt debutalbum Three Imaginary Boys med mer atmosfäriska Seventeen Seconds. Warpaint har genomgått en liknande utveckling, och att istället för att göra ett album som ska locka en större publik låta atmosfärerna — och en drömska produktionen — stå i fokus blir det mer subtilt och förföriskt.
– Vi har varit mer medvetna om att ge plats för varandra när vi skriver låtar, berättade bandets basist Jenny Lee Lindberg när jag intervjuade henne inför albumsläppet. Även om jag egentligen alltid uppfattat det som att Warpaint haft något av en fri och jamliknande inställning till sina låtar — där Lindbergs bas, liksom Stella Mozgawas trummor, ofta blir lika bärande ledinstrument som gitarrerna — kanske det är så att denna dynamik blivit ännu mer framträdande på det här albumet. Ibland resulterar detta dock i en avsaknad av tydliga hooks, som i vissa stunder kan misstas för anonymitet bara för att du sedan plötsligt dras med i någon uppbyggnad och slås av insikten av hur väl albumet är ihopsatt.
På albumets abrupt mest utstickande spår — Disco/very — kanaliserar de 70-talsdisco med en basgång som för tankarna till The Cures Fascination Street, och textrader som ”we’ll kill you, rip you up and tear you in two”, för att sedan återgå till det lågmälda och drömska. De sparar ett av sina starkaste kort till slutet. Son, en pianoballad där Kokal känslosamt sjunger ”you can see the reason why your story is not over”, avslutar albumet på vackraste vis.
Bästa spår: Love is to Die, Biggy, Son