Titel: Brittsommar
Författare: Laura Fittinghoff
Förlag: Lo Söllgårds förlag
Utgiven: 201311
ISBN: 978-91-9810-331-1
När jag börjar läsa Brittsommar tänker jag på 1700-talsromanen Den unge Werthers lidanden och den olyckligt förälskade Werther som skjuter sig på slutet. I Brittsommar är det ingen som skjuter sig, men i likhet med 1700-talsromanen kokar berättelsen formligen över av känslor och naturromantik. Naturen är minst sagt besjälad.
Brittsommar börjar med en flera sidor lång naturskildring där skapelsen kvider och ger ifrån sig ångestskrin. Huvudpersonen är fru Videfeldt, Lajsa som lever i ett kärlekslöst konvenansäktenskap med sin betydligt äldre man. Lajsa är i fyrtioårsåldern men man skulle tro att hon var minst sextio, med tanke på alla pikar om hennes ålder som hon får av sin dotter och sin make. De förminskar henne till en mormorsfigur som inte har något att säga till om. Men så möter Lajsa sin ungdomskärlek igen, jägmästaren Mård och passionen blossar upp.
Nåja, här handlar det mer om själens lust än köttets. I Brittsommar trånas det ofantligt men blir mest en kyss på pannan. Det här är en mycket moralisk, liten roman. Kärleksparet känner skuld och återvänder till sina äktenskapliga plikter.
I efterordet skriver Sigrid Combüchen att Brittsommar ligger en bit från sin tids litterära avantgarden. Jag tycker den psykologiska skildringen av Lajsas relationer till sin familj känns nyanserad och Up to Date och det finns verkligen ett tydligt kvinnoperspektiv. Men stilen är som sagt högromantisk och moralkakorna kväljande. Man får ta ett djupt andetag för att inte drunkna i klichéer.
Så här låter det vid kärleksparets sista möte;
”I den bleka aftonskymningen såg han henne kämpa ensam, henne vars ögon då de riktades mot barnet, var förklarade av lyckan att det blivit henne återskänkt, att den olidliga bördan av skuld blivit borttagen från henne. Hennes exaltion i detta ögonblick sprang som en elektrisk gnista över till honom. Hans känsla för henne adlades, blev sublim, höjd över jordiska begär och förhoppningar” (s 135)
Laura Fitinghoff är främst känd för Barnen från Frostmofjället (1907) som även filmatiserats (1945). Flera av Fitinghoffs böcker har självbiografiska inslag. Hon var själv gift med en äldre man och det var ett konvenansäktenskap.
Text: Ulrika Bergman