Titel: Det förlovade landet
Författare: Grace McCleen
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven 2013-09
ISBN10 9137137328
ISBN13 9789137137322
Tioåriga Judith växer upp med sin far i en sekt som har stora likheter med Jehovas Vittnen. Hon är väldigt ensam, eftersom hennes mamma dog när hon föddes och inga barn vill leka med henne. Barnen tycker att hon är underlig som inte firar jul och är annorlunda. Författaren, Grace McCleen, hyllades av kritiker för romanen och fick det prestigefyllda priset The Desmond Elliott Prize för ”Det förlovade landet”, som är hennes debutroman. Författaren växte själv upp i en strikt religiös familj, det märks att romanen genomsyras av att skribenten känner till sitt ämne.
Romanen är otroligt skickligt skriven, allt ur barnets perspektiv. Det känns ända in i ryggmärgen att världen betraktas från barnens synvinkel. Här ett av många fina exempel:
Jag såg på när gatlyktorna tändes och månen steg upp. Månen var så klar att den hade en ring omkring sig. Den såg ut som kritdamm och månen såg ut som en krita och himlen såg ut som svarta tavlan och på den var det små knappnålsstora punkter och det var stjärnor. Jag kom ihåg att det står skrivet att solen ska förmörkas och månen ska inte längre lysa och jag undrade om det vid jordens undergång skulle bli som om ett jättestort radergummi hade suddat ut månan och stjärnorna och fällt ihop himlen med en smäll som om den vore svarta tavlan.
Berättelsen kryper under hunden på mig som läsare, jag känner som att jag är den lilla flickan. Av och till blir jag jättearg på den hemska pappan, så okänslig och så uppfylld av sig själv och sina egna tankar och problem. Jag vill ta tag i honom och skaka om honom. Samtidigt är inget vitt eller svart, pappan har kärlek till sin dotter fast han är skadad av omständigheterna. Ingen är bara ond eller bara god, människorna är som i livet och ändå blir det hemskt när barn mobbar varandra och vuxna väljer att inte se.
Judith har byggt upp en minivärld i sitt rum där hon byggt hus och gator och människor av skräp hon hittar ute. En dag märker hon att det hon låter ske i minivärlden också inträffar i verkligheten. Hon har fått förmågan att bestämma vad som ska hända, hon kan utföra mirakel. Men ingen tror henne och hennes pappa blir arg när hon påstår att hon kan utföra mirakel.
Romanen handlar om de stora existentiella frågorna och ett stycke i boken som säger så mycket:
Jag säger till mig själv att det finns palats i molnen, berg i bergsjöar, landsvägar i dammet vid mina fötter och städer på bladens undersida. Det finns en gubbe i månen och en galax i mitt öga och en bubbelpool på krönet av min hjässa.
Och så vet jag att jag är jättestor och jag är liten, jag kommer att finnas för evigt och jag är borta om ett ögonblick, jag är inte äldre än en musunge och gammal som Himalaya. Jag är stilla och jag snurrar. Och om jag är gjord av stoft är jag även stjärnstoft.
Romanen är vacker och snyggt skriven med många djup och tål att läsas om. Den är spännande och griper tag i mig och jag blir överraskad ända in till sista kapitlets sista stycke. Förmodligen är det den bästa – eller åtminstone en av de bästa – romanerna jag kommer att ha läst vid årets slut.