Artist: Neko Case
Titel: The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You
Betyg: 4
Under de fyra åren som gått sedan 2009 års Middle Cyclone, det hyllade albumet som gick direkt in på Billboardlistans 3:e plats, drabbades Neko Case av en djup depression i kölvattnet av flera nära familjemedlemmars bortgång inom ett par år, bland dem hennes båda föräldrar. Det, i kombination med ärren av en trasig barndom (båda föräldrarna var narkomaner och alkoholister) drog ner henne till botten när hon precis börjat nosa på toppen.
Styrkan hon uppbringade som barn för att orka med vardagen kom till användning även under sjukdomsperioden, då hon tvingade sig själv att arbeta med låtskrivande trots att hon inte klarade av att lyssna på någon annan musik än ragtimejazz (som hon skriver om i albumavslutande Ragtime). På något sätt fungerade den oortodoxa formen av terapi, då The Worse Things Get… är hennes personligaste skiva hittills. Faktum är att hon tömde ur sig så fullständigt att hon inte ens mindes hur låtarna kommit till när det var dags att gå in i studion.
Slutresultatet låter dock inte fullt så deprimerande som man kan tro, men allvaret är ständigt närvarande. U-båtsljuden i Where Did I Leave That Fire (vars text avhandlar depressionen) ville Case ha med eftersom hon tyckte hon levde i en. Nearly Midnight, Honolulu uppfattar jag som ett brev till hennes barndomsjag, bortstött av sin mor. Helt och hållet a cappella påminner den om en annan traumaskildring, Tori Amos Me and a Gun, som skrevs efter att Amos fallit offer för en våldtäktsman.
Men allt är alltså inte bara ett enda runtrullande i skiten. Könsrollstrashande singeln Man, där M. Ward gästar, är klart rockigast, eller The New Pornographersisk om man så vill. Lyriken i I’m From Nowhere är bland det vackraste jag hört i år. Upptempo americanan i City Swan och balladerna Night Still Comes och Local Girl är praktexempel på vilket följsamt band hon omger sig med. Bandets insatser hade trots det inte varit i närheten så värdefulla hade det inte varit för Cases egen sångröst, som jag alltid liknat vid den för evigt saknade Kirsty MacColls. Samma klangfärg, samma förmåga att växla upp och växla ned, samma urkraft. Dessutom fantastiska låtskrivare och rödhåriga bägge två.
Kära Neko, ju värre det blir, desto personligare blir du, och ju mer personlig du blir, desto mer älskar vi dig.
Bästa spår: I’m From Nowhere, City Swan, Man, Night Still Comes
Text: Tommy Juto