Titel: Hysteros
Författare: Helena Granström
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 2013-02
ISBN: 978-91-27-13473-7
I Helena Granströms ”Hysteros” samsas två berättelser om kvinnan och graviditeten. Den första och kortaste handlar om smärta och sjukdom i livets slutskede. Här berättar ”hon” för huvudpersonens ”jag” om sina minnen av födandet: det blir en symbolisk berättelse som för tankarna till de grekiska myterna.
Den andra berättelsen får mer utrymme och beskriver hur huvudpersonens liv gestaltar sig under graviditeten på ett konkret och psykologiskt plan. Det är poetiska dagboksanteckningar av ett tillstånd som obönhörligt rör sig framåt. Vardaglig stillhet blandas med osäkerhet och oförklarliga humörsvängningar. Mannen – den framtida fadern – är en del, men samtidigt alltid utanför det liv som alltmer domineras av den havande kroppen. Han försöker förstå, men det är svårt för honom att säga och göra rätt, när inte ens jaget självt har full insikt i vad som händer och varför.
De typiska fysiska kännetecknen finns där, såsom illamåendet med ”en kärv bismak av hunger”, men också tankar och förväntningar kring nuet och framtiden. Precis i början, när allt är stor osäkerhet, vet jaget inte om det är henne han rör vid, eller om han letar efter den som finns under huden. Själv vet hon inte om det är på riktigt, eller om det som finns där är dött, men snart anas en hård kärna.
Perspektivet riktas inåt, från ”sten och vatten och solen som stiger” till ”mina bröst och knän och vader, armar, höfter, lår”. Samtidigt har naturen och det yttre genomgående en stor roll i texten. Jaget badar regelbundet, kissar ibland i gräset utanför huset, går promenader. Mörker och ljus får med hjälp av språket ofta en fysisk gestalt, ibland mjukt som oljigt vatten, ibland sprött och uppsprickande.
Liknande skiftningar finns i jagets inre, ibland följsamt men oftare med ett motstånd mot det som sker och ska ske; rädslan för att förlora sig själv finns där, rädslan över att aldrig mer vara ensam och att inte räcka till. Enda sättet att ha kontroll över sin kropp, som nu blivit till någon annans, är att vägra. Detta sker inte, men rädslan finns kvar. Inuti magen läggs en liten hand mot jagets större, och det skrämmer. Fragment av scener läggs ihop, liksom objektivt beskrivande och utan inbördes kopplingar men samtidigt djupt inifrån och framåtriktade.
Plötslig och oförklarlig lust blir till samlag, eller senare, förnedring när han inte vill. Det är en privat skildring av dessa två personers relation. Att de inte har några namn ger en allmängiltighet, men gör dem också anonyma inför läsaren. Man lär känna karaktärerna på djupet, i denna avgränsade del av deras gemensamma liv. Huvudpersonen framstår som isolerad i sitt tillstånd när textens två berättelser fokuseras till några få platser och personer: huset, naturen och sjukhuset; jag, han och hon.
För mig som läsare blir trovärdigheten en icke-fråga. Huvudpersonerna lever, pratar och berättar för varandra eller för sig själva snarare än att kommunicera med en läsare. Trots detta råder full öppenhet i alla tankar, känslor och handlingar kring havandeskapet. Jagets och mannens relation är tydligast, den döende kvinnan i sjukhussängen är svårare att förstå. Kanske är hon en mor eller syster, kanske är hon huvudpersonen själv som gammal. Hennes berättelse om mannen som slukar de nyfödda är grym och står i skarp kontrast mot den andra berättelsens ömsinthet. Hon kommer på ett sätt att lura mannen, men det betyder också att hon måste lämna bort sitt barn – ett barn vars öde blir att döda sin far.
Kanske ska dessa två berättelser illustrera skilda sidor av bokens tema: den ena en myt om kvinnan, mannen och moderskapet; den andra en modern gestaltning av förväntningarna kring moderskapet, med mannen som kamrat och medhjälpare snarare än antagonist. Men det stannar vid förväntningar. Eftersom texten upphör vid födelsens ögonblick får läsaren aldrig reda på om dessa infrias eller inte. Ett nytt tillstånd tar sin början.
Text: Frida Niblaeus