Savages, Pavilion Stage
Roskildefestivalen 4 juli 2013
Betyg: 4
Att presentera sin musik på ett genomarbetat och effektivt sätt är något som det London-baserade bandet Savages, med den fransködde sångerskan Jehny Beth i spetsen, definitivt behärskar – deras debutalbum Silence Yourself släpptes tidigare i år och har hyllats av en enig kritikerkår, men det är på scen de hör hemma. Det framgick tydligt när de med sin klassiska postpunk-instrumentation (bestående av sång, gitarr, trummor och bas) under Roskildefestivalen intog ett proppfullt Pavilion Stage stilrent upplyst i svart och vitt. Dessa kontraster återfinns i det mesta de gör – musikaliskt tänker jag exempelvis på trummorna i Waiting for a Sign som snyggt pendlar mellan aggresivitet och försiktighet – och jag undrar om det inte i stor utsträckning är just dessa kontraster som ger musiken dess styrka och vitalitet.
Bandet är övertygade i sin idé – de vet precis vart de vill och de blir bara bättre och bättre på att ta sig dit – och det är denna kompromisslöshet som gör att de kan fortsätta vinna över publik efter publik, det är därför de kan vara såpass självsäkra när det kommer till såväl image som sound – och det är därför de kan slänga med ett manifest på omslaget till sitt debutalbum som utan konkurens är årets bästa album för dig som gillar band som Siouxsie and the Banshees och Joy Division. På Roskilde – där regnet ligger i luften – märks det – framför allt mot slutet, de fyra sista låtarna, då publiken verkligen tänder till. När de kommer till avslutande fjolårssingeln Husbands har de hunnit övervunna såväl tekniska problem som den danska publiken.
Följande låtar spelades:
Shut Up
City’s Full
Flying to Berlin
I Am Here
Give Me a Gun
Strife
Waiting for a Sign
Fuckers
No Here
She Will
Hit Me
Husbands