Carin Mannheimers pjäs Sista dansen

I torsdags kväll var vi på Göteborgs stadsteater och såg Carin Mannheimers pjäs Sista dansen.
Pjäsen är skriven direkt för teaterscenen och regisseras av henne själv. Annars är Carin Mannheimer mest känd för sina tv-pjäser, nu senast ”Saltön”, ”Svenska hjärtan” och ”Solbacken: Avd E”.
Pjäsen hade premiär redan den femte september förra året och det får numera betraktas som en succéföreställning, men vi kom till biljettluckan precis när man hade fått in två återbudsbiljetter.

Vi går inte så ofta på teater och särskilt inte i Göteborg så de flesta skådespelarna var nästan helt okända för oss, ja jag kände bara igen Peter Harrysson och programmet Så ska det låta, som han var programledare för några år sedan.

I pjäsen medverkade och tre numera pensionerade skådespelerskor nämligen Gerd Hagnell, Ann Lundgren och Inger Hayman

Pjäsen handlar om sju åldringar som efter biståndshandläggarens bedömning får plats på ett äldreboende och vad som händer därefter. Den behandlar ett aktuellt ämne, men kan knappast rubriceras som en komedi, vilket den inte heller utger sig för att vara. Ärligt talat tycker jag nog att skratten fastnar i vrångstrupen för det mesta och jag kunde för det mesta bara åstadkomma ett småleende.

Även om skådespelarna var för oss okända så var det inget fel på deras insatser. Till de mest minnesvärda insatserna räknar jag de olika damernas prestationer, särskilt de tidigare omnämnda pensionärerna.

På herrsidan svarade Peter Harryson för den bästa prestationen, tätt följd av Thomas Nystedts rollfigur Axel, men inget ont om övriga manliga medverkanden.

Scenografin tyckte jag mycket om och den använde sig verkligen av scenens snabba växlingar mellan de olika sängscenerna.

Mogens H Andersson

Jag har skrivit mer om föreställningen i min blogg.

Andra bloggar om: teater, Göteborg, recension, Carin Mannheimer, Sista dansen