Den franska duon Plapla Pinky har ett unikt sound där de förenar stenhård noise med elegant electro. Bandet, som utgörs av Raphael Hénard och Maxime Denuc vilka du ser från vänster till höger på bilden ovan, har tidigare bland annat en spelning på den gigantiska Barcelonafestivalen Sónar på sin meritlista. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp dem i samband deras spelning på Dans Dakar i Stockholm.
Skulle ni kunna börja med att berätta hur ni lärde känna varandra och när ni började skriva musik tillsammans?
Raphael: Vi lärde känna varandra för längesedan – i första klass – vi gick i samma klass i åtta år och vi började skriva musik tillsammans när vi var femton, så vi har hållit ihop länge.
Maxime: Vi har haft flera projekt med olika musiker, men det här bandet har existerat i sex år.
Hade ni något specifikt sound i åtanke när ni påbörjade det här projektet? Vilka var era ambitioner för Plapla Pinky?
Raphael: Det konstiga är att vi inledningsvis inte hade några planer på att just det här projektet skulle bli så långvarigt. Vi var väldigt ambitiösa när det gäller musik i allmänhet, och våra egna karriärer, men det här bandet var bara en spontan grej.
Maxime: I början var det nästan som en ljudinstallation för konstskolor. När vi hade hållit på ett tag började vi göra klubbmusik, men vi kommer från en experimentell scen.
Er musik ges ut på den japanska etiketten Sonore, hur kommer det sig?
Maxime: Vår label manager är en fransman som tidigare bott i Japan. Första gången jag träffade honom var när jag besökte Japan för ett kontemporärt dansprojekt, han blev intresserad i Plapla Pinky så vi turnerade i Japan i tre veckor vilket var väldigt intressant.
Jobbar ni på ett album nu?
Raphael: Vi jobbar på ett nytt projekt, en EP – inte ett album – som heter Succession och är vår tolkning av fransk barockmusik. Den kommer att släppas på vinyl nästa månad. Vår ambition har varit att göra klubbmusik enbart genom att använda mikrofoner och field recording. Begrepp som utrymme och plats är mycket tydligare för oss nu. Ett ljud kan vara vackert i ett visst utrymme. Vi har ett poetiskt synsätt på ljud. Vi lyssnar med ögonen.
Maxime: Till exempel ett technobeat i en skog – det är någonting helt annorlunda än ett technobeat som kommer från en dator – så vi har spelat in ljud i olika situationer.
Hur skulle ni beskriva era liveshower?
Raphael: Jag tror det är lite annorlunda nu än för några år sedan. Det är mycket djupare.
Maxime: På sätt och vis handar det mindre om uppträdandet, det är kanske inte lika högljutt.
Raphael: Det är mer romantiskt och klubbigt, men du vet, för oss är klubbmusik inte nödvändigtvis techno. Vi har till exempel en låt som varken har kick eller snare men som ändå är väldigt romantisk och klubbig. Så det måste inte finnas ett beat.
Foto: Martin Josephson