Premiär på Lear på Malmö Opera 27 april
Musik: Aribert Reimann till ett libretto av Claus H Henneberg, baserad på William Shakespeare pjäs Kung Lear
I går kväll var det nordisk premiär på Aribert Reimanns opera Lear. Det räknas som en av de nyskrivna mest spelade verken under andra halvan av 1900-talet.
Jag har hört mycket talas om verket sedan det blev känt i våras att detta skulle bli dels det smala operaverket dels Stefan Johanssons andra regiuppgift på Malmö Opera.
Av och till har lyssnat på utdrag av verket på Youtube och tagit ur sitt sammanhang som detta innebär, har jag inte direkt blivit direkt imponerad även om det finns en del alldeles utmärkta inslag där också. Det är, tror jag helheten som saknas, men det kan redan nu konstateras att det fick vi som stannade kvar hela föreställningen., men mer om detta längre fram.
För en dryg vecka sedan var jag på en s k publikträff för att i akt och mening att få mer kött på benen, men om sanningen skall fram så var det först i går kväll som det var möjligt för mig att ta till mig musiken. Dirigenten Erik Nielsen påpekade redan då för att vi skulle kunna uppskatta verket fullt ut borde vi se uppsättningen tre gånger och uppleva den från tre olika platser i salongen.
Musiken kan lättas beskrivas som pampig maffig eller helt enkelt mäktig. Malmö Operaorkester som kvällen till ära var kraftigt förstärkt spelade på ett sätt huvudrollen och de satt dessutom på scenen medan operans händelser utspelade sig ovanpå orkesterdiket.
Malmö Operaorkester leddes av danskamerikanen Erik Nielsen som har dirigerat verket vid flera tillfällen.
Till de musikaliska höjdpunkterna räknar jag de två intermezzon som hördes i första akten, men jag var överhuvudtaget djupt imponerad av musikens genomförande som faktiskt i grunden var ganska lättlyssnat. Ett omdöme som särskilt gäller första akten.
Det var en mycket enkel scenografi egentligen bestod ju scenografin bara av ett antal träpallar eller låga träbord placerade som jag tidigare nämnde på taket till orkesterdiket och där handlingen utspelades sig. Den enkla scenografin förstärktes alldeles utmärkt av den varierande ljusdesignen
Tillsammans med scenografi och ljusdesignen noterade jag dessutom de fantastiskt eleganta kostymerna som mycket väl illustrerade de mäktiga männen, men också handlingen från höjdpunkten till dödsögonblicket för Lear. Elegantast av alla var bestämt Bengt Krantz, men så var han ju också kung av Frankrike,
Vanligtvis när jag har upplevt en operaföreställning så brukar mitt omdöme bli att det sjöngs bra i de ledande partierna, men när det gäller Lear så var alla sånginsatserna mycket bra. Här fanns inte en enda svag insats och helhetsintrycket var imponerande bra.
Bland damerna så imponerades jag särskilt av de två systrarna som fick dela på riket, nämligen Goneril och Regan som sjöngs av Annlouice Lögdlund respektive Karolina Andersson, men det finns inga anmärkningar att rikta mot Cordelia, som sjöngs av Elisabeth Dreisig, tvärtom, men hennes partier är ju avsevärt mindre än vad som gäller de andra systrarna.
På den manliga sidan gjorde tenoren Rickard Söderberg en alldeles utmärkt insats såväl sångligt som sceniskt om än i kortaste laget, som hertigen av Cornwall. En lika fin insats svarade hertigen av Albany som sjöngs av barytonen Daniel Hällström.
De två andra tenorerna gjorde också en mycket bra insats och här vill jag särskilt framhålla Christian Juslin som sjöng det längre partiet som Edmund Glosters oäkting. Stefan Dahlberg svarade för en fin lyrisk insats som greven av Kent.
En annan greve som också gjorde en utmärkt insats, som greven av Gloster var Lars Arvidson, som ju Malmöpubliken väl känner till sedan tidigare operaupplevelser nu senast i Luisa Miller, men framförallt i Parsifal.
För kvällens starkaste prestation svarade egentligen två manliga sångare för nämligen Fredrik Zetterström, som sjöng titelpartiet som Lear med all den känsla och pondus som hör till partiet. Att Fredrik Zetterström skulle var kvällens huvudperson kan väl ingen betvivla, men han fick en stark konkurrent i den amerikanske countertenoren Matthew Shaw som sjöng partiet som Edgar Glousters legitime son. Som helhet vill jag nog betrakta Fredrik Zetterströms insats också som huvudinsatsen, men som enskilda sångnummer toppade Matthew Shaw. Detta kan ju också beror på tjusningen av att få uppleva en helt ny sångare då alla de andra sångarna är väl kända och mycket uppskattade sedan tidigare operabesök.
Lars Humble, Lears narr, gjorde en fantastisk fin insats och när jag upplevde hans starka rollporträtt så var det inte utan att jag ställde mig frågan om det inte är dags att återvända för att uppleva talteater eller kanske heter det dramatisk teater igen. Det var en mycket fin insats och hans tyska lämnade intet i övrigt att önska.
Det här är en uppsättning som jag kommer att minnas länge både för den väl framförda musiken men också för de utmärkta sånginsatserna av solister och operakör. Av dessa verk som kallas för det bästa under 1900-talet såsom Den stora makabern, Lulu, och Djävlarna från Loudon vill jag nog påstå att även om de nyss nämnda verken har sina kvaliteter, med ett undantag. så är det absolut Lear som även fortsättningsvis kommer att tillhöra mina favoritverk bredvid verk av Korngold, Mozart, Puccini, Strauss Verdi och Wagner.
Recensioner
Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet
Produktionsteam
Scenografi: Richard Andersson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Dina Sandberg och Michael Glas
Regi: Stefan Johansson
Dirigent: Erik Nielsen
Medverkande
Lear: Fredrik Zetterström
Kungen av Frankrike: Bengt Krantz
Hertigen av Albany: Daniel Hällström
Hertigen av Cornwall: Rickard Söderberg
Greven av Gloster: Lars Arvidson
Edgar: Matthew Shaw
Edmund: Christian Juslin
Goneril: AnnLouice Lögdlund
Regan: Karolina Andersson
Cordelia: Elsebeth Dreisig
Narren: Lars Humble
Tjänare: Xhelal Bakraqi
Riddaren: Max Schöning
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester