Sylvia Plath kom in i mitt liv år 2010. Av en slump snubblade jag över ett citat som träffade mig på en punkt jag aldrig tidigare blivit träffad på. Jag minns att jag som förbluffad satt och stirrade på datorskärmen i flera minuter och undrade vem hon var, hon som hade talat ur mitt eget hjärta men med sina egna adekvata, penetrerande ord. I takt med att jag föll i tårar, sökte jag på hennes namn – och en helt ny värld öppnades upp framför mig.
Jag blev som besatt. Jag behövde veta vem hon var, var hon kom ifrån, hur hon kunde tala till mig på det sätt hon gjorde och vad hon hade åstadkommit inom den litterära världen. När jag insåg att hon var död ville jag sluta läsa, jag blev så besviken – men förmådde mig inte. Jag förstod med en gång att hon under nästan hela sin levnadstid lidit av svår depression och några rader senare blev jag underrättad om hennes självmord. Inom loppet av några minuter kom Sylvia Plath att bli den mest fängslande kvinna jag någonsin kommit nära. Hur kunde jag ha undgått att höra talas om denna människa?
Plath hade förlorat sin far i väldigt ung ålder och levt i ett hem där det inte talades om känslor. En sommar, efter att ha praktiserat på en tidning i New York, hade Plath som enda hopp att bli antagen till en efterlängtad skrivarkurs, men blev avvisad. Depressionen förgrep sig på henne och resulterade i ett självmordsförsök och ett antal vistelser på mentalsjukhus. När hon som tjugoåring blev antagen till Smith College och fick jobb på en tidning, började hon leva i vad hon kallade en glaskupa, där hon såg världen men inte nådde ut till den – något hon kom att porträttera i självbiografin ”The Bell Jar” som publicerades bara veckor innan hennes död.
En del av hennes poesi, såsom dikten ”Daddy”, utföll i kontroverser världen över. Plath gjorde upp med sina inre demoner och farhågor i så gott som all hennes lyrik, och brukade ett obeslöjat och fritt språk, vilket för många nog kunde bli för mycket. Hon beskrev sin depression som något som sakteliga tog ifrån henne allt, och hennes längtan efter döden skildrades i många av hennes verk, bland annat i dikterna ”Edge”, ”Elm” och ”Three Women: A poem from three voices”.
Sent på natten, timmar efter att jag hade upptäckt Plath för första gången, hade jag läst samtliga dikter och citat av henne och memorerat ett flertal av dem. Det var naket, ömhudat, smärtsamt och stundtals komplext. Allt jag läste var på engelska och det har också kommit att bli det enda språk jag läser hennes verk på – det känns mer prominent, mer laddat. För att statuera ett exempel visar jag några utdrag ur ”Elm”:
I know the bottom, she says. I know it with my great tap root;
It is what you fear.
I do not fear it: I have been there.
Is it the sea you hear in me,
Its dissatisfactions?
Or the voice of nothing, that was you madness?
//
I am inhabited by a cry.
Nightly it flaps out
Looking, with its hooks, for something to love.
I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.
Åtskilliga gånger under sitt liv, redogjorde Plath för rädslan inför att leva ett ”vanligt” liv med en man som kunde göra vad han ville, och barn som omedvetet låste in henne i ett liv hon aldrig kunde ta sig ut ifrån. När hon mötte poeten Ted Hughes på Cambridge som hon sedermera kom att gifta sig och få barn med, gick hon emot sig själv och allt hon hade trott på. Plath skrev en mängd dikter under den här tiden fram till dess att hon en kall februarimorgon tog sitt liv, blott trettio år gammal.
Den här kärleken till en för mig okänd person hade jag aldrig förut varit med om. Hon var med mig dagligen. När jag inte kunde tala gjorde hon det åt mig. När ingen tycktes kunna hjälpa mig var det som om hennes ord bar mig. Jag tänkte på henne och hennes ord förde mig till en plats jag aldrig trodde att jag kunde transporteras till. Jag såg på henne som jag såg på mig själv och jag kände det för första gången som om jag hade funnit den halva delen av mig som jag hade förlorat och aldrig trodde att jag skulle återfå.
Plath har med stor sannolikhet påverkat unga kvinnor världen över. Hon var svårbegriplig ibland, ödesutmanande ibland – men hennes känslor inför livet som sådant, utmynnade i de mest fantastiska dikter jag har läst, och uttalanden om sitt tillstånd som inte går att jämföra med någon annans. Det är en enorm tragedi att hon inte längre finns till, det är infamt att inte fler känner till henne och det är i synnerhet en stor förlust för världens människor, som hade behövt mer av hennes vackra skapelser.
Jag kommer fortfarande på mig själv med att citera Sylvia Plath i mitt huvud när jag gör de mest triviala saker i vardagen. Jag hör hennes sköra stämma och registrerar den flera gånger om i mitt inre för att alltid förbli hos mig.
Text: Maria B Fehrman
Läs även andra bloggares åsikter om Sylvia Plath, författare, inspiratörer
Relaterat: Wikipedia om Sylvia Plath