Parallella världar av Eija-Liisa Athila
Moderna Museet, Stockholm
Stockholm 11 februari 2012 – 6 maj 2012
Just nu pågår en ovanligt stor separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Konstnären är finländska Eija-Liisa Athila med utställningen ”Parallella världar”. Curatorn för utställningen, Lena Essling, beskriver i sitt inledande tal konstnärens intresse för en estnisk biologs banbrytande tankar vid början av 1900-talet. Denne vetenskapsman hävdade att jordens olika arter lever tillsammans, men helt skilda från varandras verklighet. Det är dessa, våra parallella verkligheter, som utställningens titel syftar på.
Det är någonting alldeles särskilt med Eija-Liisa Athilas filmiska installationer. De föreställer högst reella saker, skogen och interiörer är två återkommande teman. Det främsta motivet är människan. Ändå framstår de drömska och surrealistiska. Hon leker med avstånd i tid och rum, sviktande mentala tillstånd och glidande identiteter.
Med i utställningen finns det idag ikoniska videoverket Me/We, Okay, Gray, från tidigt 1990-tal. Verket finns ute i foajén, innan man går in i själva utställningen. Verket består av tre episoder som visas i tur och ordning på tre olika teveapparater. Varje sekvens är nittio sekunder lång. Handlingen passerar i ett rasande tempo, stundtals går det inte att avgöra vem det är som säger vad. I den första filmen Me/We ventilerar en fader sig själv och sitt liv genom sin fru och sin dotter. I filmen Okay rör sig en kvinna maniskt i rummet och beskriver en våldsam sexuell relation. Åtrå och hämningar växlar, ett närmande till djurens värld antyds. I Gray befinner sig några kvinnor i en hiss. Av deras samtal förstår vi att det har inträffat en kärnkraftsolycka. Vart hissen och kvinnorna är på väg är mycket oklart.
Det är många verk som förtjänar att bli omnämnda. Verket Horisontal, från 2011, kan ses som ett porträtt av en gran. Av utrymmesskäl visas videoverket horisontalt. Eija-Liisa Athila har filmat det höga trädet i sex utsnitt som projiceras bredvid varandra och därmed flyter samman till en helhet. Granen blåser i vinden, fågelkvitter spelas i rummet. På detta vis ser vi granen i sin helhet, utan de perspektivförskjutningar som vi människor alltid annars måste finna oss i.
Eija-Liisa Athilas videoverk ger en bild av många olika mänskliga verkligheter. I ett verk från 2007 skildrar hon några fiskare i en evig kamp mot stark vind och höga vågor i Västafrika. I verket Var är var? beskrivs genom lösryckta fragment om två algeriska pojkar i yngre tonåren som mördar sin jämnårige franske kamrat som hämnd för en massaker som ägde rum i staden, där ett fyrtiotal algeriska män dödades. Händelsen utspelade sig under det franskalgeriska kriget på 1950-talet och återberättas i verket genom en fiktiv kvinnlig poet som bland annat genom samtal med en präst försöker hantera de moraliska frågorna.
Videoverken är i många fall tunga, så utställningen kräver att man ger den lite tid. Själv tänker jag gå dit åtminstone en gång till under utställningstiden. Eija-Liisa Athila förtjänar allt det utrymme som hon har tilldelats.
Text: Sigrid Abenius
Läs även andra bloggares åsikter om Eija-Liisa Athila, konst, moderna museet
”. I Gray befinner sig några kvinnor i en hiss. Av deras samtal förstår vi att det har inträffat en kärnkraftsolycka. Vart hissen och kvinnorna är på väg är mycket oklart.” Detta är inte konst. Detta är slöseri med tid och resurser.