Vad kan vara värre än dödsångest? Jo, ångesten för att fastna i sina egna malande tankar. I alla fall om man heter Ann Heberlein lever med bipolär typ 2. Det fick jag en inblick i genom monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (baserad på Ann Heberleins bok med samma namn). Monologen har getts som en del av 48-timmarsföreställningen Bli en dåre på Teater Giljotin och framförs två måndagkvällar till, den 11 och 18 april.
Skådespelaren Maria Kulhberg kommer in och presenterar sig som Ann och påbörjar en föreläsning i ämnet om självmord någonsin är försvarbart. Maria/Ann är välklädd och verserad, men ångesten lyser snart igenom. Monologen varvar saklig föreläsning med Anns egna upplevelser och självmordstankar. Monologen gör det tydligt hur livet för Ann blir närapå omöjligt att leva samtidigt som hon inte vill dö. Föreläsningen avbryts ett par gånger av att en läkare kommer in, ger Ann medicin, frågar hur hon mår. Hon erbjuds möjligheten att lägga in sig, men tackar nej, samtidigt som hennes blick är ett rop på hjälp.
Ann Heberlein har ingen förklaring till sin ångest. Egentligen har hon ju ”allt”: en bra uppväxt, utseende, intelligens, hon är teologie doktor i etik, skribent och debattör, hon har en man som älskar henne och tre barn.
Läs mer i Teatermagasinet.
Bild: Maria Kuhlberg. Foto: Henrik Dahl
Relaterat:
Recension i DN, SvD, DN-artikel om Ann Heberleins besök på Bli en Dåre.
Läs även andra bloggares åsikter om Ann Heberlein, bipolär, mentalvård