Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Det har gått ett tag sedan Vi är inte maskiner utgavs, och vi är fortfarande inte maskiner – trots att vi så ofta behandlas som om vi vore det. Denna bok är ett medmänskligt bidrag till debatten kring välfärd och sjukförsäkringssystemet, särskild i sin form och stil genom att Rautio utgår både från sina arbetserfarenheter och sina personliga erfarenheter. Hans positionering blir mycket intressant i detta verk: med en utbildning i ekonomisk historia försöker han skriva en faktabaserad analys av det svenska sjukförsäkringssystemet – som facklig utredare på TCO och LO, men också med en personlig förankring. Resultatet blir varken en akademisk avhandling eller ett journalistiskt reportage, utan någonting alldeles eget.

Att Rautio är medveten om hur hans personliga erfarenheter påverkat hans faktaanalys gör boken bara mer imponerande.

Ett par detaljer som tydliggör Rautios skicklighet i denna form är hur väl sammansatt narrativet är även ur ett litterärt perspektiv. Det vetenskapliga och det personliga flyter samman till en tydlig helhet, sammansatt med ett klister skapat av övertygelsen om alla människors lika värde. Det är inte alltid enkelt att väva ihop en faktabaserad analys med personliga berättelser, men Rautio lyckas väl med det – utan några störningar i texten. Han utgår exempelvis från sin uppväxt i Vittangi (Kiruna kommun) och beskriver sina personliga erfarenheter av att ha tre diskbråck, lång sjukskrivning och lyckad rehabilitering – som han sedan jämför med sin frus upplevelse av att bli utförsäkrad efter ett långt arbetsliv som brevbärare.

Denna sorts radikala förändring i sjukförsäkringssystemet får Rautio att fördjupa sig i en analys av hur det svenska välfärdssystemet förändrats sedan slutet av förra seklet, med särskilt fokus på 1990-talets kris och högerns offensiv under 2000-talet.

Såsom jag uppfattade det är boken uppdelad i två delar: en som går igenom de närhistoriska förändringarna i sjukförsäkringssystemet, och en andra där Rautio presenterar radikala och mycket tydliga förslag på hur man idag skulle kunna skapa ett mer medmänskligt system – där vi inte behöver arbeta som maskiner. Rautio gör alltså inte bara en historisk analys präglad av sina personliga erfarenheter, utan för även fram en politisk agenda med konkreta förslag på hur ett system kan behandla människor som just människor, med fokus på det gemensamma ansvaret när arbetsförmågan sviktar. I de sista kapitlen skissar han en sorts ’provisorisk utopi’, där sjukförsäkringen reformeras med fokus på mänsklig värdighet, solidaritet, arbetsgivaransvar och ett stärkt kollektivt inflytande – en modell där facket spelar en aktiv roll i att återupprätta ett rättvist och hållbart trygghetssystem.

Rautio lyckas alltså med mycket i Vi är inte maskiner: han kritiserar hur sjukförsäkringen successivt urholkats genom hårdare regler, karensdagar och en praktik som ofta går emot medicinska bedömningar; han förankrar detta i personliga erfarenheter och sin roll som facklig utredare; han gör en tung historisk analys; han diskuterar det politiska spektrumet kring välfärd; han lyfter fram hur köns- och klassdimensioner samverkar – särskilt hur lågavlönade kvinnor i välfärdsyrken drabbats hårt – och han presenterar dessutom konkreta förslag på hur man skulle kunna lösa de problem det svenska systemet står inför idag.

Förutom att Rautio upprepar att Sverige är det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast minst en gång per kapitel – jag kommer säkert kunna rabbla den statistiken i sömnen – har jag inte mycket att klaga på. Vi är inte maskiner är ett mycket viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt med den svenska välfärden – och vad som bör hända framöver.