11/10 2023
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Att recension färdigställs först nu får skyllas på datorproblem, tidsbrist och koncentrationssvårigheter. Vidriga dåd underlättar inte heller nödvändigt fokus. Anmälde intresse för konserten på uppstuds, vilket verkligen inte behövde ångras, tvärtom faktiskt. Detta är tredje vändan hos Norrbotten Big Band för vokalisten, låtskrivaren och arrangören Genevieve Artadi, ena halvan av hippa KNOWER. Duon som med funkiga vibe rönt stora framgångar och samarbetat med exempelvis basisten Sam Wilkes och Jonah Nilsson från Dirty Loops. Och hon engagerades som Composer in residence hos det spännande storband vars konstnärlige ledare heter Joakim Milder, saxofonist, bandledare och professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Vid min pratstund med honom efter spelningen uttrycktes en konstnärlig glädje över utfallet av Artadis arr och hur naturligt fusionen av stilar skett.
Frågan som ställdes i projektet: Vad sker i gränslandet mellan elektrofunkscenen i L.A och den mäktiga klangvärlden NBB kreerar? Som vän av spännande storbandssound hade jag viss koll på majoriteten musiker i en orkester med heltidsanställda medlemmar, även om jag hört Bohuslän Big Band och Göteborg Jazz Orchestra betydligt fler gånger. I marknadsföringen för turnén sägs att kvinnliga kompositörens låtar i storbandsformat känns igen från hennes ordinarie sättning som lirar elektropop. KNOWER har tidigare spelat med NBB live. Genevieve Artadi släppte en soloplatta 2020 fylld av psykedelia, bossa och elektro-avantgarde, där hon samarbetar med trumpetaren Ambrose Akinmusire (aktuell i egenskap av Composer in Residence hos NBB) Musiken skriven för NBB innehåller överlag andra bärande beståndsdelar. Rakt pulserande beat mixas med expansivt jazzsound och expressiva solon.
Efter första låten som ter sig en aning anonym faller symbiosen på plats. Man öppnar vindlande fartfyllt i dur, vilket följs av en drömsk fullträff med eggande linjer med feature av Virves på sitt speciella keyboard. Joakim Milder står nedanför scen och dirigerar, vänder notblad. Första solot kommer från Dan Johansson, uppseendeväckande nog på EWI.
Låter förstås tyngre om NBB jämfört med traditionellt inriktat storband. Peter Olofssons smakfullt markerade basgångar byggs på av batterist Anders Hedlund (känd från poppiga sammanhang som husbandet i Så mycket bättre), rekryterad för att reproducera trumsound i samma anda som Louis Cole. Den lika ljuvliga som viktiga rytmsektionen samverkar intimt med Britta Virves på klaviaturer där spel på läckert ljudande MIDI-keyboard prioriteras. Konsertens ljudansvarige gör en lysande insats, ser till att varje instrument och sektion kan hävda sig, nå publikens öron.
Konsertens innehåll över två set presenteras av kompositören, tillika sångsolist som assisteras av uppbackande vokalist. Under första delen vecklas musiken aptitligt ut för att efter paus anta succéartade konturer. Uppskattar Artadis souligt varma röst, dess omfång och precisionen i frasering. I Message To Self gifter sig hennes mäktiga stämma med blåssektionerna.
Avlöses av groovigt alster som ökat trycket. Njuter av fet bas, polyrytmik från Hedlund som färgar soundet och fräcka riff från blåset samt en hängiven satsning vid solistmikrofonen på tenorsax. Tror att solisten var Robert Nordmark. Vi får lyssna på en spännande upplagd ballad om att navigera i konflikter. Noterar att i sista fasen före paus ges utrymme åt mer komplexa strukturer, vilket tillför en extra kryddig stimulans. Vi får ett extraordinärt trombonsolo av Kristian Persson med strålande understöd av rytmsektionen. En höjdpunkt har fått titeln End Of The Cliff, en skönt studsande rytm upprepas likt en yster barnramsa.,
När andra halvlek drar igång hörs till att börja med ett vackert avskalat alster som når djupt in i våra känsliga skrymslen. Ytterligare ett krön nås, kulminerar i Håkan Broströms fraser på sopransax. Ljuvt sjungande gästartist hänger sig en hel del åt ordlösa harmonier, en slags vocalese. Fraseras ypperligt av en sångerska som gärna sträcker ut, bemästrar att galant glida på vokaler. Black Shirt kännetecknas av snärtigt pulserande beat med trummor i förgrunden. Underbart groove i en för svenska storband sällsam kontext får mig att associera till sent 80-tal och Gil Evans & Monday Night Orchestra, som de låter på Live At Sweet Basil. Avsaknaden av gitarrist på Valand är den främsta skillnaden.
På upploppet av en maffigt klingande konsert levereras ett par låtar skrivna av Knower i arrangemang av Milder. Introduceras av honom genom att säga att det handlar om ”klanger som förmedlar hela spektrat av att finna sin plats i vår kritiska tillvaro”. Fint intro på flygeln av Virves (för övrigt enda kvinnan i orkestern).
Ryser av välbehag när Dan Johansson fyller i en av låtarna på flygelhorn. Aftonens mest betagande solo! Nowehere To Go kläs i en avig outfit med ett beat så svängigt att man måste få kalla det grymt. Utgår från att passionerade attacken i ensemblespelet inte går att återskapa i studio. Livekänslan är på topp! Synkoperna flödar i Visionary som inleds av kompletterande sångerska. Temat broderas passionerat ut av Mats Äleklint på trombon. Utan att alls bli lättsamt oförarglig, finns i en övervägande majoritet låtar en inbjudande tillgänglighet i tonspråket. En spelglädje hos förstklassiga musiker som hänför! I träblåset sitter förutom redan nämnda bland andra Mats Garberg och Janne Thelin. Uppradade längst bak märks till exempel trumpetarna Fredrik Davidsson och Jacek Onuszkiewicz.
I extranummer som Hanging On kan trumbeat signerade Louis Cole identifieras. Låten från 2017 är en soulig popdänga vars intrikat sugande rytm påminner om tidstypiskt Minneapolis-sound. Aratdis ljusa stämma ledsagar lyssnaren med bravur. Under konsertens lyriskt ljuva sista minuter med feature på flygel infann sig en oväntad reflektion. Genevieve Artadi med sin eklektiskt vägvinnande bakgrund i L.A anlade ett sprött tonfall, som förde tanken till den försynta Stina Nordenstams tidiga karriär.