Makiko, Yukiko och de andra tjejerna är i början av sina karriärer i en av världens hippaste storstäder.
De arbetar långa dagar, sjunger karaoke, går på konstgallerier, lära sig sy kimonos och att göra teceremoni. Och de längtar efter den stora kärleken. Den är svår att hitta. Särskilt om man samtidigt vill fortsätta jobba och dessutom önskar sig en man som är intresserad av att ta del i familjelivet.
I Japan gifter sig allt färre unga människor, färre barn föds och fler kvinnor gör karriär. År 2010 beräknas en fjärdedel av befolkningen vara pensionärer. Den här utställningen möter singlarna bakom siffrorna. Kvinnor som går sin egen väg väl medvetna om att de hånas bakom sin rygg och som bär på en dröm som är större än allt annat: kärleken.
Fotograf Emelie Asplund och skribent Josefin Olevik har följt åtta unga japanska kvinnor i deras vardag; på arbetet, i hemmet och till festerna. Åtta kvinnor som varken är klädda som mangafigurer eller geishor, varken är fashionistas eller gör kung fu-sparkar. De är mest bara vanliga storstadstjejer.
Det som binder dem samman är att de är ogifta och oroar sig mycket för att göra sina föräldrar olyckliga. Det nya, fria livet lockar, men det är tungt att stå emot traditionella förväntningar. Feminismen är ingen utbredd rörelse i Japan – det räcker med lite respekt. Eller som Marie uttrycker det: ”Jag skulle vilja träffa en man som man kan diskutera med, dela åsikter och samarbeta med. Jag har inte funnit någon sådan ännu.”
-Alla dessa unga kvinnor som gärna vill ha man och barn men utan att ge upp sin självständighet är en tickande bomb för det japanska samhället, säger skribenten Josefin Olevik. Hon tycker även att det går att se paralleller till det svenska samhället, att vi inte kommit så långt med jämställdheten i praktiken här heller.
En japansk anställd får dock bonuslön om han har en hemmafru hemma, eftersom han då förväntans kunna jobba bättre.
-Nu gäller det att männen börjar agera för mer jämlikhet, säger Josefin Olevik.
