Det är intressant att när det börjar gå dåligt för skivbranchen, det är då den börjar bli riktigt spännande att följa. På 2000talet har independentscenen gått från att ha varit en liten kassettbandssekt blivit närmast en egen bransch, med mainstreamfåra och undergenrer och allt. Nu i höst har den även anmanat det som varit reserverat för stora rockdiosaurier tidigare: supergruppen. Från svenska Brothers of end (med medlemmar från bla The Cardigans) och Tutankamon (bla Peter Bjorn and John, The Concretes, The Plan) till amerikanska indiestjärnorna i Monsters of folk och Them Crooked Vultures (som kulturbloggen redan skrivit om) så verkar lusten att samarbeta över bandgränserna större än på länge.
Man kan fråga sig varför detta sker just nu. Måste artisterna hålla sig med flera olika projekt för att få ekonomin att gå runt? Det är nog en faktor, men förhoppningsvis inte avgörande. Får man inte tillräckligt med uppmärksamhet längre? Flera av medlemmarna i ovan nämnda grupper har ”moderband” som fört en lite slumrande tillvaro på senaste tiden, till exempel The Cardigans, som efter högst mediokra Super extra gravity inte gett mycket ljud från sig. Var all medieplats som det bandet genererade inte nog? Kommer detta att föda trötta indiedinosaurier a la Cream som inte strävar efter någonting nytt, det som tidigare kännetecknat alternativ-musiken, utan bara vill hålla sin plats i rampljuset reserverad från andra, yngre, kollegor?
Det är lätt att bli cynisk när man pratar om musikranchen och tro att allt som händer idag är tecken på pengagirighet, att inte vilja släppa efter för den oundvikliga öppning av marknaden som Internet innebär. ”Uppmärksamhet till varje pris! Räddas det som räddas kan!” Men i det här fallet tror jag att det är nästan tvärt om. När jag lyssnar på Brothers of ends senaste skiva så hörs något som låter som en stor lättnad. ”Äntligen!” säger den. ”Äntligen kan vi göra precis vad vi vill.” Så mycket kreativ energi verkar ha legat uppdämd hos medlemmarna att den nu formligen exploderar när de inte behöver förhålla sig till Cardigans mer strikta ramarna.
Och då tänker jag att kanske är inte vart skrik efter uppmärksamhet dåligt. Kanske finns det andra drivkrafter bakom en supergrupp än bara att tjäna mer pengar. Att vidga sitt musikaliska uttryck till exempel. Och i så fall är detta ett tecken på musikbranchen som försöker hitta nya vägar att överleva på musik. Vi lever i en spännande musikalisk skärningpunkt, helt klart. Kanske är inte allt förlorat.
Av Oskar Johansson
Brothers of End – Why (Live at PSL 2009)
Tutankamon – Have You Ever Been In Love (Official HQ)
them crooked vultures / new fang / bio studio and concert footage
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Monsters of Folk, Them Crooked Vultures