Artist: Willemark/ Knutsson/ Öberg
Titel: Svenska låtar
Betyg: 5
Inspelad i Atlantisstudion Stockholm av Janne Hansson
Mixning: Petter Berndalen
Mastring: Claes Persson
Skivbolag: Playing with music (distr. Border Music AB)
67:30
Release 8/2 2019
Trions föregående skiva Alla drömmars sång (2013) skickades till mig från etiketten Country & Eastern. Live har jag hört dem ett flertal gånger var för sig, dessutom porträtterat och recenserat Jonas Knutsson. I höstas hade jag lyckligtvis förmånen att recensera deras konsert på Sthlm Jazzfestival, vilket renderade i toppbetyg. Baxnade då av deras musikaliska utstrålning. Att Willemark – som jag såg med Frifot i Mölnlycke innan Kulturhuset var byggt – ännu inte ingår i Swedish Music Hall of Fame, måste betecknas som en skandal. Mångsysslande saxmannen Jonas Knutsson behärskar det mesta varför han förärades pris nyligen. Spelmannen Mats Öberg vill jag påstå är ett geni, likt Stevie Wonder. Det norrländska kynnet förenar, även om Willemark har sina rötter i Dalarna. Sättningen hos dem är märkvärdig: saxofoner, klaviatur, fioler och munspel. Således inga kompinstrument och heller ingen pulserande bas, något som genererar ett friare, mer obundet tonspråk.
Melodierna befinner sig naturligtvis ständigt i förgrunden. Av albumets låtar, ett dussin jämnt, är de allra flesta präglade av Willemarks magnifika sångkonst. 3x Taube och 3x Cornelis är förutsägbara val. Mer oväntade covers har hämtats från Ola Magnell och inte minst Eva Dahlgren. Några gånger har ett instrument en dominerande ställning, ibland avlöser instrumenten varandra. Mycket raffinerat! De svenska visorna är skrudade i en dräkt av folkton, kompletterat med några jazziga utskott. Somliga låtar är tämligen konventionella, trogna originalen, medan andra förlänats en pråligare infattning. Merparten låtar tillåts att utvecklas, eftersom de pågår i sex-sju minuter och därmed uppmuntrar till improvisatoriska språng. Det är en bidragande orsak till att albumet blivit sådan äventyrlig fullträff. En undrar onekligen över deras synnerligen intuitiva samspel. Hur mycket är planerat i detalj och hur mycket är endast skissat vid inspelningarna?
Signifikativ inledning! Det hurtfriska i den forna landsplågan Gärdebylåten (text Nils Ferlin) är bortrensat, istället framhävs det innerliga i den taktfasta fiollåten. Birger Sjöbergs enda ”slagdänga” görs finstämt, tämligen rakt av. Hänförande sång svävar fram. Lena Willemark textar magnifikt. I allt hon företar sig vokalt, hörs den rytmiska skärpan jämte hennes imponerande omfång. Varje stavelse ljudas med omsorg. Den kristallklara rösten sjunger älvdalsmål (översättning Gunnar Nyström) på två spår. Lena Willemark är en fullfjädrad vokalist, vars fulländning blir som mest uppenbar i exempelvis Ung och stolt med sina höjningar och charmerande, framvällande utbrott. Musiken går inte att slölyssna på, utan den tar en i besittning, på ett sätt som kan definieras som motsatsen till mello-tramset i SVT.
Alla visor är som antytts inte medhårsstrykande, istället har trion stundtals tillfört egensinniga arrangemang. De märks lite varstans, inte minst i Somliga gå i trasiga skor och i versionerna av Eva Dahlgrens mäktiga låtar. Ett annat paradexempel är Dans på Sunnanö, vars omdaning är häpnadsväckande. Aldrig har väl Taube blivit så här lekfullt, omilt behandlad. Klanger från elpiano och tenorsax umgås ledigt, flätar ihop sig i ett intrikat mönster. Så skimrande var aldrig havet har en naken framtoning med sopransax i fokus, vilket ger den stillsamma visan ett vassare, knottrigare tilltal. Betagande och stimulerande!
De överväldigande tolkningarna, är ömsom vackra, ömsom spännande. Detta är en ofattbart samspelt trio som fullkomligt behärskar vad de gör. Dynamik, skicklighet, ömsesidiga förtroenden och upptäckarglädje är beundransvärda beståndsdelar. De verkar vara artister som alltid hittar rätt, hittar glädjen och det bestående i sitt värv. Willemark/ Knutsson/ Öberg avrundar i moll, fast lämnar ändå lyssnaren i en slags bitterljuv förtröstan. Jag tar andäktigt till mig elegiskt färgade visor av Marie Bergman och Ola Magnell. Magnells alltför sällan hörda klassiker Nu faller mörkret framkallar gåshud, en varsam och värdig final på en gränsöverskridande produktion. Ljudet är förstås förstklassigt. Skaffa albumet omgående och ta reda på var ni kan se trion musicera live.