Mats Bäcker
Musikal i två akter
Baserad på roman av Victor Hugo och sångtexter från Disney´s film
Musik: Alan Menken
Text: Stephen Schwartz
Svenska sångtexter i nyöversättning: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson
Manus: Peter Pernell
Regi: Thomas Agerholm
Scenografi och ljusdesign: Benjamin La Cour
Koreografi: Lynne Kurdziel Formato
Dirigenter: Bjorn Dobbolaere, Marie Rossenmir, Lars Kvensler
Göteborgsoperans kör och orkester + 32 musikalartister
I ledande rollerna: Martin Redhe Nord, Marsha Songcome, Joa Helgesson och Jonas Eskil Brehmer
Spelas till och med 6/4 2019 på Göteborgsoperans stora scen
Presenteras i samarbete med Fredericia Teater i Danmark och Music Theatre International Europe) / Disney
Säsongens långkörare är en skräckromantisk och spektakulär musikal, en hjältesaga daterad till Paris sent 1400-tal. Manus bygger som bekant på en berömd roman från 1831 av Victor Hugo (känd också för Samhällets olycksbarn), medan sångerna hämtats från en sentida filmversion av Disney. Uppsättningen har med smärre modifieringar gjorts tidigare i Danmark, där scenen inte var lika stor. Just scenbygget och ultramodern teknik är en av anledningarna till att musikalen väcker starka reaktioner i salongen. En snillrik scenografi med interiör från katedral med dess klocktorn, gatuscener i Paris och den hemliga civilisationen Understaden är inte nog . Den förstärks vid några tillfällen av bildstormande 3 D-effekter och mullrande surroundljud. Ovanför orkesterdiket har man dessutom förlängt scenen, så att den liknar en catwalk, varvid skådespelarna kommer riktigt nära. Och sidorna används för entréer, samtidigt som den bortersta ytan av den djupa scenen, tjänstgör som utsikt. Om man tillhör de som samlar på maffiga visuella intryck blir man helt enkelt rikligt tillgodosedd.
Ur musikaliskt hänseende är det beklagligtvis mer tunnsått, istället jämntjocka klanger och förvånansvärt intetsägande tonspråk. Andra akten börjar lovande när orkestern ger det romska temperamentet lyster. Vidare ackompanjerar man snyggt ett antal solistavsnitt, vilka odiskutabelt toppas av Martin Redhe Nord. Kompositörens verk är förhållandevis slätstruket utan erforderlig dynamik. En avsevärd skillnad mot hur det har låtit i exempelvis Fantomen på operan och Carmen. Eftersom den högpresterande orkestern är den samma, vore det ohederligt och orättvist att lasta dem för trist inramning. De som ska ”hudflängas” är enbart upphovsmannen och cheferna på Disney. Lyckligtvis är kören helt fantastisk! De förekommer i åtskilliga skepnader och sjunger oss rakt in i hjärtat. Kören måste betecknas som världsklass tack vare precisionen, den vackra klangen och överhuvudtaget en svindlande vokalkonst.
Mats Bäcker
Huvudrollsinnehavarna är förstås inga duvungar. även om de inte kan inordnas under etiketten fixstjärnor. De sveper med oss i en skrämmande intrig med agerande och betvingande sång. Joa Helgesson vars diaboliske ärkediakon ofördragsam lider i sitt ämbete, har ett fyrtiotal roller på meritlistan, i fjol Fantomen på operan. Imposant vet han exakt hur man äger en scen, liksom Marsha Songcome som mest varit verksam i West End där hon prisats. Hennes Esmeralda var precis lika listig och lockande som förmodats på förhand. Esmeraldas beteende och börd får förstås konsekvenser. Man frestar inte maktens män och utmanar ett bigott kyrkoväsende ostraffat, ett faktum som driver dramaturgin obevekligt framåt. Vi ledsagas av flera berättare.
Martin Redhe Nord tar sig an sin första huvudroll genom att glänsa, har en aura omkring sig som riskerar att placera medspelare i skuggan. Tvärtemot en del andra med repliker ytterst trovärdig, skildrar övertygande förtryck och längtan. Rädslan vibrerar, sitter utanpå hans gestalt. ”Bara den som är rädd kan vara modig”, säger hon som är föremål för ringarens kärlek. Vidare besitter han vokala resurser, vars skärpa och hetta får åhörarna att smälta. Vi bevittnar ett hejdundrande genombrott, när en ny stjärna tänds på en betydande scen. Redhe Nord förtjänar i och med denna storartade, gåshudsframkallande prestation all tänkbar positiv uppståndelse.
Musikaler är normalt sett enkelspåriga och entydiga, belyser gärna kampen mellan ondska och godhet. I Ringaren av Notre Dame ger prologen en antydan om problematiken. Två bröder studerar på prästseminarium, varav den yngre är en förtappad rumlare som fördrivs och går under, medan den äldre så småningom blir -den mäktige Dom Claude Frollo, som gör sig till herre över det brorsbarn han lovar sin omvårdnad. Skyddslingen växer upp instängd i kyrktornet, puckelryggig med missformat ansikte och livlig fantasi. Att han vid sitt första besök i världen utanför erfar såväl grymhet som uppblossande kärlek, är de förutsättningar som ligger i den tämligen skrämmande romanen.
Varifrån utgår skönhet, från uppenbara yttre faktorer, eller lika mycket inombords från goda handlingar? Vad gör hyckleri med människor i maktställning, när de tvingas förneka sin lust? (Ligger när till hands att associera till katolska kyrkans förtigande av upprepade sexuella övergrepp.) Och hur besvarar ett genomreglerat klassamhälle upproriska grupper med rättmätigt anspråk på sitt människovärde -i en tid när några få besuttna hade rätt att förtrycka den stora massan ? Se där angelägna frågeställningar att förhålla sig till, när de av utanförskap drabbade – Quasimodo & Esmeralda – tyr sig till varann i sin utsatthet. I Esmeraldas vädjande solostycke slungas ytterligare en retorisk sentens ut: Vi har väl alla en plats i Guds famn? Onödigt att berätta hur det slutar. Skaffa biljett och se själva.
Bortsett från partituret består produktionen av fullödiga beståndsdelar, något som avspeglades i långa, stående ovationer och värmande applåder efter flera scener.