Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Utgiven: 2015
ISBN: 9789113066547
Förlag: Nordstedts
– Jaha, en ny läsning och recension, vad nytt har du att bidra med då?
Här kommer jag svepandes med min inte lite rostiga lie långt efter att säden vissnat och lagt sig. Den har förvandlats till en illaluktande geggamoja lika sörjig och jevlig som västkustvintern. Jag läser (även här på Kulturbloggen) några av de reflektioner som skrevs när det var i ropet och känner mig inaktuell. Bli som folk är varken tillräckligt gammal eller ny för att skrivas om, men det är som det är och ibland får man vara som liljorna längs marken – skit i allt för allt är skit. Tankarna har redan tänkts, parallellerna dragits och inte ens några ordvitsar av hennes namn är längre tillgängliga. Fast stöld är väl å andra sidan vad både författare och kritiker i allmänhet sysslar med.
Nå.
När jag läste Stina Stoors bidrag ur en av Novellix´ presentaskar blev jag uppspelt och utropade antagligen något i stil med ”Prisa Herrens skatteåterbäring…Den västerbottniska författaråterväxten är räddad…Frånfället av Lidman, Lindgren och tids nog även Enquist kommer inte innebära slutet för livet som vi känner det…Det finns hopp…Prisa Herren!”.
Men jag vill inte göra misstaget att hemfalla åt något så bekvämt som att jämföra. Att både stil- och innehållsmässigt fullständigt särskilja sig från vad som redan skrivits är hart när omöjligt om man nu inte börjar skriva baklänges, upp och ned eller kanske inte alls och ändå ge ut boken. Det är litteratur från Stina och hennes erfarenhetshorisont – inget annat. Och det är gott så. Allt prat om litteratur från Norrland säger som ingenting.
”Som”.
Det främsta av ord. Och texten är pepprad av som för att det säger något bortanför vad som med andra ord går att säga. I dagligt tal använder jag det ofta, men i annat än i det privata skrivandet har jag som undvikit det. För Stina återkommer det allt som oftast i slutet av meningarna, vilket kanske är en egenhet från området. Ordbruket är i övrigt ändå säreget. De dialektala dialogerna är inte ett helt nytt handgrepp (Lidman, Teratologen) men de har en egen takt och klang. Miljö- och personbeskrivningarna är sparsmakade, lågmälda och underströmmen av en särskild och kanske karg humor får ibland små eruptioner. En bitter, rivig men ändock njutbar brygd.
Novellerna är oftast jordnära men ibland också överjordiska; det finns en mystik som lurar i vassen och irrbloss som glöder under myren. Skrivstilen med sina väl avvägda och ibland nysmidda ord är en del av behållningen, men skalar vi bort den finner vi berättelser som överlever på egen hand. Trivs man med det melankoliska, dystra och helt mänskliga utanförskapet eller åtminstone avvikandet så kommer man mysa ned sig lite extra i fåtöljen.
Novellsamlingar är inte helt enkla att skriva om eftersom de i egenskap av att vara förhållandevis korta enkelt av misstag kan avklädas. Jag ger er några novelltitlar att smaska på: Gäddan, Elljusspåret, Ojura, Det var den tiden på året då alla barn blivit till björnar och levde på bär.
Det är perfekt som.