Little Wing
Betyg 4
Regi Selma Vilhunen
Svensk biopremiär 8 december 2017
En film som skakar om mig, en fom som gör mig både sorgsen och hoppfull, när jag tänker på de barn som liksom filmens huvudperson tolvåriga Varpu måste vara föräldrar åt sina föräldrar. Little Wing vann Nordiska rådets filmpris 2017. Mycket välförtjänt. Den vann priset i stark konkurrens av bland andra den svenska Sameblod.
Regissören och manusförfattaren Selma Vilhunen hyllades nyligen av svenska kritiker för dokumentärfilmen Hobbyhorse revolution som baseras på ett finskt fenomen som på senare tid även nått Sverige. Hobbyhorse revolution handlar om flickor som springer omkring med käpphästar och också tävlar med dessa låtsashästar. I Little Wing har Selma Vilhunen lämnat det dokumentära berättandet för ett drama och den här gången är det flickor som vistas bland riktiga hästar.
Varpu är tolv år och bor med sin mamma som är som ett barn själv och inte klarar av att vara vuxen särskilt bra. Mamman har bara tillfälliga arbeten så den lilla familjens ekonomi är inte så trygg och mamman försöker och misslyckas ständigt att ta körkort. Mamman kan vakna på natten och ha mardrömmar och då krypa in till dottern och be att få sova hos henne. Varpu tvingas på alla möjliga sätt att vara mamma åt sin mamma.
I stallet med ponnyn Svante trivs Varpu, fast hon får stå ut med en del gliringar av de andra mer välbärgade flickorna. Regissören har bra fingertoppskänsla för att skildra denna miljö och det är äkta och regissören navigerar elegant förbi alla förväntade klichéer.
Varpu är en tuff tjej med skinn på näsan och en dag ger hon sig av för att leta reda på sin pappa. Det blir en spännande resa med många oväntade vändningar. Berättelsen är sorglig, förstås. Det är tragiskt att det finns barn som liksom Varpu är så övergivna av vuxenvärlden. Samtidigt är filmen, mitt i det finska vemodet, varm och hoppfull. Det finns så mycket energi och vilja i Varpu, hon är som maskrosor som kan växa sig starka i vilken miljö som helst.