Den japanska filmen Still Walking har blivit tokhyllad av i stort sätt all media. Både Svenska Dagbadet och Dagens Nyheter gav den högsta betyg.
På många sätt är filmen typiskt japansk. Livets förgänglighet är ett återkommande tema. Liksom det inom filmvetenskapen klassiska japanporträttet Tokyo Monogatari får vi följa hur tre generationer agerar mot varandra. Två vuxna barn, en dotter och en som, kommer med sina familjer för att tillbringa en helg med sina föräldrar. De samlas på årsdagen av faders favoritsons död, snart två decennier tidigare.
Det är mycket bråk under ytan och många gräl över ytan, en familj sargad och trasig som en Norénpjäs. Men mitt i detta finns det ett inre ljus.
Filmen är så vacker, bilderna så estetiskt perfekta att det är en njutning att följa familjen och de tre generationernas förmåga och oförmåga att mötas under ett dygn – som samtidigt blir en ikon för hela livets gång.
Filmen har fått höga betyg överallt, tror jag. Men den som går och ser filmen måste vara beredd på att det är en film där berättelsen förs framåt i lugn takt.
Mats Bråstedt beskriver filmen träffande i Expressen:
På ytan händer inte mycket – skratt blandas med gnäll under en ständigt munhuggande – men bit för bit visar Kore-eda att vi alla är en länk till och en del av något mycket större. Allt är skört och kräver omvårdnad.
Därför är ”Still walking” en ynnest att ta del av och Kore-Eda visar än en gång – efter ”Efter livet” och ”Barnen som inte fanns” – att han med sitt vackra, stillsamma och insiktsfulla tilltal är en av samtidens stora.
Filosofi för hjärtat.
Filmen är vacker, poetisk, estetisk, filosofisk, djup, sorglig, humoristisk, hoppfull, allvarlig …
Fler recensioner:
Aftonbladet och Sydsvenskan.
Trailer:
Läs även andra bloggares åsikter om film, japanskt, filosofi, Still Walking