En låt-gå-politik är också en slags politik. Kultur och nöje är mycket mer än tidsförströelse. De ger oss intryck, ger oss bilder av världen, ger oss verktyg att leva oss in i andra människor …
Men idag är dessutom kultur och nöje en världsindustri.
Sverige liksom många västländer är kraftigt drabbade av den så kallade finanskrisen och arbetslösheten ökar.
Finanskrisen är en komplex kris med flera beståndsdelar. En del är strukturförändringen när det gäller vilka arbeten och tjänster som vi bör satsa på och vad vi inte längre är bra på.
Musik har Sverige rätt länge varit en stor nation inom. När det gäller musikexport och musikproduktion handlar det ju om mycket mer än musikerna. Det ger jobb åt videoskapare, ljudtekniker, formgivare, butiker med mera.
När det gäller att skapa spel, tv-spel, data-spel, är Sverige också en stor nation.
De stora spelutvecklarna har budgetar för varje spel som vida överstiger Hollywoodfilmernas budget.
Det finns flera svenska företag som utvecklar spel och som alltså kan skapa arbetstillfällen i Sverige.
Här en av många svenska prisade spelutvecklare, som i en intervju hos Naturvetarna berättar om sitt spel:
I Blueberry garden försökte han fånga känslan av den svenska naturen. Det kanske inte är något en svensk tänker på, men Erik Svedäng har talat med många människor från andra länder som tycker att det känns svenskt. En besökare på Erik Svedängs blogg menar att designen påminner om fantasivärlden i Mumin.
– Om man inte gillar vanliga spel, så gillar man kanske det här, säger Erik Svedäng.
Igår såg jag på en dvd över Live Aid – från 1985. Det är mycket som förändrats inom kultur och nöje sedan dess. Då fanns ju inte Internet för allmänhet och ingen visste vad fildelning var.
Fildelning och musikkulturer som hiphop och andra som bland annat mixar musik …
Ja det är mycket som hänt och som händer.
Vi behöver en kulturpolitik. Med det menar jag inte att klåfingriga makthavare som är beredda att genomföra den ena övervakningslagen efter den andra ska stifta ännu fler lagar. Risken är väl hög att det blir ännu mer övervakning. Visst är det skrämmande förresten att högerpartierna som förr brukade tala om individens frihet nu är de värsta på att genomföra lagar som övervakar oss.
Jag vill se en ordentligt diskussion och debatt om kultur och nöje, som vi kan utgå från.
Kulturutredning? Någon som påstår att en sådan precis genomförts?
Hmm … Jaså? Och vem fick vara med i dessa diskussioner? Knappast någon utanför finkulturens maktelits korridor.
Mina tankar som väl kretsat lite runt är bara små funderingar, inspirerade av Erik Laaksos bra inlägg om nödvändigheten av en kulturpolitik:
Jag fastnar på något som Carina Rydberg skriver i en artikel i Dagens Nyheter. Hon säger: “Jag jagar inte nedladdare. Det är uppladdarna jag vill åt” Ska vi stanna vid de orden en stund? För det här är något jag inte förstått ända sedan fildelningsdebatten tog sin början för över tio år sedan. När album och filmer dyker upp för nedladdning i strid mot upphovsrätten till och med innan de har släppts till butik eller för biovisning så måste det ju vara någon som jobbat med musiken eller filmen som gjort den tillgänglig, eller hur? En uppladdare som sitter i upphovsrättsindustrins egen verksamhet och har betalt av dem. Det måste ju vara den piraten som de verkligen borde lägga krafter på att jaga och stämma skjortan av, eller?
…
Kultur är politik
Vilken kultur vi vill ha i vårt samhälle är en synnerligen politisk fråga. När det tas för givet att samhällets resurser ska gå till utbildningar och statsfinansierad kultur samtidigt som en stor mängd skattebetalare och deras barn till och med kan ha svårt att ta del av den kultur som produceras så är det något som är skevt. Ett första steg vore kanske att varje film som får statligt stöd i Sverige också ska kunna ses till mycket lågt pris (max 20:-) via någon form av bibliotekstjänst.
Just nu tycker jag att den svenska kulturpolitiken med är en låt-gå-politik med skygglappar för ögonen, som ger fritt spelrum åt amerikanska Hollywoodföretag.
By the way: en ny värdering av Spotify säger att musikföretaget som gör att vi lagligt kan lyssna på hur mycket musik som helst nu har värderats till 2,5 miljarder kronor. Ändå har företaget inte börjat skapa någon vinst.
Spotify är ett exempel på hur viktigt det är att skapa nya vägar när världens förändras.
Och en liten sidokick: Britney Spears är i Stockholm nu.
De som styr över henne har bestämt att om någon fotograf ska plåta hennes konsert, då ska Britneys ägare få välja och vraka om de vill använda någon bild, gratis.
Fotograferna på de traditionella medierna är upprörda och därmed bojkottas konserten av medierna.
Men Britney ökar försäljningen. Alltså vill ju dessa tidningar förstås ändå suga åt sig av kakan och få lösnummerköpare och klick på sajterna.
Annars hade ju risken varit att bloggare i några dagar sugit åt sig av ”deras” besökare.
Eller?
Så medierna rapporterar för fullt och tar bilder på Britney när hon anländer till hotellet, när hon går ut på stan och så vidare.
Men då blir bojkotten så meningslös. För Britney har bara fått ännu mer uppmärksamhet och medierna har ändå fått sålt lösnummer genom att skriva om henne.
Ja, jag använder uttrycket ”Britneys ägare” för det känns inte som om det är hon själv som bestämmer reglerna runt henne.
Men frågan är ännu mer intressant som ett exempel på kannibalism bland upphovsrättsinnehavare och frågan om vem som äger en bild och till vilket pris.
Ett annat exempel på att medierna bara vill få så många läsare som möjligt är väl rapporterna om att Michael Jacksons syster La Toya säger att hennes bror blev mördad.
Alla vet väl att det bara skrivs om det för att medierna vill suga åt sig ännu mer av Jacksons död?
När medier väljer att använda sin energi och sina personalresurser till att använda mesta tiden åt att rapportera om Britney Spears och Michael Jackson, och nu alla turer kring hans barn, då är det verkligen dags för en debatt om kulturpolitik.
Vilka medier vill vi ha? Det är en viktig del i dessa kulturdiskussioner.
Jag medger att mina tankar spretat åt olika håll, men jag tänker återkomma. På många punkter är jag inte färdigtänkt. Men det också en del i en diskussion, tycker jag. Ingen behöver ha alla svar själv från början, då blev diskussionen meningslös.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, medier, kändisar, samhälle, upphovsrätt, Britney Spears, Michael Jackson