Plats: Sweden Rock Festival, Festival Stage
Artist: Scorpions
Betyg: 3
Med lågt ställda förväntningar tar jag plats ganska nära scenen för avslutningsakt på fredagskvällen. Scorpions har jag inte sett sedan 1986 och deras skivor lyssnade jag mest på under det tidiga 80-talet. En turnerande relik av en svunnen tid. Sådan var min förförståelse. Men mina fördomar kom på skam. Bandet har så mycket bra material att ta utav och konserten växer för varje minut. Det akustiska partiet är uppfriskande och hårdslående trumslagaren Mikkey Dee är en vitamininjektion för de tyska storheterna.
Tyvärr är ljudvolymen satt alldeles för lågt. Pinsamt lågt för den stora gräsytan som ska fyllas med rock. Periodvis stör till och med ljudet från den lilla scenen i tältet ett par rejäla stenkast bort. Jag plockar ur mina öronproppar för att alls få någon konsertkänsla. Även om bandmedlemmarna nått pensionsåldern och stora delar av publiken likaså, behöver det ju inte vara lågmäld musik.
Sångaren Klaus Meine har jobbat bort sin starka tyska brytning och sjunger faktiskt med riktigt bra engelskt uttal. Dessutom håller hans röst väldigt bra än. Gitarrsolon hålls på en rimlig nivå och det i dessa sammanhang ganska obligatoriska trumsolot är uthärdligt kort.
Allsången i Winds of Change är mäktig och det kändes som om det kanske finns en ny förändring i vardande. Förra gången var när Berlinmuren föll. Kanske kan dagens murar också falla till ljudet av visslande tyskar?
Att det är äldre herrar som dominerar festivalscenerna kan vara ett problem men inte när de är så bra som dagens och gårdagens headliner visar. De fungerar fortfarande som inspiration för nya band och uppväxande generationer.