Stockholms visdagar
10 – 13 augusti
Lite småkallt, vi spanar efter sista solstrimman. Lyktorna hos Lasse i Parken tänds. Maria Blom med band har precis lämnat scenen och vi väntar med spänning på första kvällens dragplåster, Thorsten Flinck. Stockholms Visdagar har startat för sitt femte år. Efter en stund kommer Kenny Håkansson in på scenen och nästan blygt säger han, jag spelar en låt i väntan på ”Totte”. Det blir fler låtar, handfasta inklappningar innan Thorsten står på scenen. Thorsten Flinck är en bra skådis, bra sångare och kombinerar de bägge sidorna på ett charmerande sätt. Det avnjuts, Hjärtats Tysta Rum, inlevelsefull diktläsning i Michelangelo, som störs av en överförfriskad besökare. ”Håll käften, säger han mitt i dikten, och undrar vad någon skulle säga om han beddde sig så på någons jobb.
Vi håller med, publiken har betalt för att se Thorsten Flinck, han återgår snabbt till dikten efter avbrottet.
Lasse i Parken är lite som en minifolkpark, med liten scen, kulörta lyktor vid Västerbrons början. Här spelas ofta musik, men Stockholms Visdagar är en instititution med fem år på nacken och publiken kommer troget för att avlyssna sina favoriter. För det finns nästan alltid publikfavoriter de här fyra dagarna.
På torsdagkvällen inledde Magnus Lindberg, hans hesa röst och egna texter och mellanprat uppskattas av publiken, Magnus Lindberg har en given publik och jag blir smått avundsjuk på hans fru som en stor del av hans texter dedicerats till. Låten ”Tårar över city” fick publiken att hänga på, det behövs inte yvia gester för att få en publik att sjunga med, det räcker att man älskar artisten. Tomma ord, en av låtarna borde få oss att tänka till, alla samtal koms inte alltid ihåg och orden är inte detsamma som att mena.
Det var om kyligare andra kvällen, när öl och vin inte gav värme nog åkte filtarna fram, vi frös och huttrade och tänkte troligen ”varför skulle det bli kallt den här veckan”.
Sophie Zelmani blev min favorit, hennes blandning av country och vispop var inte direkt lättsamt, men oerhört vackert och sensuellt. Har aldrig lyssnat på henne tidigare så för mig blev hon ”ny”.
Med sig har hon ett stabilt gäng musiker, varav Lasse Halapi svarar för merparten av arrangemang. När hon säger att hon och orkestern spelat ihop i 20 år och Sophie har en lång karriär inom musiken och mellansnack är inte det hon trivs bäst med, men de första åren sa hon inget alls.
När hon frågade publiken vad de ville höra, svor hon till lite tyst, eftersom texterna ”försvann”. Men publiken förlät och jublade ännu mer.
Många av artisterna återkommer, Lars Demian och David Tallroth fanns med startåret 2011 och ingår i årets artistuppsättning. Artisterna tycker om att spela på Lasse i Parken och även om vi kanske skulle ropa lite nya namn, är det ganska skönt med det igenkänningsbara.
Två dagar återstår, ta på er en extra tröja, ta med filtl visst är det lite huttrigt, men musik gör oss varma, så är det bara.