Stockholm Music and Arts: Rufus Wainwright

Rufus Wainwright på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli
Betyg 1

Rufus Wainwright ensam på scen med en flygel och lutad mot flygeln syns en akustisk gitarr. Det är vad det ser ut som: en lugn och intim spelning. Kanske fel att placera den på stora scenen?

Han började men känslofyllda ”Montauk”:
One day years ago in Montauk
Lived a woman, now a shadow
But she does wait for us in the ocean
And although you want to stay
For a while
Don’t worry, we all have to go
One day you will come to Montauk

Han fick enorma applåder redan innan han började sjunga. Glad kommenterade han detta:
– Wow. Where am I? Am I in heaven?

Rufus Wainwright har helt klart en stor skara fans i Sverige. Hans spelning startade samtidigt som Patti Smiths intima blandning av konsert och spoken word på Trädgårdsscenen startade och dit var kön mycket lång. Det måste varit hundratals som inte kom inte till Patti Smith, som ville dit. Trots den hårda konkurrensen fyllde Rufus Wainwright området kring stora scenen.

Extra bra passade förstås nästa låt, ”One Man Guy”, där han öppet har skrivit om egna upplevelser och känslor. Eftersom Pridefestivalen pågår samtidigt som Music and Arts-festivalen var den sången extra väl placerad.

Ja, det är sånger med ärliga texter och känslofyllda tankar han fyller sin spelning med. Till tredje låten plockade han upp den akustiska gitarren och spelade ”Out of the Game”.

Jag undrar egentligen varför han kör sådana här enkla spelningar med bara sig själv, sin hesa skorriga inte helt tonsäkra röst och en flygel och en gitarr. Han är ingen stor sångare och han är ingen stor pianist eller gitarrist. Rufus Wainwrights musik passar bättre när han kör med ett band.

Hade han inte förstört en av världens vackraste sånger, Leonard Cohens ”Halleluja”, hade han kanske fått betyg 2 – men inte nu …