MIRE III
Island Song
4
Inspelad i Italien hos Artesuono Recording september 2022
Produktionsansvarig: Emmano Basso
CAM Jazz
Releasedatum: 15/9 2023
Omdömet magisk bör man vara försiktig med i skrift för att det inte ska tappa sitt värde. Vill ändå påstå att åtskilliga moment i den konsert med MIRE III som ägde rum i Hagakyrkan i Göteborg för några år sedan, präglades av just den oskattbara kvalitén. Var inte totalt oförberedd på vad som eventuellt komma skulle då jag kände till trions medlemmar var för sig. Visste att förutsättningar fanns då jag kände till musikerna, hört dem i skilda sammanhang och till och med kunnat träffa dem på tu man hand flera gånger. Syftar på den i Lerum bosatte finske pianisten Joona Toivanen, trumslagaren Johan Björklund samt Thomas Markusson som trakterar kontrabas.
Toivanen som komponerar nästan all musik för gruppen upptäcktes när hans finska trio spelade på jazzfestival i Klippan (Sockerbruket) 2017. Har därefter fått möjlighet att uppleva hans magnifika musicerande live och på skiva, vilket resulterat i uppskattande recensioner av en prisad pianist och låtskrivare. Han har kunnat höras i exempelvis Lexingtone, duon Linchpin och med Anders Hagberg. Genreöverskridande Björklund hörde jag i höstas på länk i avantgarde-betonade konstmusikprojektet Pjäxeröd 2:0. Han leder dessutom flera intressanta upplagor av Thymeshift, jazzrock-kvartetten Dynamic Flavours samt fusionbandet Parallell Activity vars signum är användandet av två profilerade strängbändare. Markusson driver elektro-akustiskt projekt (som jag inte är insatt i), ingår i arrangörssammanslutningen MUKO och sedan decennier i visionära jazzgruppen Corpo, som jag på senare år recenserat både live och på skiva. Finns förstås mycket mer att redovisa. Ville i första hand fokusera på hur jag kommit i kontakt med respektive medlem i trion.
Island Song skulle egentligen ha recenserats i ett annat forum. När så inte blev fallet tipsas istället om skivan inspelad i Italien(!) genom att skriva om den här. I den externa och därför subjektivt hållna innehållsdeklaration vars term på engelska lyder ”liner notes” resoneras insiktsfullt om jazziga pianotrios. Brian Morton hänger upp sin hyllning av de tre vännerna med det underliga gruppnamnet, på slutsatsen att man ofta vistas i skärningspunkten emellan Bill Evans och Cecil Taylor och deras delvis konstrasterande estetik. Influenser sägs därtill komma från skandinavisk folkmusik och samtida musik med olika inriktning (främst konstmusik enligt mina öron).
Musiken på debutalbumet har blivit något mer komplex, stundtals aningen mer krävande att tillgodogöra sig än som jag minns den från ovan nämnda eftermiddag i Hagakyrkan. I en akustisk kontext vävs här sinnrika mönster i varierande tempo. I pressrelease poängteras att lyssnaren tas med på en förtrollande resa genom en värld där lugn och trygghet smälter samman med en nyfiket kreativ attityd. Ambitionen är att skapa ett soundtrack av reflektioner och känslor med unika bidrag från tre individer i förening. Och totalt sett har man absolut lyckats i sin föresats, något som förstärks genom den eftersträvade kemi som etablerats emellan lyhörda instrumentalister, vars påverkan på produktionen ska tillmätas lika stor betydelse. En självklarhet som ändå kan vara värd att påpeka.
Transportsträckor undviks, även om alla kompositioner inte styrs med samma densitet, samma nerv. Upphovsman till Gentle är Johan Björklund medan Three signeras Thomas Markusson. Övriga stycken har Joona Toivanen som avsändare, med ett eftertänksamt idiom som ibland övergår i uppiggande löpningar. Över tre spår märks en mångfasetterad svit betitlad Metamorphosos. Den vecklar ut sig på ett lika fängslande som intrikat vis. Ljuvt framskridande tema i titellåten tas vidare i ett särskilt spår som ett stycke för solopiano. Ett förtjusande sjok på cirka tolv minuter kan associeras till den stil av reflekterande snitt, som mer eller mindre blivit synonym med det typiska ECM-soundet. Naturligt nog är meloditillverkaren vid flygeln den som oftast anför och broderar ut harmonier. Förutom att raffinerat binda ihop och färga tonspråket, tas av försynt rytmsektion initiativ. I dessa fascinerande mellanrum ges troligtvis utrymme åt improvisatoriska inslag. Givetvis uppstår ett par gångar raffinerade undantag från den beskrivna strukturen.
Island Song har som kanske framgått en betagande kontur av impressionism, ofta dröjande och melankolisk. Albumet vänder sig primärt till sökande mottagare. Och för oss som inte nöjer sig med enbart behaglig yta framstår musiken som ytterst meningsfull att bli innesluten av, som sound att upptäcka vars stämningsfulla påverkan har potential att växa vid varje lyssning.