Filmrecension

Urchin
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Harris Dickinson

Då skådespelaren Harris Dickinson gör långfilmsdebut väljer han inte att snegla åt de traditionella regiikonerna – som alltför många debutanter gör, exempelvis Spielberg eller Bergman. Istället är den primära inspirationskällan grå, brutal och o-fin brittisk diskbänksrealism, en subgenre som framförallt Andrea Arnold blivit en sorts modern expert på. Just Arnolds två kolossala diskbänkar, mer exakt Fish Tank och Bird som känns som de två stora riktmärkena för hela Urchin. Där den mer klassiska mästaren av brittisk diskbänksrealism Mike Leigh väljer att presentera sina alldagliga subjekt med ett stort mått värme är detta en hårdhänt studie i allt som är fel med det moderna samhället. Här finns inga förmildrande omständigheter vad gäller att ifrågasätta ett system som tillåter att människor tvingas att leva på marginalen. Samtidigt är personerna vi möter långt ifrån de välvilliga och förhoppningsfulla karaktärerna som oftast befolkar misären.

Karaktärsgalleriet som Dickinson bjuder på sträcker sig från totala vrak och trasiga drömmare till människor så utslagna att svagheten är det enda alternativet. Huvudrollsinnehavaren Frank Dillane är genomgående superb, både vad gäller att kännas autentisk men också demonstrera den eviga kampen mot både samhälle och alla typer av missbruk. Då filmen väljer att hålla låg profil och enbart visa kampen på gatan, att leva hand ur mun finns en oerhört magnetisk och fascinerande kvalitet som just Arnold – närmast, patenterat i sina bästa stunder. Den närmast frånstötande hopplösa värld som presenteras känns ständigt trovärdig och inte det minsta intresserad av att endast demonstrera misär för sakens skull.

Dock finns det ytterligare en inspirationskälla som inte alls är kompatibel med filmens sanna styrkor. Minst en gång för mycket vill Dickinson leka David Lynch och häftar ihop ett antal surrealistiska och drömlika sekvenser som endast kan beskrivas som banala. Förutom att kännas helt frånkopplade från filmens styrkor är de också plågsamt långsamma, utdragna och helt ointressanta. Det finns också övergripande problem med tempo och det hela stagnerar alltför många gånger. Ibland tycks berättelsen i det närmste starta om som en skröplig gammal traktor.

Harrisons debut slutar med att vara delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk. Det är en förvånansvärt snygg film rent visuellt som hade kunnat nå episka höjder om surrealismen fått ställa sig åt sidan för totalt kompromisslös misär.

Nyårsfesten
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Paprika Steen

Att diskutera det danska filmundret, mer än trettio år efter att grannlandet satte sig på världskartan med Dogma, känns onödigt. Få länder i världen har varit lika kvalitetssäkra vad gäller sina spelfilmer som Danmark. Det tycks finnas en tradition, där alltifrån det tekniska till det dramaturgiska genomsyras av sylvass expertis. Oavsett genre har det varit överväldigande framgångar som kan stå sida vid sida och – i vissa fall, överträffar sina internationella kollegor. Men ingenting är konstant, även de som seglar ovanför molnenen kan fallera. Nyårsfesten av skådespelaren – men numera regissören, Paprika Steen blir tyvärr något av ett platt fall som kollapsar under krystade ambitioner och ett genuint taffligt manus.

Premissen är dock lika klassisk – framförallt för dansk film, som den är stabil, en tillsynes ordinär fest förvandlas gradvis till ett socialt kaos där förakt, svek och ilska slukar allt. Thomas Vinterbergs legendariska film – kallad just Festen, var avgörande att befästa Dogma-manifestet och är än idag ett lysande exempel på hur ett kammarspel sammansvetsat med kolsvart familjedramatik kan vara hypnotiskt att se på. Att göra en snarlik version vore inte vidare originellt eller kreativt, men skelettet – eller mallen, som Vinterberg lämnat är inte heller fel att skapa sig ett fotfäste i. Och då Nyårsfesten spelar efter de mest traditionella regler är det också en fullt fungerande – men också, en helt o-märkvärdig film som ser ut att kunna klassas som duglig men ointressant. Olyckligtvis för filmen – men i synnerhet betraktaren, så väljer Steen och hennes manusförfattare Jakob Weis att försöka addera element och sidospår i ett – hopplöst, försök att bryta mot den rigida mallen.

Detta leder till helt meningslösa sekvenser som skiftar mellan att kännas lika intressanta som vattenpölar till att vara rent provocerande banala. Framförallt ett fokus på ett personlighetsbefriat ungdomspar kan endast klassas som någon form av filmiskt stryknin. Filmen är istället i sin mest optimala form då kammardramat får diktera villkoren och avund, manliga egon och trauma får hålla i taktpinnen. Då framkommer en otäckt syrefattig atmosfär som är som gjord för explosiva och verbalt våldsamma konfrontationer. Denna potentiellt dramatiska förlossning kommer dock aldrig, istället drar allt iväg åt alla tänkbara menlösa håll. Det hela blir till slut helt misslyckat då centrala dramatiska moment är taffligt författade och Steen saknar precis personregi. Detta är djupt beklagligt då ensemblen alla gör goda insatser. Tuva Novotny är genomgående stabil och övriga aktörer gör alla ett bra jobb men ingen har någon möjlighet att blomstra under de helt hopplöst röriga omständigheterna.

Nyårsfesten är i sin natur stabil och traditionell, men resultatet blir en istället en jämngrå och ointressant röra som känns spretig men mestadels helt ointressant,

Diktatorns tårta
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Hasan Hadi

En drabbande film om livet i Saddam Husseins diktatur i Irak. En film som dröjer sig kvar i både huvud och hjärta länge, länge efteråt. Svår att glömma och omöjlig att blunda för. En stark film om diktatur, maktens förtryck och om den korruption som alltid följer med som en del i en diktatur.

Huvudpersonen är en nioårig flicka, Lamia som bor med en äldre släkting, Bibi, om det är mormor eller farmor får vi aldrig reda på. Vad som hänt Lamias föräldrar får vi inte heller reda på, bara att hennes pappa är död. Lamia och Bibi lever mycket enkelt och fattigt och det måste ta sig med en slags båt till skolan och till alla butiker, basarer och marknader.

Överallt i Irak är allt fokus på diktatorns Saddam Husseins snart kommande födelsedag. Lamia är vän med grannpojken Saeed som också lever fattigt då hans pappa är invalidiserad. I skolan har läraren en lottdragning om vem som ska baka klassens tårta till Saddam Husseins födelsedag. Alla måste fira diktatorn med tårtor och liknande. Vi ser i båda by och stad hur människor demonstrerar som en hyllning till Saddam och vi får se hur skolbarnen måste sjunga för att hedra Saddam Hussein och på olika sätt bedyra sin lojalitet till honom. De rabblar att de är redo att offra både ”kropp och själ” åt Saddam.

Lamia är mycket orolig inför lottdragningen och hennes oro var befogad. Hon fick lotten som bestämde att hon måste baka klassens tårta till Saddam. Kom ihåg att göra den god och ha med grädde, förmanar den vidriga läraren. För vidrig är läraren. Han är ett av så många exempel på hur vuxna som har makt över barn utnyttjar varje tillfälle att förtrycka och skrämma barn.

Bibi och Lamia beger tillsammans till staden. Lamia tror att de gett sig iväg för att köpa ingredienser till tårtan. Lamia är jätterädd för läraren och vet att om hon inte gör en perfekt tårta kommer lärarens hämnd att bli svår. Nu visar det sig att Bibi har andra planer. Jag ska inte berätta för mycket av handlingen. Men det blir ett utmanande stadsbesök för både Bibi och Lamia. Lamia som är fast besluten att lyckas baka en tårta ger sig ut på ett stort och skrämmande äventyr i ett genommkorrumperat land. Medan invånarna kämpar för att överleva sanktionerna i Saddam Husseins Irak anstränger sig den nioåriga flickan Lamia för att samla alla ingredienser till en tårta.

Det är sorgligt att se hur människor beter sig så fort de har minsta chans att sparka nedåt och att se hur korruption är en naturlig del i ett land som bygger på hierarki och makt och diktatur. Alla som kan sparkar nedåt på andra som är mer utsatta.

Handligen utspelar i Irak under diktaturen men fenomenen av hur de som har makt över andra misswbrukar den och sparkar nedåt finns också i Sverige – inte lika utpräglat och tydligt som under diktaturen men vaksamhet på tecknen är viktiga att bli uppmärksam på. Berättelsen handlar visserligen om en tid i Iraks historia men är också en allmän berättelse om hur människor fungerar i samhället där makten har alltför stor makt.
För mig handlar berättelsen inte enbart om svunnen tid i Irak, det är en skildring av vad människor kan göra och hur de mäktiga förlorar sin medmänsklighet.

Diktatorns tårta skrev historia som den första irakiska filmen att någonsin visas i Cannes. Där vann den såväl publikpriset som Camera d’Or, och på Stockholm Filmfestival tilldelades den amerikansk-irakiske regissören Hasan Hadi dessutom pris för bästa debutfilm. Diktatorns tårta är en stark berättelse om en diktatur styrd med järnhand, mästerligt skildrat ur ett barns ögon och lika drabbande som livsbejakande.

gnwnewsdesk@notified.com
Fakta om Saddam Hussein från wikipedia:
Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدام حسين عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), ofta kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979 fram till april 2003. Han var vicepresident 1969–1979 under Ahmad Hasan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad och han fängslades den 13 december samma år efter att ha påträffats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.