Filmrecension

Bäst i världen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Hampus Ekström, Jonatan Svensson

En rolig dokumentär om några som på västkusten kallas: goa gubbar. I centrum står Göran ”Kotten” Karlsson från Trollhättan som arbetade som asfaltsläggare. Ett yrke som vi sällan får se något om i filmer. Han tvingas gå i pension, vilket han inte gör med någon glädje. Men så kommer han tillsammans med sin vän Tomas och sin son Filip på att de ska tävla i VM i makrillmete. Ja det arrangeras varje år ett världsmästerskap i att fiska makrill i Fjällbacka.

Vi får följa deras förberedelser inför VM under nästan ett år. Kotten och hans vänner och hans son är personligheter som det sällan berättas om i filmer. Ofta känner jag som tittare att jag är med där, jag sitter nära dem och hör och ser dem. De är naturliga, fast de faktiskt agerar framför kameran hela tiden är det som om det inte är någon kamera där. De flesta människor som inte är vana att bli inspelade blir lite stelare framför kameran. Det känns som att vara där och jag känner nästan saltet från havet som kommer med vindarna.

Ett pressmeddelande berättar om filmens spännande bakgrund:
Den började som ett mindre dokumentärfilms-projekt som tog ännu mer fart efter ett möte med Fredrik Wikingsson, som uppmuntrade filmskaparna att utveckla projektet till en långfilm. Samtidigt blev klipp med huvudkaraktären Göran ”Kotten” Karlsson virala och har tillsammans samlat över fyra miljoner visningar i sociala medier. Det ledde bland annat till att Mauri ”Mustige Mauri” Hermundsson bjöd in Göran till avsnittet – Har hittat Sveriges märkligaste skratt -. Intresset märktes även inför premiären, då de första 450 biljetterna till galavisningen i Trollhättan sålde slut på sju minuter.

Första halvan engagerade mig mest och tiden bara flög iväg. Men under andra halvan hade jag gärna sett lite mer om deras övriga liv och inte bara när de hängde med varandra. Jag blev nyfiken på deras familjer och annat. Hur lever de när de inte pratar fiske och hur bor de? Har de alltid fiskat? Jag saknar också fakta kring fisket. Finns det fortfarande lika mycket makrill som förr? Har makrillarna inte minskat som torsk gjort? Hur mycket makrill fiskas varje år? Och jag hade gärna sett mer från arbetet som asfaltsläggare, ett yrke som vi får se alltför sällan i film och tv. Kotten säger att han älskade sitt jobb. Jag hade gärna sett mer från det jobbet. Vi har väl alla sett har delas av vägar varit avstängda för att asfalt ska förbättras. Men vilka är dessa asfaltsläggare?

Filmen hade fått ännu högre betyg om andra halvan fördjupat skildringen av dem. Om filmskaparen hade vågat lita på oss tittare. Vi vet att gubbarna gillar att dra vitsar och gärna om underlivet och vi vet att Kotten har en skratt som ingen annan och vi vet att gubbarna använder svordomar i nästan varannan mening. Det är inget fel i något av det men det tar för stor plats i helheten. Det finns ett talesätt som säger att om en person svär två eller tre gånger i början av en teaterföreställning eller något annat så kommer publiken att minnas det som att den personen svär hela tiden, fast han eller hon bara svor några gånger i början. När det visas i början behöver det inte upprepas och dras ut på. Istället kunde en del tid används till annat som jag som tittare blir nyfiken på och skulle vilja se mer av.

Men det är en underbar dokumentär om några goa gubbar som sticker ut i mängden av allt som visas på film. Fast jag vägrar att tro att de tillbringar 95 procent av sin tid enbart med gubbar: det finns kvinnor som metar makrill också. Så om det blir någon uppföljare: låt oss se några tjejer eller tanter som metar också. Ett stort plus har filmen för att den har några oväntade vändningar också. Blir de världsmästare eller inte? Ja du får se filmen. Jag tänker inte servera någon spoiler.

Pressure
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Anthony Maras

Andra världskriget på film borde inte kunna göra tittaren blasé, än mindre oberörd. Framförallt i ett modernt samhälle, där de krafter som ledde världen in i en konflikt som höll på att leda mänskligheten till fördärv, tycks vara på frammarsch ännu gång runtom i världen. Antalet filmer som behandlar de mest välkända momenten är för många för att kunna listas. Då perioden är överexponerad krävs det därför specifika infallsvinklar för att bidra med något nytt. Pressure tar sig förvisso an D-dagen men gör det genom att utforska det kanske mest obskyra – men för den delen inte irrelevanta, man kan föreställa sig, nämligen vädret.

Bara för att en premiss låter aningen banal då den beskrivs betyder det inte att filmen blir lidande. Vi har genom åren sett absurt simpla koncept bli till filmmagi. Vem hade till exempel kunnat föreställa sig att lite kodning och affärsintriger i The Social Network skulle kunna leverera en av filmhistoriens mest otroliga filmupplevelser?

Pressure lyckas dock aldrig ta publiken till några svindlade höjder, samtidigt undviks också total irrelevans genom ett par stabila skådespelare. Detta är den sortens film som inte gör några nämnvärda fel men som inte heller förmår sig att någonsin lyfta. Trots starka skådespelare som Andrew Scott, Kerry Condon och Damian Lewis kan regissören Anthony Maras aldrig nyttja sina aktörer för att skapa olidlig spänning eller oemotståndlig kammardramatik. Om något så saknas spänning, en mer exakt och inspirerad regissör hade kunnat göra de metrologiska diskussionerna till en gastkramande thriller men det blir mest en uppvisning i Scotts förmåga att hantera svåra ord samt hans stabila skotska accent. Filmen liknar också filmad teater med ett ytterst ordinärt – för att inte säga trist, utseende där inget av det som visas visuellt är vidare trovärdigt. Allting känns som ett kurerat diorama på ett museum där allting har ställts iordning, polerats och justerats för en proper men också helt livlös presentation.

Denna något olustiga känsla lever sig kvar genom hela filmen, även om samtliga insatser är stabila och klanderfria är de inte heller majestätiska eller vidare minnesvärda, trots de superba skådespelarna som finns tillhands.

Bara det faktum att Andrew Scott skapar ett intresse för sin krassa, kalla och långtifrån sympatiska meteorolog tyder på att det finns så mycket mer att utvinna än vad som faktiskt görs. Maras lyckas dock hålla det hela någorlunda kapabelt, genom ensemblen och en duglig final som inkluderar några acceptabla stridsscener skapas en film som kan stämplas som godkänd. Att undvika låg- och högtryck kan vara önskvärt vad gäller vädret, men att en film placerar sig i denna mittposition är inte något önskat slutresultat.