Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Joel Borg, mannen bakom Way Out West

by

Kan du börja med att berätta lite om dig själv och hur du först kom in på att anordna festivaler?
Luger har arrangerat konserter sen 1991. Vi har även bland annat gjort ambulerande Accelerator och Where The Action Is så Way Out West var inte ett så långt steg egentligen. Vi är ett stort gäng med stort musikhjärta som fortfarande brinner för den musik vi diggar.

Brukar du själv besöka festivaler?
Absolut! Klart det är viktigt att se hur andra festivaler fungerar och få inspiration. Allt ifrån Coachella, Bonaroo och Primavera till svenska småfestivaler.

Har du ett stort musikintresse?
Ja, vi är alla musiknördar här.

Kan du förklara vad ditt jobb går ut på och hur en typisk arbetsdag ser ut?
Well, vi är som en stor familj så alla hugger tag i där det behövs. Så allt mellan himmel och jord.

Hultsfred har gått i konkurs. Arvikas framtid är osäker. I en krisdrabbad bransch har Way Out West sålt slut tre år i rad. Vad tror du gör just Way Out West så framgångsrik?
Finns nog inget enkelt svar men tyvärr hade både Arvika och Hultsfred en rätt jobbig ekonomisk ryggsäck med sig sin i 2010 vilket gjorde det svårare att stå kvar på benen. Men vi hoppas att det löser sig för Arvika fortfarande, vi tror och hoppas.

Hur har Way Out West utvecklats genom åren?
Mycket. Vi försöker ständigt att utvecklas och förbättra. Vi kommer aldrig att bli helt nöjda och kommer alltid vilja utveckla varje liten detalj. Så vi står allt på tårna och jobbar hårt på upplevelsen på plats under Way Out West.

Vad gör Slottskogen till ett så bra festivalområde?
En underbart vacker park mitt i en stor stad är ultimat på många sätt.

Kan du förklara klubbkoncetpet Stay Out West?
Valet är det stora. Du kan efter att ha spenderat hela dagen i Slottsskogen välja att fortsätta festen ute i stan på våra klubbar, eller så väljer du att gå hem och lägga dig i sköna sängen och sova. Det är meningen att man ska ha valet och att vi alltid själva har diggat att gå på klubb så det är en fin bonus till vanliga festivalprogrammet.

Kan du berätta om Way Out Wests samarbete med Roskilde och Öya som går under namnet Nordic Green Festival Alliance?
Här är lite om vårt samarbete. Men det är lika mycket day-to-day att utveckla och enas i bra miljöfrågor:

Inför COP15 i Köpenhamn december förra året enades Roskilde Festival (DK), Way Out West (S) och Øyafestivalen (N) kräva att respektive lands ledare ska förhandla fram:
• ett internationellt klimatavtal som säkrar att den globala genomsnittstemperaturen inte ökar med mer än 2 grader. Sverige, Norge och Danmark ska minska sina utsläpp med 40 % innan 2020.
• ett rättfärdigt avtal som säkrar fattiga människors rätt till utveckling.
• att de rika länderna förpliktigar sig att betala för utveckling i fattigare länder genom överföring av miljövänlig teknologi. Detta i tillägg till annat redan planerat bistånd.
Roskilde, Øya och Way Out West jobbar alla aktivt med miljöfrågorna – strikt i enlighet med deras målgruppers intressen och generationens utmaningar.
Resor, avfallshantering, användning av förnyelsebar energi, ekologisk mat såväl som CO2-uträkning för artister och besökare är något vi alla tre tar på största allvar – utöver att se till att bjuda på en musikfest utan dess like.
I linje med detta uppmanar nu den här gröna festivalalliansen till förening för en bättre framtid; uppmaning till förändring och en hållbar utveckling.

Vi samlade in tusentals namnskrifter som vi levererade till mötet.

Vilken artist på årets festival ser du fram emot mest och har du någon drömbokning för framtiden?
M.I.A., Harlem, Jay Electronica och Iggy & The Stooges för att nämna några.

Intervju med Kurt Ballou från Converge

by

En stekhet onsdag.
Utanför Debaser Slussen har Stockholms alla tatuerade hardcore-kids samlats för att under en kväll avnjuta musik när den är som bäst.
Axe to Fall Tour har nåt Stockholm med banden Kylesa, Gaza, Kvelertak och huvudbandet Converge. Bakom Debaser står Converges turnébuss. I den sitter en trött, men glad, Kurt Ballou som Kulturbloggen dagen i ära fått träffa för en liten pratstund innan spelningen.

Converge startades 1991 av Jacob Bannon och Kurt Ballou i Boston. De har under sin nästan 20 år långa karriär hunnit släppa 8 skivor, senast Axe to Fall som kom 2009 och som fått riktigt fin kritik världen över. Converge bytte nyligen till Epitah Records, ett större indiebolag som drivs av Bad Religions gitarrist Brett Gurewitz.
Att försöka förklara soundet för någon som inte hört Converge förut är svårt. Det krävs väldigt många ord för att kunna förklara detta egensinniga band. Ta komplext gitarrspel, lägg på lite polyrytmiska trummor och sedan en jäkla massa skrik, så har du nästan kommit till det Converge är.

Inne i den stekheta turnébussen.
Kurt sitter mitt emot mig och ser otroligt trött ut. Då och då dricker han ur vattenflaskan som står på bordet. Kvällen innan spelade de i Göteborg så att han är trött från att ha åkt en massa buss kan man förstå. Vi börjar prata om turnélivet.
Converge håller just nu på med en 7 veckor lång turné,
”Jag hatar att åka på turné. Att spela är fantastiskt roligt, men all dödtid där emellan är hemsk. Jag får sån hemlängtan efter mitt hus och min hund. Man känner sig så instängd när man reser hela dagarna.”
När jag kollar igenom deras turnéschema så förstår jag nästan vad han menar, nästan varenda kväll spelar de i olika städer runt om i världen. Den som inte tröttnar på det måste vara galen.

Vi kommer in på de tidiga åren med Converge och hur man egentligen spred sin musik för 20 år sedan, innan Spotify, iTunes och MySpace.
”När vi startade bandet hade vi inga riktiga planer på att bli stora, utan vi började spela för att det var det vi tyckte om att göra. Man gick på spelningar och delade ut kassetter till folk. Sen gav de vidare kassetterna och på det viset spred sig musiken. Det var på ett sätt bättre än idag. Idag finns allt på internet så folk lyssnar inte på musik på samma sätt. När man inte hade pengar att köpa skivor för så värnade man verkligen om dessa kassetter man fick, man lyssnade på dem om och om igen.”
Om dagens musik har Kurt inte så mycket att säga om. Han lyssnar helst på musik från sin ungdom. Hemma i USA driver han Godcity Studio där han spelar in allt ifrån demoband till lite större band. Jag frågar om han har några tips på nya dolda talanger, men han verkar inte alls intresserad av såna band.
”När man sitter och spelar in ett band och tvingas lyssna på deras låtar i flera timmar så är det sista man vill göra när man kommer hem att sätta på en skiva Jag sitter mycket hellre och läser en bok när jag inte spelar med Converge eller jobbar i studion. Ända gången jag egentligen lyssnar på musik är när jag sitter i bilen, då sätter jag min iPod på shuffle.”

Att prata om vad Converge spelar för genre verkar inte vara favorit ämnet men jag snuddar vid det ändå. På diverse forum har jag sett folk diskutera/bråka om Converge spelar hardcore, metalcore, mathcore och allt annat mellan himmel och jord. Som en sann musiker säger Kurt att han inte vill sätta en stämpel på sin musik och att han bara spelar det han känner för.
Tack för det unika svaret, Kurt!

Jag stirrar lite på mannen som sitter mitt emot mig. En skäggig man i 30-års åldern. Ser ut som vilken random snubbe som helst. Minst av allt ser han ut som en gitarrist från ett hårt band som Converge, åh vad skenet kan bedra.
Om en timme drygt ska de upp på scenen, Kurt verkar inte taggad.
Jag fasar lite för kvällens spelning. Kommer den lurviga mannen bara stå där som en nöt?
Nej självklart inte . När jag senare ser bandet på scenen så känner jag knappt igen honom. Han hoppar runt och skriker, han ler lite då och då. Han ser ut att gilla det han gör, vilket är tur för från och till under vårt samtal så har det känts som att musik inte är något han gillar alls.
Men på scenen lyder kaos, i publiken är det krig. Alla är lyckliga. Fan vilken fantastisk kväll!

Efter denna turné finns det inga mer planer för Converge, framtiden är oklar, men har vi tur så kommer de tillbaka och frälser oss igen. Eller så släpper de en skiva, jag håller tummarna! Men till dess så får jag hålla mig till gamla skivorna.
För den som är intresserad så finns Converge säkert på spotify/iTunes! Eller så kan man köpa en skiva.

Text: Linnea Amling

I slutet handlar allt om kärlek och rädslan för kärlek – en intervju med [ingenting]

by

I samband med deras spelning på Arvika fick Kulturbloggen träffa Christopher Sander och Mattias Bergquist från [ingenting]. När de inte vill dricka vatten längtar de efter jävligt kall saft med lingon i och deras planer för sommaren består av att bada, dricka öl och flugfiska.

Christopher och Mattias träffades i mellanstadiet och har spelat ihop sedan de var elva. För sju år sedan startade de [ingenting] tillsammans med personer de lärt känna i gymnasiet.

Bandets popularitet har stegvis ökat ända sedan de själva spelade in sin första EP. Senaste skivan Tomhet, idel tomhet som producerades av Jari Haapalainen innehöll deras hittills största hit Halleluja!.

Trots framgångarna med senaste skivan och spelningar på några av Sveriges största festivaler kan medlemmarna i [ingenting] inte leva på enbart musiken. Vid sidan av bandet jobbar de med allt möjligt. Allt från att diska, måla, snickra och plugga till att ”torka rumpan på pensionärer, prostituera oss och sälja gräs på Sergels torg”.

Tidigare i år spelade ni på Dramaten och nu spelar ni på Arvika. Är det annorlunda att spela på en festival?

Mattias: ”När vi spelade på Dramaten var det mer planerat. Den största skillnaden var att vi spelade inför en sittande publik. Då kunde vi presentera musiken på ett annat sätt. Vi kunde spela vad vi ville och hur länge vi ville. Festivaler är mer tidsanpassade.”

Chrisopher: ”Vi älskar festivaler men det bästa är att föra musiken till en plats där den inte hör hemma. När det uppstår en kontrast och rummet bidrar till något spännande. Där folk inte förväntar sig att höra oss. Som att spela i en källare eller som för några dagar sen då vi spelade på gatan. Det var bland annat därför vi spelade på Dramaten,”

Om Tomhet, idel tomhet har ett tema så är det texter som börjar i mörker och slutar i ljus. Ångest som blommar ut i någonting hoppfullt. De är inte ett politiskt band med de sprider kärlekens budskap. Tron på solidaritet och att hjälpa varandra.

”Budskap och politik finns i musiken oavsett om man vill sprida det eller inte. För oss är det våra känslor som sprids men i slutet handlar allt om kärlek och rädslan för kärlek.”

Intervju med Klas Åhlund från Teddybears

by

1991 startades ett band av ett gäng kompisar i tjugoårsåldern med ambitionen att spela hård punk. Sakta men säkert har de låtit elektroniska influenser smyga sig in. Nitton år senare är Teddybears ett av Sveriges mest hyllade band.

Kulturbloggen fick träffa bandets gitarrist Klas Åhlund några timmar innan deras spelning på Arvika.

Soundtracket till filmen Judgement Night, som består av samarbeten mellan olika hip hop- och hårdrocksband, är en skiva som påverkat Teddybears. Enligt Klas är det en anledning till att Teddybears tidigt tillät sig bjuda in gästartister.

En av de artister som Teddybears har hunnit samarbeta med är Iggy Pop. Tillsammans med honom spelade de in Punkrocker i Miami.

”Att höra Iggy Pop med sådan självklarhet sjunga en låt som jag skrivit var häftigt. Det påminde oss om hur viktigt det är att hitta rätt röst till rätt text och melodi, för vem kan sjunga ’I’m a punk rocker’ med samma trovärdighet som Iggy Pop.”

För ett och ett halvt år sedan kontaktades bandet av Dramatens dåvarande teaterchef Staffan Waldemar Holm. Han skulle regissera en sista pjäs innan han slutade och bad Teddybears om hjälp med att skriva musiken. Sedan var det bandmedlemmarna själva som kom med idén att framföra musiken tillsammans med skådespelarna på scen. Det slutade med att de satte upp en enda föreställning på Dramatens stora scen som sedan även släpptes på skiva.

”För att fungera i sammanhanget måste musiken bli mer tillbakadragen. Då passar det bäst med inte-vokal musik. Annars var det faktiskt inte så stor skillnad mot hur vi brukar skriva låtar.”

De är alla i bandet delaktiga i låtskrivandet. Vanligtvis är det någon som presenterar en låt för resten av bandet. Är alla överens om att de gillar låten så skriver de färdigt den tillsammans.

När Teddybears grundades hade Klas Åhlund redan spelat i Scappy Hyaenas och ett symfonirockband som kallades Bröd. Första gången han stod på scen var i mellanstadiet och sångaren hade fått kvarsittning för han hade dödat några akvariefiskar. Det slutade med att de fick göra en instrumental cover på Black Sabbaths Iron Man.

Intervju med The Big Pink – bandet vars låtar är psykedeliska kärlekshistorier

by

Några timmar innan brittiska The Big Pink, som i fjol gav ut sönderhyllade debutskivan A Brief History of Love förra året, skulle spela på Arvika fick Kulturbloggen träffa dem för en något annorlunda intervju.

Intervjun, som kanske snarare tog formen av en fotbollsmatch precis bakom scenen de skulle inta bara några timmar senare, var främst med bandets keyboardist och låtskrivare Milo Cordell medan de övriga bandmedlemmarna då och då kom med ett inlägg.

Vilka var era ambitioner när ni startade bandet?

Egentligen inga alls. Vi visste inte ens om vi ville vara med i ett band och skapa egen musik. Sett i efterhand så kanske vi ville bli det digitala Velvet Underground. I takt med att vi fortsatte utvecklas började vi programmera våra egna trummor och det har blivit vårt sound.

När insåg ni att ni kunde leva på er musik?

Det är något jag fortfarande inte har kommit underfund med. Allting hände så snabbt. Det senaste året har vi ju inte ägnat oss åt någonting utanför bandet. Kanske när vi blev signade av 4AD.

Hur är det att vara signat till ett indie-bolag?

Vi har vänner som är signade till major-bolag och vad vi har hört så verkar det bara leda till massa strul.

4AD ger oss total kreativ frihet. Det är ingen som säger åt oss vad vi ska göra. Vi får göra skivorna vi vill göra.

Tycker ni att det finns drag av shoegaze i er musik?

Även om vi gillar genren så är det inget vi försöker efterhärma. Visst kanske det finns likheter i låtar som Velvet och Crystal Visions men till skillnad från band som My Bloody Valentine, Jesus and Mary Chain och Slowdive så strävar vi efter att göra poplåtar.

Milos första idol var Elvis, som han fortfarande säger är nummer ett. På 90-talet kom Kurt Cobain, Brett Anderson och Liam Gallagher in i bilden. Förutom Nirvana och Beastie Boys lyssnade han nästan enbart på britpop.

Sedan var det The Libertines, och till viss del Liars, som gällde. Det var då han lärde känna Robbie Furze, bandets sångare och gitarrist.

Milo ser dock inte sig själv som en musiker utan som en ”skapare av ljud”. Han spelar inte toner utan olika typer av väsen och konstiga läten, som han med hjälp av cirka 40 effektpedaler i förväg skapat i sin studio, han får fram live genom att koppla en keyboard till samplers. På så sätt bygger han upp en atmosfär.

Innan han gick med i The Big Pink så drev han ett skivbolag men insåg att han inte skulle tjäna några pengar på det.

På fritiden berättar Milo att han samlar på udda föremål som exotiska fågelägg och döda kroppsdelar. Hemma förvarar han en bit av en människohjärna. Han beundrar poesi och gillar att läsa böcker. Hans favoritböcker är The Abortion av Richard Brautigan, Ask the Dust av John Fante och The Wasp Factory av Iain Banks.

Hittar ni inspiration i litteratur?

När vi skrev låtarna till första skivan läste jag just The Wasp Factory av Iain Banks men jag är inte tillräckligt smart för att översätta vad jag läser till musik.

Var hittar ni inspiration?

Livet. Allt har sitt ursprung i känslor. Vi försöker inte dokumentera sociala- eller politiska frågor. Jag ser våra låtar som psykedeliska kärlekshistorier.

Ytterligare en inspiration är att förena bild och ljud. På vår myspace har vi massa bilder jag samlat på mig från alla möjliga sammanhang. Bilderna har alla en viss stämning som vi gillar. Sorgen i vardagen. Sorgen i ensamma personer som Edith Piafs ögon. Det är som att gå på en buss eller ett tåg och se de olika främlingarna i ögonen och hitta på historier om deras liv utifrån deras ansiktsuttryck.

Stämmer det att ni håller på att spela in en ny skiva i New York?

Nej, det ryktet var i själva verket bara ett missförstånd. Vi spelade in vår första skiva där och gjorde en radiointervju som inte sändes förrän långt efteråt där vi berättade att vi höll på att spela in en skiva i New York.

Antagligen kommer vi att spela in vår nästa skiva i London. Vi har redan 6-7 låtar klara.

Skiljer sig de nya låtarna från de gamla?

Första skivan reflekterade allt vi ville låta som så det blev lite för många olika typer av låtar. De nya låtarna kommer utgöra ett komplett ljud.

Den första skivan präglades också av att vi alla nyligen hade genomgått separationer. Nästa skiva kommer bli gladare.

Förutom Milo så består The Big Pink av Robbie Furze på sång och gitarr, Akiko Matsuura på trummor och Adam Prendergast som tillfälligt ersätter Leopold Ross på bas. De bestämde sig för att starta bandet på en fest när de var de enda som fortfarande var vakna.

Innan de startade bandet var Robbie beroende av tv-spel men nu sitter han uppe hela nätterna och lyssnar på musik och skriver låtar istället.

Milo och Akiko träffades på en Crystal Castles-konsert i London 2005 eller 2006. Då spelade hon i noise rock-bandet Pre som numera är kända som Male Bonding.

När The Big Pink spelade i Japan tog Akiko med sig bandet till en bar i Osaka med det psykedeliska namnet Bar Gangen Acid. Där inne träffade de en bondagefotograf och efter några drinkar för mycket slutade kvällen med att de var nakna och fasttejpade i varandra. Med den livsstilen är det finte så konstigt att de efter ett och ett halvt års turnerande faktiskt längtar hem till lugnet i London.