Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Idde Schultz

by

En eftermiddag i sensommarens Stockholm träffade Kulturbloggen Idde Schultz för att prata om hennes musik och aktuella projekt  med Sulo på både teater och skiva.

Idde är född 1963 och berättar att hon började sjunga redan i tolvårsåldern. Rösten har hon utvecklat på egen hand förutom lite sånglektioner för att finslipa detaljerna. Hon jobbar deltid som sånglärare, det är få som kan försörja sig på sin musik. Hon har samarbetat med kända och mindre kända artister, körat, spelat in soloplattor och haft en varierande karriär. Hon har sjungit med systern Irma i Zzzang Tumb och Docenterna. Sjungit med Staffan Hellstrand, i Hovet med Lars Winnerbäck och gjort två fina skivor med Anna Stadling (som Idde också körat med i Docenterna) med svensk popmusik och visor plus ett par soloalbum.

Debutalbumet, Idde Schultz (1995) producerades av Staffan Hellstrand som också skrivit de flesta låtarna. Där märks det tydligt att Idde både kan välja låtar som passar henne och framföra dem med sin högst personliga glöd. Det bekräftas också i hennes fortsatta produktion.

 

Idde är inte främst en singer/song writer. Det är inte hennes grej, helt enkelt. Hon jämför med Sulo ”som skriver låtar hela tiden”. Däremot har hon förmågan att göra sånger och texter till sina egna. Hennes styrka är tolkningar och att hitta in i låtarna. Och hon gillar att samarbeta. När hon berättar om inspirationen hon får av att jobba med andra kan man förstå att Idde Schultz karriär handlar lika mycket om möten med människor som musiken.

Hon lyser upp när hon berättar om Ulf Stureson som skrivit En plats i solen (från Hjärtat fullt med Anna Stadling) och beskriver honom som en av de artister som inspirerat henne. Låten handlar om hans hemstad Alfta i Hälsingland. Idde skulle säkert  kunna ha en liknande historia om varenda låt hon någonsin spelat in. Personligt.

Senaste årens samarbete med Sulo började med en förfrågan om hon ville köra på Ur ett brev (2010) med  tonsatta dikter av Per Ragnar. Det ledde till att Sulo och Idde gjorde plattan ihop och att nya gemensamma projekt tog form.

Nu väntar vi på skivan Kocksgatan revisited som bygger på Ernst Brunners roman Kocksgatan som dessutom sätts upp som musikteater på Boulevardteatern  (premiär 11 november 2011). Skivan är aktuella under september 2011.

 

 Idde Schultz på Spotify

Idde och Sulo

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Kulturbloggen möter Grande Roses

by

Den 24:e augusti släpps Grande Roses kommande EP Hide. Vi passade på att ställa några frågor till bandets sångare Göran Messelt Andersson.

När och hur bildades Grande Roses?

I Duved 2003. Det var i samband med en dimmig natt på en parkeringsficka längs E14 och en numera avsomnad festival i Duved.

Vad har ni i bandet gemensamt och vad var det som förde er samman?

Jämtland. Jag kommer från Hammarö, men flyttade till Duved 2003. De andra bodde i Östersund. De har spelat med varandra sen länge.

Vilka ambitioner har ni som band?

Vi har inga ambitioner som band. Vi är fem individer som råkar dra åt samma håll när det gäller musik och hur den borde utformas/genomföras.

Vad kan vi förvänta oss av er i framtiden? Vart ser ni er själva om fem
år?

Det får du nästan fråga mig igen om fem år… Vi tänker inte i femårsplaner. Vi funderar mycket över hur vår nästa skiva ska bli och i vilken linje vi vill att den ska ta oss vidare. Jag tänker osunt mycket på hur omslaget ska utformas innan jag börjar skriva låtar. Sen gör jag låtarna och måste i sista sekund ändra omslaget, alltid. Våran konstnär som styr det visuella hatar mig.

Finns det någon historia bakom hur ni fick namnet Grande Roses?

Det är en av de få hemligheter jag och Johan, som startade bandet, har kvar och det är bäst att inte rota i det.

Hur kommer det sig att ni valde att döpa EP:n till Hide, ingen av
låtarna heter ju det?

Att döpa skivan efter en låt som är med på skivan är ju en enkel väg ut. Det är det man gör när man får panik. Som två av våra tidigare EP´s, haha… Det är en snygg passning till en av de stora.

Vilka ingredienser krävs för att göra en bra låt?

Jag vet inte. Vi gör inte bra låtar. Om du skulle sätta det vi gör i paritet med Carmina Burana så skulle man snarare undra varför vi håller på med musik över huvudtaget. Vi gör det vi gör och jag vet inte om någon gillar det eller om de bara har medlidande. Men jag är enormt ödmjuk inför det faktum att folk visar intresse. Det är lika märkligt varje gång någon säger att de gillar det man gör.

Behandlar era texter något övergripande tema? Vad inspirerar er till
att skriva låtar?

Allt som händer påverkar oss på ett eller annat sätt. Folk säger att vi är har nått melankoliskt över oss, men jag vet inte. Världen runt om sjunger inte precis i dur just nu.

När jag hör er musik börjar jag tänka på Bruce Springsteen, är han en
influens?

Nja. Det varierar… Vi har så många inputs så det skulle behövas en regnskog av papper för att skriva ner allt. Det är svårt att sätta fingret på. Men tycker du att det låter så, ja då är det ju så i hos dig. Han sjunger fint.

Vad brukar ni tänka på precis innan ni går på scen?

Idag gör vi vår sista spelning.

Kulturbloggen möter Yuck

by

Yucks självbetitlade debutalbum släpptes tidigare i år och möttes av strålande kritik. Vi fick en inblick i bandet när vi träffade dem precis efter deras soundcheck på Park Lane i samband med Stay Out West.

Hur känns det att vara i Sverige?

Daniel: Det är första gången vi är i Sverige men fotografiet på baksidan av omslaget till vår skiva är taget av vår bästa vän Jon Bergman. Det är han och Ingemar Bergman som regerar över min värld.

Max: Vi kom hit direkt från färjan.

Mariko: På vägen hit såg vi många unga mödrar som promenerade med sina barn.

Daniel: Det var Jon Bergman som bjöd oss på snus första gången fast jag gillade det inte. Jag fick ett hål i tanden.

När började ni spela era instrument?

Daniel: Jag började spela elektrisk gitarr när vi bildade Yuck men jag hade spelat akustisk gitarr tidigare. Det känns som att det var nu jag först började spela gitarr.

Max: Gitarr började jag spela när jag var åtta, sedan började jag spela trumpet.

Mariko: När jag var tjugofyra började jag spela bas men jag har spelat gitarr sen jag var tretton.

Jonny: Jag började spela trummor och sen började jag spela ännu mer trummor när jag var elva, kanske tio, år.

Vad fick er att bilda bandet?

Daniel: Det var Jon Bergman som fick oss att bilda bandet. Han är anledningen till att vi började.

Max: Jag och Daniel spelade i ett band som hette Cajun Dance Party tidigare. När det bandet splittrades började vi skriva låtar hemma hos mig.

Daniel: Det kändes nytt för mig, jag hade aldrig deltagit i låtskrivarprocessen av ett band tidigare.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Jonny: Som havsglas – någonting skarpt i den annars så mjuka sanden.

Max: Det är svårt att beskriva sin egen musik för det kräver att man tänker på den i tredje person.

Vilka är era ambitioner?

Jonny: Att skapa några massiva melodier.

Max: Och att släppa tonvis med skivor som folk uppskattar.

Vilka är era influenser?

Daniel: Codeine.

Max: Creation Records, jag såg nyligen Upside Down (filmen om Creation records) och den var briljant.

Daniel: Lana Cantrell och Neu!.

Jonny: Moby.

Daniel: Big Star, Ingemar Bergman och Yo La Tango.

Jonny: Snus.

Vad tycker ni om att bli jämförda med musik från 90-talet?

Daniel: Jag tänker inte så mycket på det.

Max: Självklart kan jag förstå jämförelsen. Det fanns massa spännande gitarrband då.

Daniel: Förresten, är Red House Painters stora i Sverige?

Inte större än i något annat land, hur lärde ni känna varandra?

Mariko: Max och Daniel är barndomsvänner.

Max: Jag antar att jag har känt Daniel sedan jag var sex men vi blev vänner först när vi var elva. Vi träffade Mariko i London och hon hade pratat med Jonny i telefon.

Jonny: Men när vi pratades vid vågade jag knappt säga något överhuvudtaget.

Vad gillar ni mest med att spela i ett band?

Daniel: Att skriva låtar och att spela in dem.

Hur gick det till när ni spelade in er skiva?

Max: Vi spelade in skivan i mina föräldrars hus vilket kunde bli stressigt för grannarna klagade när vi spelade för högt. Men det hade även sina fördelar – vi hade själva total kontroll och vi lärde oss en hel del eftersom ingen av oss hade mixat någonting tidigare. Det var en tillfredsställande och produktiv process och vi skulle inte kunna ha gjort det på något annat sätt.

Tänker ni arbeta med en producent på nästa skiva eller gör ni även den på egen hand?

Max: Det är lättare att tänka på det när vi har låtarna färdigskrivna. Vi är inte emot att arbeta med en utomstående producent om vi värdesätter dennes åsikt men vi är någorlunda självgående så vi skulle enbart samarbeta med någon som kan bidra med något speciellt vi är ute efter. Vi skulle inte arbeta med någon bara för sakens skull.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Max: Ofta börjar vi bara skriva en låt utan någon speciell anledning. Personligen har jag inga känslomässiga skäl, jag känner bara för att göra det. Det är tillfredsställande och jag får ut mycket av det.

Hur lång tid tog det att göra skivan?

Max: Själva inspelningen tog inte så lång tid men om du räknar med låtskrivandet så tog det ett år. Låtarna är som en sammanfattning av ett år spenderat på att inte göra något annat än att skriva. Vi skrev trettio låtar så svårigheten var att välja ut rätt låtar så att skivan skulle kännas sammanhängande.

Vilka är era planer för framtiden?

Max: Vi har för avsikt att spela in fler skivor men vi har inga riktiga planer. Vi kommer inte bara sluta skriva musik helt plötsligt.

Daniel: Jon Bergman ska lära oss att fiska.

Kulturbloggen möter Ariel Pink

by

Animal Collectives gunstling Ariel Pink har spelat in mer eller mindre obskyr sängkammarpop i över tio års tid men det var med den senaste skivan Before Today som han fick sitt genombrott. Kulturbloggen mötte upp den excentriska sångaren några timmar innan han skulle gå på Linnéscenen på Way Out West med sitt husband Ariel Pink’s Haunted Graffiti.

Hur känns det att återigen vara på besök i Sverige?

Sverige är vackert så här års. Det är alltid vackert här, även när det är kallt. Det är antagligen det land som är mest lagom i hela världen. Flygbolaget marknadsförde sig som världens mest punktliga och vårt plan landade tio minuter före utsatt tid.

Ser du några skillnader jämfört med din hemstad Los Angeles?

Ja, det är trevligt här och vädret är lite annorlunda. Det kunde inte vara mer annorlunda.

Vad tycker du om turnerandet?

Det är roligt, det är en ynnest, det är en ära, det är spännande, det är krävande och det är mitt liv.

Hur länge har du hållit på med musik?

Så länge jag kan minnas. Jag skrev min första låt när jag var tio, den hette Sexy Lady. När jag var tio gjorde jag också min första inspelning. Fast den första inspelningen jag gjorde helt på egen hand var när jag var i femtonårsåldern. Jag spelade in ett kassettband där jag tryckte på och av en printer och kallade inspelningen för Modulate.

Var hittar du inspiration till din musik?

I världen. Hos andra artister och i mina gamla inspelningar. I vetenskap, i böcker, i politik, på tv och under resor. Hos tjejer. Eller tjejer är egentligen inte så inspirerande men de inspirerar en känsla av ångest.

Använder du dig av någon särskild metod när du skriver låtar?

Hur jag skriver mina låtar är mitt hemliga framgångsrecept, så det tänker jag inte dela med mig av till omvärlden. Det är metoden som är den avgörande skillnaden mellan mig och andra artister om du förstår vad jag menar. Det är mitt fingeravtryck. Jag börjar så gott som alltid med att skriva musiken före texten. Ibland har jag en titel och funderar ut vilken slags musik som skulle passa den titeln, sedan har jag ingen text förrän tio månader senare då jag spelar in låten.

Hur lång tid brukar det ta för dig att skriva en låt?

Det varierar beroende på vad du anser vara en låt. Jag är ingen låtskrivare. Jag skriver inte låtar utan jag spelar in läten jag själv vill höra. Det är ett sätt för mig att uttrycka mina idéer och den enda skillnaden mellan min musik och andra låtar är produktionen. Det är mer som en Broadway-ensemble men när vi uppträder live är det helt annorlunda färdigheter som krävs i alla avseenden.

Jag hörde att ni hade planer på att göra en film av er nästa skiva, stämmer det?

Antingen av nästa eller den efter det. Vi har redan en titel till nästa skiva, den ska heta Kurt’s Leg efter en natt av galenskap. Vi hade tagit ketamin och jag var helt övertygad att jag hörde Kenny (bandets ena gitarrist) säga ”Kurt’s leg, oh I can seize it”.

Har droger haft en stor inverkan på din musik?

Droger har haft en stor inverkan på min musik men inte förändrat min personlighet det minsta. Kanske har det gjort mig till en sämre musiker. Marijuana har definitivt spelat en viktig roll och speed har gett mig ork att spela in. Så för att vara ärlig, droger har haft en stor inverkan på min musik.

Vem är Kate som du sjunger om i For Kate I Wait?

Kate Bush men jag väntar inte på henne längre. Numera handlar den om alla tjejer som heter Kate.

Kulturbloggen möter Vivian Girls

by

”Jag önskar att vi hade kunnat stanna längre, det är så vackert här” förklarar Cassie Ramone, sångerska och gitarrist i Brooklyn-baserade noise pop-trion Vivian Girls, när Kulturbloggen mötte upp henne utanför Debaser Slussen.

Livet som rockstjärna är hektiskt. Sedan deras tre år gamla debutskiva har Vivian Girls gjort över femhundra spelningar. Spelningen på Debaser Slussen den 29:e juli var bandets första i Stockholm.

Ni har varit förband åt band som Sonic Youth, ser ni dem som en influens?

På sätt och vis är Sonic Youth ett idealband. På ett musikaliskt plan är de inga direkta influenser. Det är band som The Vipers, The Shangri-Las och The Ramones som är det. Men hur de beter sig som band är perfekt. De gör sin grej samtidigt som de umgås med kändisar och bryr sig om ny musik. Det verkar som att de har en fot överallt i musikvärlden.

Vad tycker du bäst om med att spela i band?

Att få uttrycka sig och att folk faktiskt bryr sig. Det är som att vi lägger våra känslor på ett bord och folk kan relatera till det.

Var hittar ni inspiration till eran musik?

Det undermedvetna spelar en stor roll. Personligen tycker jag att låtskrivande är ett bra sätt att bli av med känslor som jag inte vill ha.

Har du någon favoritplats i världen?

Min favoritplats är faktiskt den amerikanska sydvästern. Det kanske låter kliché men jag känner mig alltid så fridfull där vilket inspirerar mig.

Ni kommer från Nordamerika men har spelat mycket i Europa, upplever ni som band att det är några skillnader mellan de två världsdelarna?

Jag vet inte riktigt, den enda europeiska staden jag har varit i tillräckligt länge för att kunna uttala mig om är London och där är det rätt likt New York. Det är något av en samlingsplats för kreativa människor. Folk flyttar det för att hålla på med något de gillar samtidigt som de träffar likasinnade människor som inspirerar dem.

Ni medverkar på en av Male Bondings låtar, kan du berätta hur ni kom i kontakt med dem?

Det är faktiskt en rätt så rolig historia, de är antagligen våra bästa vänner utanför USA. Vi lärde känna dem i december 2008 när vi skulle på vår första turné i Storbritannien. Katy ringde vår bokningsmanager för vi behövde någonstans att bo och kom i kontakt med John Webb som jobbade på Rough Trade då. Vi fick bo hos dem och det visade sig att han och hans kompisar var de häftigaste personerna någonsin.

Hur kom ni på ert bandnamn?

Vivian Girls är en konstnärlig referens från Henry Darger som jobbade som vårdnadshavare. På kvällarna brukade han stanna uppe och måla och en av hans målningar heter Vivian Girls. Tavlan föreställer sju nakna kvinnor som bekämpar ondska men eftersom Henry Darger aldrig hade sett en naken kvinna antog han att kvinnor också hade penisar.