Intervju

Pygmalion i Signe Elvin-Nowaks händer är en berättelse om kvinnlig upprättelse och en kamp mot mansvälde och rådande maktelit. I Signes version av George Bernard Shaw’s verk lyfts kvinnoperspektivet fram.

Pygmalion är ett klassiskt verk av dramatikern George Bernard Shaw som historiskt har både efterapats och omtolkats oräkneligt antal gånger, inte minst i filmiskt sammanhang. Pjäsen sattes för första gången upp 1913 i Wien och handlar om Eliza Doolittle, en arbetarklassflicka, som lärs upp av överklassherren Henry Higgins att bli en societetsdam av rang.

Det här låter som ett något dammigt koncept. Vad var det som lockade så med att få sätta upp Pygmalion?
– Jag har drömt att få göra Pygmalion ända sedan gymnasietiden. Min teaterlärare på Victor Rydbergs gymnasium i Stockholm sa alltid till mig hur bra jag skulle passa i rollen som Eliza. Så jag bestämde mig för att läsa manuset och jag älskade det. Framförallt imponerades jag av Eliza – en stark, självständig 1900-tals kvinna vars tår ingen trampar på i första taget. Sedan dess har pjäsen följt mig. Jag har länge längtat efter att någon dramatiker ska välja att sätta upp Pygmalion på scen. Tyvärr är det ytterst få svenska regissörer som gått i de tankarna. Till slut tröttnade jag på att vänta och jag bestämde mig för att göra den på egen hand. Nästa steg blev att söka rättigheter till verket , vilket gick förvånansvärt smärtfritt. Sedan dess har det bara rullat på. Och nu är vi snart vid mållinjen.

Du beskriver Eliza som något av en drömroll för dig.
– Det stämmer. Det är det mycket i rollen som jag kan relatera till. Eliza är en envis, bestämd kvinna som inte låter sig styras av någon anna, allra minst en man. För den tidens dramatik är hon en ovanligt stark och självständig kvinna. Genom berättelsen gång gör Eliza en lång resa där hon går från fattig blomsterflicka till en societetsdam. Jag gillade utmaningen med att ta sig an den typen av roll med stor utvecklingskurva.

Manliga regissörer till filmer som My Fair Lady och Pretty Woman har inspirerats av George Bernard Shaw och gjort sin tolkning av pjäsen. Men många av dessa omtolkningar sakar en kvinnlig blick, enligt dig.
– Ja, precis. ibland har pjäsen feltolkats och Eliza har porträtterats som någon som i mångt och mycket blir styrd av andra . Det är männen runt ikring som formar henne. Men läser man manuset mer djupgående så framkommer en annan bild. Tvärtom är Eliza i originalverket den som bestämmer utvecklingen. Hon styr sitt eget öde och kliver in i männens värld med en egen och mycket tydlig målbild åt vartåt hon vill ta sig.

Är Pygmalion en feministisk pjäs?
– Absolut, men det som är spännande med Pygmalion är att det är en berättelse som kan vinklas. Beroende på upphovsperson kan du ge olika karaktärer olika mycket makt. I vår pjäs var vi måna om att berätta Elizas historia. Och egentligen finns det ingenting i texten som indikerar på att det inte skulle vara Eliza som sitter på makten. Väljer man att läsa in sig på George Bernard Shaw om hur han väljer att porträttera kvinnor så ser man tydligt hans stora tilltro till kvinnors kompetens kring att uppmärksamma och ta tag i relevanta problem i deras vardag. I Shaw’s berättelser blir kvinnor förgrundsgestalter medan männen blir bakgrundsfigurer, något som inte är vanligt förekommande inom den moderna dramatiken.

Det är ett ambitiöst och högst personligt projekt du tagit dig an där du spelar huvudroll och står som producent och regiassistent. Hur var det att axla samtliga roller?
– Det var tufft och det krävdes mer arbete än jag kunnat ana. Då det här var ett drömprojekt blev det viktigt att allt genomfördes på ett korrekt vis och att det i slutändan blev en pjäs som kändes viktig. Att som producent och projektledare ha den målbilden gjorde det inte enkelt direkt.
Som tur var hade jag vid min sida Alexandra, en fantastisk teaterregissör. Hon var som min högra hand och både förstod visionen och kunde komma med adekvat feedback och kritik. Det har varit skönt för mig att inte behöva på mig regissörsrollen då jag haft så mycket annat att tänka på. Med ett stort lugn överlämnar jag det ansvaret på Alexandra.

Hur skiljer sig pjäsen från originalet?
– Den skiljer sig på ett antal punkter. För att göra den relaterbar för en publik här hemma valde vi att flytta den från ett 1910-talets England till ett 1950-talets Sverige. Även språket skiljer sig. Eliza i originalet har en ruffig cockney-dialekt medans hon här talar flytande Stockholms-söder-slang. Att ta tillbaka ett rejält södertugg var för mig som
aldrig talat den dialekten en verklig utmaning. På 50-talets var Södermalm ett stadsområde som var drabbat av fattigdom. Detta dåtidens Sverige ville vi fånga.

I dessa metoo-tider känns Pygmalion som en aktuell pjäs. Eller hur tänker du?
– Ja, alltså Metoo har förstås påverkat teaterbranschen jättemycket, framförallt i och med rörelser som Tystnad tagning. Och därför kändes det viktigt att få göra en pjäs där flera starka kvinnoröster får komma till tals. Det var också även viktigt för mig att det blev ett kvinnolett projekt med en kvinnlig regissör vid rodret. Inom svensk kultur har historiskt män fått ta allt för stor plats. Just därför ville jag få berätta en kvinnas historia och att det görs tillsammans med en annan kvinna. Att som kvinnlig projektledare ta sig an en pjäs skriven av en man men med en kvinnlig blick var en speciell upplevelse. En fick hela tiden dissekera texten och tänka ett extra varv kring textens betydelse. Jag återkom ständigt till frågan- Är det så här jag själv känner? Det finns flera dramatiker som skrivit kvinnoroller vars agerande inte stämmer överens med hur jag själv skulle känna. Alienationen mellan dramatiker och karaktär är ibland stor. Eliza är inte ett exempel på detta. Tvärtom känns hon för att vara en kvinnoroll i en pjäs
skriven av en man ovanligt tillgänglig .

Är du stolt över resultatet?

– Oh, ja. Jag är nöjd över att vi lyfter flertalet starka kvinnoröster som tillsammans får föra historien framåt samtidigt som vi gör det i 50-tals setting på söder-slang. Det är i sig lite nytänkande och jag känner mig oerhört stolt över att vi gör det här, också på egen hand. Det finns inga finansiärer bakom utan all scenografi har vi själva byggt upp. Samtliga i teamet hjälper till med det man kan bidra med. Det hart varit en viktig erfarenhet att få leda denna skuta i land. Och det känns fantastiskt att få förgylla sin egen dröm med ett så fantastiskt team bakom. I minst tretton års tid har jag drömt om att få genomföra det här.
Det är nog nu. Vi tänker inte vara tysta längre och är det någon som kan höja rösten så är det Eliza Doolittle.

Pygmalion visas på Teater Pero på Sveavägen 114, 113 50 Stockholm
Datum: 20/9, 23/9, 28/9 kl. 19.00
Speltid: Ca 2tim 30min ink. paus
Förköp era biljetter på Biletto.

Petter Stjernstedt