Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Psykbryt

by

psykbryt

Psykbryt är ett punkband från Stockholm med tydlig politisk inriktning. På sitt debutalbum ”… och ingen brydde sig ett jota” som gavs ut förra året hinner de ge både den ene och den andre allianspolitikern en käftsmäll. Aftonbladet har kallat dem ”det intressantaste som hänt svensk punkscen på ett bra tag”.

Bandet bestod till en början av Nikko Knösch, Tobbe Ljunggren och Zackarias Johansson. Sångaren Linus Cadenius hittade de via en annons på Helgon och 2009 skrev de sin första låt En mänsklig rättighet som handlade om ”att det suger att man måste pröjsa för att pissa ute på stan”. Så här lät det när vi ställde dem några frågor via mail:

Vad tycker ni om den svenska punkscenen idag?

Zackarias: Det är den typen av scen som hålls igång av en handfull eldsjälar. Det finns en publik, men några måste gå ihop och arrangera spelningar och fixa. Börjar man ta sig in i hela grejen i Stockholm märker man att det är samma personer som står bakom det mesta, och det skulle inte förvåna mig om det är likadant i Göteborg och Malmö och alla andra ställen.

Vilken chans har punken att påverka samhället?

Tobbe: I nuläget tror jag inte att punken har så stor möjlighet att påverka samhället i stort. Det är helt enkelt en för liten rörelse. Men man får inte glömma att den påverkar individer och att det också är viktigt. Tidigare har man ju sett att musik kan ha stor påverkan på samhället – om man till exempel kollar tillbaka på proggvågen i Sverige – så ingenting är omöjligt.

Nikko: Man kan inte påverka någonting. Enda anledningen till att lira är att man får gömma sig i replokalen några timmar i veckan och glömma allt utanför. Allt är skit.

Vilken av era låtar eller textrader summerar bäst vad ni står för?

Zackarias: Allt är skit. Nej, allvarligt talat så är det svårt att säga.

Vad inspirerar er till att skriva låtar?

Tobbe: Svår fråga. Jag kan bli inspirerad om jag hör ett bra band eller ser en bra spelning, eller blir förbannad eller irriterad eller glad eller taggad över någonting.

Hur brukar det gå till när ni skriver en låt?

Zackarias: Låtskrivandet börjar väl för det mesta med att någon dyker upp med ett riff, ett komp eller en text. Sedan byggs det på. Mest musik av alla skriver väl Tobbe, han gör även många texter. Annars skriver Nikko mycket text också. Jag och Linus dyker in ibland.

Vilka tankar och idéer vill ni förmedla med er musik?

Tobbe: Det är egentligen inget sammanhängande budskap, men i allmänhet handlar låtarna om saker vi inte gillar (som borgare, Södra Latin och tuffa tonårsgrabbar). Ibland försöker vi vara roliga eller ironiska med texterna också.

Kan ni berätta lite om arbetet bakom skivan?

Zackarias: En eller två av låtarna är riktigt gamla, man kan säga att vi slängde en hel fullängdare med låtar innan vi fick klart det som blev skivan. Vi spelade in alltihop första dagen, lade pålägg andra dagen och mixade sista.

Hur kom ni på titeln?

Zackarias: Jag hade sett en bild på några som åkte berg-och-dalbana med uttråkade miner där någon skrivit ”and not a single fuck was given”. Sedan bad jag bandet om en översättning på det och Linus kom med förslaget ”… och ingen brydde sig ett jota”.

Hur har ni utvecklats som liveband sedan ni startade?

Zackarias: Jag tror att vi är tajtare och därför mer avslappnade. När vi började var vi sjukt spända och bytte tempo till höger och vänster. Nu slappnar vi av mer och spelar bättre.

Ni spelar mycket på 44:an, hur har det hjälpt er som band?

Zackarias: Vill man visa upp sig för Stockholms punkpublik så måste man förr eller senare dit, så är det bara. Spelar du som ensamt punkband bland fyra andra tonårsband på en ungdomsgård kommer dina polare, men hakar du på två punkband till och styr ihop ett gig på 44:an kommer det dyka upp punkkids. Är du bra kommer de ihåg dig och kommer fler gånger. Det är ju helt enkelt bästa stället att spela på i stan. Dessutom tycker jag att gigen vi gör på 44:an alltid är de bästa. Fan vet vad det beror på.

Har det alltid varit självklart att skriva låtar på svenska?

Tobbe: Det är inget beslut vi har fattat utan det började bara så, jag tycker att det finns bra svenska punkband som sjunger på engelska också. Själv tycker jag att det passar bättre att sjunga på svenska om man skriver om saker som händer i Sverige, det känns också som att man kommer lite närmare verkligheten på nåt sätt. Sedan har jag lättare att formulera mig på svenska.

Nikko: Vi snackar svenska, det är vårt språk och därför är låtarna på svenska. Hålla på och låtsasfördjupa sig i en påhittad mörk själ på engelska kan indiepopparna hålla på med. Inget för oss att stå och ljuga om hur djupa vi är. Vi är inga låtsaspoeter, vi är bara trötta och arga.

Var ser ni er själva om några år?

Zackarias: Det realistiska vore väl att hoppas på några plattor till och en så stor publik som nu ett svenskt punkband kan få idag, men ska man flyga iväg är väl drömmen att bli hånad på South Park. Då har man lyckats.

Gitarrerna är ofta klassiskt rockiga medan basen är ganska melodiös, finns det någon tanke bakom det?

Zackarias: Jag är den typen av egobasist som vill synas och höras mest och så är jag kass på att spela klassisk rockbas, typ pentabluesigt.

Tobbe: Jag har alltid gillat punk med klassisk rockkänsla så det är den typen av punkgitarr jag vill spela. Sedan tycker jag det blir en schysst kontrast med mer melodiös bas.

Nikko: Vi får inte glömma trummorna. Men jag bankar bara så hårt jag kan.

—

Här kan du lyssna på ”… och ingen brydde sig ett jota” via Spotify:

Kulturbloggen möter Allen Stone

by

allenstone

Allen Stone har redan medverkat i flera av de stora amerikanska TV-showerna – Conan O’Brien, David Letterman och Jimmy Kimmel för att nämna några – men när jag möter upp honom på Debaser Medis är det som förband åt vår egen svenska soulboy Tingsek.

– Egentligen har Tingsek varit förband åt mig genom hela turnén, men ikväll är det en co-headline. Det här blir faktiskt vår 64 show tillsammans, berättar den 25-åriga R&B-sångaren och prästsonen.

Hur kommer det sig att du turnerat med just Tingsek?

Allen: Jag hittade honom på Spotify, blev kär och köpte alla hans album. När vi sedan bokade in turnén bad jag min manager att få tag i Tingsek. Han gick med på att öppna för oss hela turnén och nu är vi som bröder. Jag måste nypa mig själv varje dag, jag kan knappt tro att de

Hur skulle du beskriva dina spelningar?

Allen: Som en berg- och dalbana av känslor. Jag försöker ge så mycket känslor det går på en natt. Alltifrån kraftfull soulrock till mjuka kärlekssånger. Snarare än en artist ser jag mig själv som en upprorsmakare som får alla andra att sjunga, dansa och njuta av showen.

Hur viktig har din uppväxt varit för musiken du gör idag?

Allen: Vem jag är idag beror på min uppväxt. Jag växte upp i en gospelkyrka – där lärde jag mig att känna andan i musiken vilket sedan gjorde att jag kunde gå vidare till soul- och R&B-musik.

Vad tycker du om soul- och R&B-scenen idag?

Allen: Jag vill inte misskreditera någon, men för ett tag kändes det som att all populär R&B enbart handlade om party och sex. Soulmusiken jag växte upp med var mer socialt medveten. Låtar som Living for the City av Stevie Wonder och What’s Going On av Marvin Gaye betydde något kulturellt. Det stod upp mot något – nu handlar det bara om att ställa sig upp i baren för att köpa en till drink.

Är din musik socialt medveten?

Allen: Folk beskriver min musik som socialt medveten. Unaware handlar om regeringens skattesänkningar och oansvarsfulla slöseri med pengar, What I’ve Seen handlar om att saker som händer i min kultur inte känns verkliga – emellanåt känns de så fel att jag undrar om jag lever i en dröm – och Contact High handlar om sociala medier och vår generation som ägnar mer tid åt Twitter, Facebook och Instagram än åt personerna som står precis bredvid oss. Men jag skriver även låtar om kärlek – Say So är den enklaste och mest banala låten jag skrivit.

Foto: Emma Andersson

Om Barbara Hendricks Julkonsert och en intervju med sopranen från djupaste södern – Arkansas

by

hendricksbarbarajulkonsert

Julkonsert med Barbara Hendricks i Stadshuset i Stockholm

Gäster: Anita Wall, Eric Bibb, Mathias Algotsson, Drottningholms Barockensemble, Voces Nordicae och Nacka Musikklasser

I går och i dag (söndag 16/12) kunde du njuta av av Barbara Hendricks julkonsert ”LET THERE BE PEACE ON EARTH” antingen direkt i Stadshuset i kungliga huvudstaden eller på FHP:s digitala biografkedja på 41 biografer.

Själv skulle jag lyssna på konserten på biograf Spegeln i Malmö,även om det tyvärr råkade kollidera med reprissändningen av Aida från Metropolitan Opera i New York.

Tyvärr hade biografen problem med överföringen så vi fick bara njuta av andra akten, men det blev en bra sådan, med en lagom blandning av olika sånginsatser bestående av traditionella amerikanska gospels. Bl a med den amerikanske singer/songwritern och gitarristen Eric Bibb, numera bosatt i Helsingfors.

Anita Wall läste H C Andersen´s saga ”Flickan med svavelstickorna från en av de franska balkongerna i huset.Ett mycket trevligt inslag som dessutom ramades in av sång med G Nordqvist ”Jul, jul strålande jul” och ”Voces Nordicae” en vokalensemble med ”bett” från Stockholm bestående av sjutton sångare under ledning av dirigenten Lone Larsen. Detta block avslutades pianospel av Mathias Algotsson kallad ”Julvisa”

mellan Anita Walls högläsning fick vi också njuta av Drottningholms Barockensemble som spelade J S Bach:s underbart ljuvliga ”Air ur Orkestersvit nr 3 i D-dur, under ledning av deras konsertmästare Nils-Erik Sparf. Det var en av konsertens höjdpunkter!

Barbara Hendricks avslutade konserten med några internationella julsånger och två extranummer till exempel ”Stilla natt” och tillsammans med elever från Nacka musikklasser.

 

Visst var det synd att vi missade första akten inte minst för helhetens skull, men så kan det tyvärr bli när inte tekniken är med på spåret.

Inför mitt planerade inlägg inför dessa två konserter var det egentligen tänkt att jag samtidigt skulle publicera en intervju gjord av en av mina operavänner Anne Skaner, men på grund av ett missförstånd så kom den intervjun mig tillhanda först i dag, men jag anser att intervjun är intressant så den bifogas detta inlägg:

Intervjun

Barbara Hendricks var en av de första operasångerskor jag lyssnade på. Inte för att jag, då, var förtjust i själva konstformen, utan för att Barbara hade en så otrolig utstrålning som person och sjöng så oerhört vackert.

När jag nu intervjuar henne inför årets julkonsert, är jag nyfiken på personen än den musikaliska karriären som redan skrivits mängder om.

Vad får en t.ex en kvinna som reser över hela världen och uppträder på de stora operahusen att på sommaren sjunga med vänner på en liten skärgårdsbiograf?

 

Det handlar om att glädja och göra människor glada, människor som kanske aldrig skulle åka till staden för att lyssna på klassisk musik, men som gärna gör det på hemmaplan,

är hennes enkla förklaring. Lite mindre publik men lika viktigt.

 

Om utbildnngsbakgrund

Påstår, att du skulle ju kunnat vara lärare i matematik eller kemi lika gärna. Barbara hade bra betyg och tog en fil kand i matematik och kemi bara 20 år gammal. På så vis uppfyllde hon delvis föräldrarnas önskemål om en riktig utbildning, musik var ju inte direkt ett arbete att leva på. Som hobby, men inte mer.

Men Barbara åkte på sommarläger och mötte en sångpedagog som sa att om du kommer till vår skola lovar jag att ta hand om dig. Skolan var den anrika Juilliard College i New York en av de främsta skolorna i USA inom sång, dans och teater. Men det skulle dröja lite innan hon åkte men väl på plats visste Barbara att hon hittat rätt.

 

Jag vill inte leva med vetskapen om att jag inte provat och sett om det var möjligt,

säger Barbara, tänk att säga till sina barn som äldre när någon sjunger i TV, att det kunde varit jag.

 

Barbara tror på att prova det man vill, fungerar det är det bra. I annat fall har man ändå försökt.För Barbara blev musiken ett kall och inget som görs med höger hand. Inlevelse och närvaro, en skön konst som måste vårdas och tas om hand.

Om bakgrund

Barbara är uppvuxen i ett av USA fattigaste delstater, Arkansas. Den amerikanska södern där hon växte upp med medborgarrättsrörelsen och de svartas frigörelse. Men när jag fråga henne om hon vet några andra kända från delstaten, skrattar hon och säger jo Bill Clinton.

Då jag berättar att Johnny Cash, John Grisham och Alan Ladd också kommer därifrån säger Barbara att man alltid lär sig något nytt och ler så varmt.

Om sina barn

Barbaras egna barn sysslar inte med musik och inte heller har hon försökt påverka dem. Det måste kännas rätt när det görs ett val och därför är deras egna val viktiga och inte vad jag eventuellt skulle önskat.

Om opera

Opera är inte bara skön musik det är också en fysisk utmaning. Någon sa att stå på en scen och sjunga opera är som att springa ett maraton. Då ler Barbara, ja så är det nog. Det krävs oerhörd stark fysik och psyke.

Så frågar jag om matematik och musik har gemensamma nämnare.

 

Min pappa sa alltid att språk och matte var varandras förutsättningar. Och Barbara berättar att matten och dess givna struktur hjälpte henne när hon sjöng på ryska (repetion) och tappade texten.

 

 

Jag pratar och sjunger obehindrat på franska, tyska men ryska måste jag lära in texten. Där stod jag och kunde inte en rad. Med stöd av matematiken lyckades jag hitta en struktur som hjälpte mig att komma ihåg texten. Partituret hade jag inte stor glädje av just då.Just då tänkte jag att det kanske var åldern, strax över 50 kanske var jag för gammal för mitt yrke.”

 

Men nej då Barbara står på scenen fortfarande och har inga planer på att sluta.

Om sina två familjer

Barbara är familjekär. Det finns två familjer i hennes liv, barn och man samt den musikaliska dvs människor hon arbetat med i många år, som alltid funnits och finns runt henne. Sverige är ett fantastiskt land kulturellt och musikaliskt, inspirerande. Och det är tillsammans med den musikaliska familjen hon gärna återfinns på skärgårdsbiografen.

Om fred och konserten

 

”Let there be peace on Earth” är rubriken för Barbara Hendricks julkonsert. Inte bara fred i bildlig mening, utan också ur ett andligt perspektiv. Vi behöver fred i oss själva, tänka på solidaritet och hitta en inre fred.Det handlar om att hitta balans i livet,

tillägger hon.

 

Om julkonserter

Varför är det så populärt att göra julkonserter, frågar jag.

 

Det är nog själva stämningen, körerna, ljuset. Sverige har ju en stark tradition inom körmusik som vårdas på ett värdefullt sätt. Det är vackert.

Om sitt FN-engagemang

Så kommer vi in på hedersuppdraget som ambassadör för FNs Flyktingkommission. Ett uppdrag som fört henne in i många krigshärjade länder, flyktingläger och fruktansvärd misär.

 

När jag möter kvinnor som förlorat allt i kriget men som ändå inte ger upp, kan jag känna att vi i västvärlden är lite bortskämda. Att vi inte riktigt förstår hur lätt situationer förändras. När jag kommer hem är inte bilderna från lägren det värsta, utan just det att omvärlden inte förstår hur det är svarar Barbara.

Så är vår stund över. Ute regnar det just då. Barbara funderar över hur hon skall ta sig vidare buss eller promenad…

Kulturbloggen möter First Love, Last Rites

by

Från vänster: Johan von Ahn, Daniel Nylén, Erik Hörnsten och Andreas Bertilsson. Tillsammans utgör de First Love, Last Rites.

På en pizzeria vid Odenplan möter jag upp Umeå-kvartetten First Love, Last Rites. Egentligen skulle vi ha setts två dagar tidigare, när de hade releasefest på Lilla Hotellbaren, men snökaoset ställde till det. Efter en sejour i Göteborg där de spelade på Jazzhuset tillsammans med Westkust är de nu tillbaka i Stockholm för ett DJ-set på Debaser Slussen, men redan dagen därpå reser de upp till Umeå igen för en releasefest på Scharinska.

– Jag hade ett dåligt break-up, men förra skivan var kanske likadan. Det tog slut med en tjej och jag skrev tio låtar, säger Erik Hörnsten som skriver samtliga av bandets låtar och texter.

I dagarna gav First Love, Last Rites ut sin andra fullängdare Wasted Hearts.

Vilka är de största skillnaderna era två album emellan?

Erik: Debutskivan var ganska hackig. Den spelades in på hundra ställen och spretade ut åt olika håll. Nu spelade vi in allt i samma studio.

Daniel: Förra skivan började med att jag, Erik och Johan som en trio försökte göra klart en låt. Jag och Erik hade spelat i ett annat band tidigare så vi trevade oss fram. Vi spelade in låten Slow Wind i replokalen och laborerade oss fram till en ljudbild som sedan kom att bli någon slags mall för hur bandet skulle låta. Det var först när låten var färdig som vi tog bandnamnet. Så fortsatte skivan en låt i taget och bandet växte fram samtidigt som skivan. Det var så vi ville arbeta, men det blev jobbigt i längden. Nu var vi i samma studio och spelade in allt och han som äger studion mixade skivan efteråt.

Vad var tanken bakom omslaget?

Daniel: Det är ett samarbete med en fotograf. Matilda Sandberg. Hon har gjort en del grejer tidigare fast då har det varit mer dokumentärt. Nu hade vi en idé att singel- och albumomslagen skulle ha ett sammanhållet koncept. Magnus som har skivbolaget vi ges ut på föreslog att vi skulle träffas i ett rum med bra ljus och ta med oss saker som hade en bra feeling och se ut hur de såg ut med en kamera rakt över.

Andreas: Det färggranna kommer som en kontrast. Det ser ju verkligen inte ut som ett indiepop-omslag.

Skivan låter nästan lika mycket 90-tal som 2012, är det något ni tänkt på?

Erik: Musiken som man är uppväxt med finns ju där automatiskt, det är inte något man tänker på.

Daniel: När vi startade bandet fanns det ingen plan. Vi hade tidigare spelat i band som var mer organiska och rena, så vi var bara sugna på att göra något mer fuzzigt. Vi tänker inte så mycket på det själva. Vi har någon slags grund, men jag hoppas att vi inte framstår som ett 90-talsband. Vi försöker skriva låtar om sånt vi vill säga nu.

Något som är väldigt framträdande är melodierna, vilka känslor försöker ni fånga med dem?

Daniel: Alla som spelar i bandet är väldigt låtcentrerade personer. En bra poplåt är en bra poplåt. Även om vi snackat om sound och fuzz så måste låtarna och melodierna finnas där.

Erik: Sedan lyssnar vi lite för mycket på Popsicle. De är facit.

Daniel: Både jag och Erik är stora Popsicle-fans. Det började med att vi brukade diskutera utgångna maxi-singlar och buda hem dem från Tradera. Sedan började vi frågade oss själva varför vi inte gjorde sådan musik själva. Sedan tycker jag inte att vi låter som Popsicle. Det var ingen annan som gjorde den här typen av musik när vi startade. Det var lite det vi var pepp på. Nu har det kommit jättemycket bra gitarr-indie, men när vi började var det som att gå ut i mörkret och återuppfinna sig själv.

I DN:s recension jämförs ni med Teenage Fanclub, vad tycker ni om dem?

Erik: De är stabila. När de släpper en ny skiva vet man vad man får.

Daniel: Jag lyssnar mer på amerikansk indie medan du (Erik) föredrar brittisk indie. Jag antar att vi möts i Popsicle och svensk indie. Jag har några av Teenage Fanclubs skivor och de är väldigt bra, men jag tycker snarare att det finns något av Swervedriver över skivan. Fast det är väl för att jag gillar Swerdvedriver.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Jessie Ware

by

– Jag har min vän Tic att tacka för att jag blev sångare. När jag var 24 föreslog han att jag skulle träffa SBTRKT, helt enkelt eftersom vi bodde så nära varandra. Men vi kom bra överens och jag gillade hans musik, berättar den numera tjugoåttaårige Jessie Ware när jag möter upp henne på Berns där hon nyss avslutat sitt soundcheck inför kvällens spelning.

Ute visar termometern femton minusgrader och Stockholm är helt täckt i snö. Jessie har nyss kommit hit med flyg. Hon är trött, men det märks att hon är glad över att vara här.

– Jag har aldrig varit med om sådan här kyla tidigare, men jag gillar Stockholm. Det känns friskt och rent. Jag har varit här en gång tidigare med Sampha när vi spelade in musikvideon till Valentine (som du kan se nedan).

Efter samarbeten med just SBTRKT och Sampha, fixstjärnorna inom södra Londons elektroniska musikscen, blev den före detta sportjournalisten en av årets mest omtalade artister när hon tidigare i år gav ut sitt Mercury Prize-nominerade debutalbum Devotion.

– Samarbetet med SBTRKT fick mig att inse hur mycket jag uppskattade elektronisk musik och att det var något jag ville ha med på mitt soloalbum. Fast det fick inte bli för mycket, först och främst är jag en sångerska.

Du har kallats ”den felande länken mellan Adele, SBTRKT och Sade”. Vad tycker du om den jämförelsen?

Jessie: Jag är ett stort fan av Sade. Hon är en influens. Jag tycker även om hur Adele framför sina låtar och hur uppriktiga hennes texter är, men jag tycker vi är rätt olika. Jag ser det som en komplimang att omnämnas i ett så talangfullt sällskap.

Vilken musik växte du upp med?

Jessie: Jag har alltid tyckt om soul, R&B och gammal jazzmusik som Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Frank Sinatra. Jag brukade sjunga Summertime i skolan när jag var liten.

När började du sjunga?

Jessie: När jag gick i skolan, men det var inte så seriöst. Jag tog bara klassiska lektioner en gång i veckan.

Vad ville du åstadkomma med ditt album?

Jessie: Jag ville göra något som både mina vänner och min mor skulle kunna tycka om, men framför allt så ville jag göra något som jag själv gillade. För om ingen annan skulle vilja lyssna skulle jag vara den som lämnades kvar med det.

Är du förvånad över hur många som lyssnar på din musik?

Jessie: Det är ingenting jag hade förväntat mig, men jag hade förhoppningar om att turnera utomlands vid den här tidpunkten i min karriär. Nomineringen i Mercury Prize var ett fantastiskt slut på vad som har varit det bästa året i mitt liv. Jag är fortfarande lite omtumlad. Bara att bli nominerad är ju fantastiskt.

Hur viktiga har artister som Katy B varit för dig?

Jessie: Katy B öppande upp för kvinnliga soulsångerskor att göra elektronisk musik. Hon var med och gjorde det populärt igen. Om inte hon hade nått sådana framgånger hade antagligen inte jag heller kunnat bli så populär. Hon har varit ett stöd. Artister från London supportar varandra faktiskt väldigt mycket.

Din skiva har ju en dramatisk sida också med låtar som Taking in Water. Vad handlar den låten om?

Jessie: Den handlar om min bror. Det var faktiskt den första låten jag skrev med Kid Harpoon som jag även skrev Wildest Moments och Night Light med. Låten var mitt sätt att tala till min bror när jag inte kunde göra det face to face. Ursprungligen var den influerad av Alicia Keys och The Weeknd även om man inte längre kan höra det.

Varför döpte du albumet till Devotion?

Jessie: Det var första låten jag skrev med Dave Okumu som producerade skivan. Det var då allting föll på plats och jag började förstå vilken typ av artist jag ville vara. Dessutom gillar jag hur feminint och passionerat det låter.

Vilka är dina planer för nästa år?

Jessie: Nästa år kommer jag turnera. Förhoppningsvis börjar jag skriva på ett andra album. För tillfället känns mitt huvud något blankt, men jag är säker på att inspirationen kommer.

Porträttfoto: Emma Andersson, konsertfoto: Jonatan Södergren