Från vänster: Johan von Ahn, Daniel Nylén, Erik Hörnsten och Andreas Bertilsson. Tillsammans utgör de First Love, Last Rites.
På en pizzeria vid Odenplan möter jag upp Umeå-kvartetten First Love, Last Rites. Egentligen skulle vi ha setts två dagar tidigare, när de hade releasefest på Lilla Hotellbaren, men snökaoset ställde till det. Efter en sejour i Göteborg där de spelade på Jazzhuset tillsammans med Westkust är de nu tillbaka i Stockholm för ett DJ-set på Debaser Slussen, men redan dagen därpå reser de upp till Umeå igen för en releasefest på Scharinska.
– Jag hade ett dåligt break-up, men förra skivan var kanske likadan. Det tog slut med en tjej och jag skrev tio låtar, säger Erik Hörnsten som skriver samtliga av bandets låtar och texter.
I dagarna gav First Love, Last Rites ut sin andra fullängdare Wasted Hearts.
Vilka är de största skillnaderna era två album emellan?
Erik: Debutskivan var ganska hackig. Den spelades in på hundra ställen och spretade ut åt olika håll. Nu spelade vi in allt i samma studio.
Daniel: Förra skivan började med att jag, Erik och Johan som en trio försökte göra klart en låt. Jag och Erik hade spelat i ett annat band tidigare så vi trevade oss fram. Vi spelade in låten Slow Wind i replokalen och laborerade oss fram till en ljudbild som sedan kom att bli någon slags mall för hur bandet skulle låta. Det var först när låten var färdig som vi tog bandnamnet. Så fortsatte skivan en låt i taget och bandet växte fram samtidigt som skivan. Det var så vi ville arbeta, men det blev jobbigt i längden. Nu var vi i samma studio och spelade in allt och han som äger studion mixade skivan efteråt.
Vad var tanken bakom omslaget?
Daniel: Det är ett samarbete med en fotograf. Matilda Sandberg. Hon har gjort en del grejer tidigare fast då har det varit mer dokumentärt. Nu hade vi en idé att singel- och albumomslagen skulle ha ett sammanhållet koncept. Magnus som har skivbolaget vi ges ut på föreslog att vi skulle träffas i ett rum med bra ljus och ta med oss saker som hade en bra feeling och se ut hur de såg ut med en kamera rakt över.
Andreas: Det färggranna kommer som en kontrast. Det ser ju verkligen inte ut som ett indiepop-omslag.
Skivan låter nästan lika mycket 90-tal som 2012, är det något ni tänkt på?
Erik: Musiken som man är uppväxt med finns ju där automatiskt, det är inte något man tänker på.
Daniel: När vi startade bandet fanns det ingen plan. Vi hade tidigare spelat i band som var mer organiska och rena, så vi var bara sugna på att göra något mer fuzzigt. Vi tänker inte så mycket på det själva. Vi har någon slags grund, men jag hoppas att vi inte framstår som ett 90-talsband. Vi försöker skriva låtar om sånt vi vill säga nu.
Något som är väldigt framträdande är melodierna, vilka känslor försöker ni fånga med dem?
Daniel: Alla som spelar i bandet är väldigt låtcentrerade personer. En bra poplåt är en bra poplåt. Även om vi snackat om sound och fuzz så måste låtarna och melodierna finnas där.
Erik: Sedan lyssnar vi lite för mycket på Popsicle. De är facit.
Daniel: Både jag och Erik är stora Popsicle-fans. Det började med att vi brukade diskutera utgångna maxi-singlar och buda hem dem från Tradera. Sedan började vi frågade oss själva varför vi inte gjorde sådan musik själva. Sedan tycker jag inte att vi låter som Popsicle. Det var ingen annan som gjorde den här typen av musik när vi startade. Det var lite det vi var pepp på. Nu har det kommit jättemycket bra gitarr-indie, men när vi började var det som att gå ut i mörkret och återuppfinna sig själv.
I DN:s recension jämförs ni med Teenage Fanclub, vad tycker ni om dem?
Erik: De är stabila. När de släpper en ny skiva vet man vad man får.
Daniel: Jag lyssnar mer på amerikansk indie medan du (Erik) föredrar brittisk indie. Jag antar att vi möts i Popsicle och svensk indie. Jag har några av Teenage Fanclubs skivor och de är väldigt bra, men jag tycker snarare att det finns något av Swervedriver över skivan. Fast det är väl för att jag gillar Swerdvedriver.
Foto: Emma Andersson