Bokrecension

Titel: Snöstormen
Författare: Vladimir Sorokin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201305
ISBN: 978-91-304948-9

Vädrets makter är inte att leka med i romanen Snöstormen. Läkaren Platon Iljitij Garin jagar upp sig på ryskt, koleriskt vis. Han måste ta sig fram i snöyran med vaccin till en landsända som drabbats av en mystisk epidemi. En zombiesjuka hemsöker de ryska medborgarna.

Sorokin blandar klassiskt 1800-tal med science fiction och satir. Snöstormen är full av överdrifter och ofta är det halsbrytande dråpligt. Vodkan flödar och andra pyramidformade droger finns det gott om att förströ sig med. Vladimir Sorokin är känd för att ge sig på allt som är heligt i Ryssland och han har sagt att den ryska statsapparaten påminner om ett pyramidspel.

Om den ryska litteraturen har Dostojevskij sagt; Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa. I denna roman är det dock Gogols näsa som figurerar (Gogol har skrivit en novell som heter Näsan). Läkaren Garin och hans kusk Harkel irrar runt i cirklar på tundran. Till sist åker de in och fastnar i en jättelik näsa. Denna näsa tillhör en jätte som supit ihjäl sig och dråsat omkull på vägen med vodkaflaskan bredvid sig.

Vladimir Sorokin anser att den ryska verkligheten enbart kan skildras i den här typen av litteratur. Det måste innebära att den ryska verkligheten är så absurd och orealistisk att den inte blir trovärdig i en realistisk roman… Att verkligheten överträffar dikten.

Enligt min mening är det inte mycket som slår rysk science fiction, när den är som bäst. Jag har tidigare läst Sorokins science fiction-roman Is som var en spännande historia om en slags sekt. Snöstormen är en rolig berättelse, men jag hade önskat mig en mera komplicerad intrig. Den här romanen är mera parodi och absurdism än spännande science fiction.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Mycket hände efter min död
Författare: Ricardo Adolfo
Förlag: Astor Förlag
ISBN: 9789186757212
Utgiven: 201304

En familj lämnar sitt hemland och hamnar på en ö i hopp om ett bättre liv. Hon får ett arbete, han lyckas inte få det. Tillsammans har de en son som de försöker ta hand om samtidigt som de på olika sätt rår om varandra. Språket sätter hinder både mellan familjen och mellan familjen och samhället de lever i.

Mannen, som är den som har huvudrollen i boken, har svårt att klara av situationen. Han upplever ett stort utanförskap till det samhälle de hamnat i och har en ständig rädsla för vad som sker runt omkring vare sig det handlar om att hitta hem eller att försöka prata med polispersonal. Utanförskapet skapar frustration och splittring, men hur illa han än upplever att det är på ön anser han ändå att det var värre i hemlandet.

Mannen hamnar i en situation där han blir tvungen att fatta ett viktigt beslut som kommer att få konsekvenser för hela familjen. Hans inre monologer präglas ofta av starka, hjärtskärande känslor och en stor kärlek till den familj som han har. Han försöker göra det bästa för familjen även om det flera gånger blir fel i förhållande till vad han tänkt sig.

Mycket hände efter min död är en på flera sätt aktuell berättelse där förmågan att kommunicera med andra och överleva sätts på prov. Det är en vacker kärlekshistoria samtidigt som det är en berättelse om de papperslösas villkor och kampen för ett liv där språkbristerna skapar stora avstånd mellan människor. Samhället känns genast stort och skrämmande när man inte har språket att känna sig trygg i. Jag tar mig tid att reflektera över titeln och vad det är som faktiskt dör i boken.

Det är en märklig känsla hur någonting som på ett sätt känns avlägset lika gärna hade kunnat vara något som utspelar sig här i Sverige. Kanske är det också därför som boken lämnar mig med en förhoppning om att framtiden kommer att vara bättre än det här, och tron på att många i samhället måste våga öppna upp för varandras olikheter för att på så sätt kunna komma varandra närmare och se varandra bakom den mask som ett språk kan innebära.

Titel: Godnatt, oktober
Författare: Valle Wigers
Formgivare: Malena Modéer
Förlag: X Publishing
Utgiven: 201303
IBSN: 9185763330

Adam är bara ett barn när hans föräldrar omkommer i en bilolycka. Året är 1988, oktober. Plötsligt är barndomen över. Slut med hur Adams kärlekshistorier slutar i mammas knät, slut med att klättra upp på taken och kasta rutten frukt på bilar, slut med sorterandet av fotbollsbilder. Föräldrarna har omedelbart dött i kraschen och mormor får ta över föräldraskapet. Under 80- och 90-talets Göteborg får vi följa Adam som minns sin mors märkliga blåmärken och sår, och faderns utbrott och märkliga beteende. Men också de ömsinta stunderna, de mjuka klapparna som försäkrade att allt var i sin ordning, och de fridfulla turerna på pappas axlar som sa att de var en vanlig familj.

I en ångestblandad passion, försöker Adam söka upp sina föräldrars förflutna, ta reda på vilka de egentligen var, söka svar på varför han blev ensam kvar. Sin ungdom passerar med vattnet under broarna, med flickor och vänner, musik och alkohol, cigaretter och ljusa sommarnätter. Göteborg, Falkenberg, Köpenhamn och Stockholm. Stadsskildringar sedda ur berusade, sorgsna ögon.

Valle Wigers debutroman är fantastisk. Trots att jag boken igenom drar paralleller till Sigge Eklund, Susanna Alakoski och Moa Martinson så är detta ett riktigt unikum. Så utstuderad berättelse, där vartenda ord på första sidan går att koppla ihop till den sista. Inga onödiga ord eller händelser utan att vara hårdkokt. Jag imponeras av hans lediga språk, som om hela boken är skriven i ett enda långt flow, utan att det blir osammanhängande. Både Adam som barn och som tonåring och som ung vuxen är så ärligt, så oerhört verklighetstroget. Just de små sakerna, som hur ett barn pratar, eller hur en tonårings tankegångar sker när denne hör en viss låt, är något som flertalet författare aldrig lyckas med. Den efterlämnar samma stämning som efter jag sett Fucking Åmål för första gången: Här har vi någon som har förstått.

Det är en helt magisk debut Wigers har åstadkommit, hans språk är vackert och ärligt och hans skildringar av Göteborg är fulla av värme, lokalpatriotism, men också kritik.

En stämningsfylld, samtida roman om en ung mans sökande efter sig själv.

Text: Cecilia Rådén

Titel: Onda flickor
Originaltitel: The Wicked Girls
Författare: Alex Marwood
Förlag: Modernista
Utgiven: 201304
ISBN: 978-91-7499-244-1

Måste börja med att säga att jag verkligen inte gillar kriminalromaner och minst av allt sådana som handlar om psykopater som sexmördar. Ändå har denna debutroman av brittiska journalisten Serena Mackesy något mer än sina välskrivna sidor om ”strandstryparen” i den brittiska badorten att berätta om.

Onda flickors 400 sidor fängslar till och med mig, och jag sitter precis om i förlagets reklam uppe och sträckläser boken till två på natten. Varför?

Det som fängslar och gör Onda flickor till något mycket mer än en spännande kriminalhistoria är berättelsen om de två ”onda” flickorna som sommaren 1986 var tolv år och då tillsammans på grund av sina taskiga uppväxter hade ihjäl en liten fyraårig flicka. De dömdes förstås, men trots att de senare släpptes fria från ungdomsvårdskolor, fick nya identiteter och lever nya anpassade liv kan de aldrig bli fria från sitt förflutna.

När frilansjournalisten Kristy får i uppdrag att bevaka morden i den nergångna badorten träffar hon för första gången på 25 år sin ”medbrottsling”. Vad som händer mellan dem när de möts gör boken så oemotståndlig. Det psykologiska spelet – inte ens deras närmaste vet om deras mörka hemlighet – framför allt mellan dem är så gastkramande spännande att man bara måste fortsätta läsa.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Titel: Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden
Författare: Maciej Zaremba, Magnus Lind, Shirin Ahlbäck Öberg, Sten Widmalm
Förlag: Weyler Förlag
Utgiven: 201304
ISBN: 979-91-87347-15-3

Maciej Zarembas nya reportagebok om den svenska sjukvården börjar som en berättelse, nästan som en deckare. Ett fall presenteras, en man är död, vi vill veta vem som bär ansvaret. Men här finns inga kallblodiga psykopater eller svartsjuka äkta makar. Här finns bara läkare, och ett vårdsystem som kraschat utan att någon förstått varför.

Patientens pris är en skrämmande bok. En skrämmande och upprörande bok. När den inte gör mig ledsen så gör den mig arg. Jag verkar inte vara ensam i den reaktionen, huvuddelen av boken publicerades först som en artikelserie i Dagens Nyheter och väckte då starka reaktioner. Nu, några månader efter den artikelserien, så kommer boken. Artikelserien har uppdaterats, man har lagt till kapitel av läkaren Magnus Lind och statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm. Tillsammans presenterar författarna en bild av den svenska sjukvården och det sätt som den idag styrs på.

Nyckeltermen i boken är New Public Management, ett koncept som importerats från USA. Tanken bakom New Public Management är att det offentliga fungerar bättre om det sköts som ett företag, om man inför konkurrens, marknadslogik och frihet att välja. Problemet är bara att vården inte kan fungera enligt marknadens principer: vi väljer inte om vi ska bryta benet, och när vi åker in för benbrottet kommer vi inte att byta akutmottagning om den första är för dyr. Här finns ingen egentlig konkurrens, och inte heller några egentliga konsumenter, åtminstone inte konsumenter som fritt kan välja vad dom ska konsumera. Den politiska lösningen blir att införa en sorts låtsasmarknad, där man på olika sätt leker företag trots att man inte är det. Resultatet blir en snedvridning av hela vården, där fokus läggs på det som ger så kallade DRG-poäng – en sorts låtsaspengar som avgör hur stora verksamhetens anslag blir. DRG-systemet har flera problem, bl.a. leder det till ett fokus på kvantitet och inte kvalité, skapar incitament till att utföra enkla operationer som patienten inte behöver och gör så att patienter med flera diagnoser blir olönsamma för sjukhusen. Systemet gör att unga och relativt friska patienter prioriteras framför äldre patienter med svårare sjukdomar – åtminstone om sjukhusen vill få dom resurser man behöver. I boken ges flera exempel på hur det här systemet kan få katastrofala konsekvenser, verkliga fall där människor hamnat i kläm och inte fått den vård dom behöver. Något som i värsta fall kan bli dödligt, som i det fall Zaremba inledningsvis beskriver.

Patientens pris berättas ofta som en historia, Zaremba skjuter hela tiden in enskilda människors berättelser för att illustrera det han vill säga om vården. Det är mycket skickligt skrivet, när det gäller berättande reportage så finns det få svenska journalister som kommer upp till Zarembas nivå. Kanske är det också därför som dom avslutande kapitlen (skrivna av läkaren Magnus Lind och statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm) inte känns lika intressanta som resten av boken.

Jag blir arg av att läsa den här boken. Särskild upprörd blir jag över dom återkommande berättelserna om hur illa gamla människor behandlas inom vården idag. Tankarna går till dom vårdskandaler som kommit i ljuset på senare år, skandaler som enligt Zaremba delvis kan förklaras med New Public Management och DRG-systemet. Om det stämmer så är Patientens pris en viktig folkbildningsbok. Det är nog många av oss som förstått att nånting gått fel med vården i Sverige, men som inte kunnat peka på varför det gått fel. Därför känns Patientens pris som en viktig debattbok, det är hög tid att vi börjar diskutera New Public Management och dom konsekvenser som systemet får.

Text: Felix Lindén