Litteratur och konst

Titel: En egen plats
Författare: Robert Goolrick
Översättning: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2013
ISBN 978-91-7545-021-6

Till en ideal småstad på amerikanska landsbygden anländer sommaren 1948 en man som kallar sig Charlie Beale. Hans enda packning består av en uppsättning slaktarknivar och en väska med pengar. Ingen vet var han kommer ifrån, men han blir snabbt omtyckt och får bo hemma hos sin nye arbetsgivare, familjen Haislett – när han inte sover på sin egenköpta markbit vid floden. Första gången han möter storpampen Boaty Glass unga fru Sylvan, blir han som förtrollad och en förändring tar sin början – såväl inre som yttre.

Berättaren i ”En egen plats” tar stor plats och berättar ofta vad som ska hända innan det händer. Detta får till följd att vissa partier upplevs som pratiga och långsamma, medan dramatiska händelser får en ödesmättad ton. Det naivt idealiserande språket, exempelvis i presentationen av Alma Haislett när männen och sonen kommit hem över lunch (”hennes mjuka röst — uttryckte hur andlös av förväntan hon var när hon nu skulle få vara sin man nära”), är förmodligen tänkt att förstärka kontrasten mellan romanens början och slut. Greppet lyckas inte riktigt övertyga mig. Det dröjde också innan jag insåg att den övergripande berättarrösten tillhör slaktarsonen Sam Haislett, eftersom han berättar om sig själv i tredje person och från olika perspektiv. Dessutom berättas vissa kapitel ur Charlies eller Sylvans perspektiv i en mer poetisk ton.

Känslan av att allt redan är försent, och de dramatiska kontrasterna, förtydligar att detta är en tragedi. Sylvan Glass är en amerikansk Madame Bovary, med Hollywood-filmer istället för romaner att väva sina hopplösa drömmar kring. Tonen i romanen påminner mig om den mer välskrivna ”Berättelsen om Edgar”, även om ”En egen plats” har en mer närvarande berättare och mer drag av legend. Den sistnämnda slutsatsen drar jag på grund av berättarens diskussioner kring minnet, samt mystiken som omvärver huvudpersonen Charlie. När boken slutar vet läsaren fortfarande inte var han kom ifrån, eller hur han fick alla sina pengar. Handlingen är fokuserad till hans tid i Brownsburg, Virginia.

Tillfällen då berättarrösten känns unik, är i diskussionerna kring hur gemenskapen i och kring småstaden fungerar. Stadsbornas religiositet, och hur den kan innesluta såväl som utestänga, skildras med ömhet men också kritiskt, genom Charlie Beals respektive Sam Haisletts ögon. Skillnaden i status och sätt att leva mellan svarta och vita människor gestaltas till en början neutralt men allteftersom de svarta karaktärerna får mer plats i berättelsen blir konflikten tydligare.

Det som också blir tydligt är hur vissa karaktärer inte passar in i någon av de gemenskaper som finns att välja mellan, kanske för att man inte vill anpassa sig på det sätt som krävs. Charlie Beale söker mellan de olika religiösa grupperna, men blir utesluten från den han helst vill tillhöra. Sylvan Glass klär sig som en filmstjärna, trots sin enkla bakgrund och livet på landsbygden. Sömmerskan Claudie Wiley bor avsides, lever som hon vill och har en dotter som tillbringar sitt liv inomhus – därför att hon på grund av sin hudfärg inte passar in. De två sistnämnda, samt Sam Haislett, är mer intressanta att läsa om, än den mystiska huvudpersonen Charlie Beale, som bara verkar ha två karaktärsdrag: antingen naiv eller bitter. Därför blir läsningen av romanen också mer medryckande mot slutet – där de mer komplexa karaktärerna får plats. Även om man som läsare vet ungefär vad som ska hända så vill man veta hur eftersom man börjat bry sig om karaktärerna, och vissa vändningar överraskar.

I romanen finns också fina detaljer som förankrar läsupplevelsen, som till exempel Alma Haisletts sätt att kalla läskedryck för ”lite gift”, det magiska tuggummiträdet och den konkreta förändringen av Charlies dagboksteckningar. Sammanfattningsvis ser jag romanen som en blandning av kritisk realism, ensidig poesi och ödesmättad melodram – allt nostalgiskt rotat i en typisk amerikansk småstads 1940-tal.

Text: Frida Niblaeus

Relaterat blogginlägg

Titel: Inte helt hundra
Författare: Caroline Hainer
Förlag: Volante
Utgiven: 201302

Inte helt hundra är en liten relationsroman. Inte om en relation utan om ett antal kortare och längre förhållanden som författaren, frilansjournalisten Caroline Hainer har gått igenom. Det börjar med att hennes terapeut ger henne relationsförbud. Under ett halvår, under tiden ska hon gå igenom alla tidigare relationer och fundera igenom vad som varit fel och vad hon egentligen vill ha.

Det är lätt att bli engagerad i Carolines historia och spännande att få veta vad hon kommer att lära sig av sin genomgång.

Vi får träffa David i den första allvarliga relationen, där allt är perfekt på ytan men där gnistan saknas. Efter David kommer Lukas, som är helt uppenbart fel på alla sätt, men som Caroline ändå slänger sig om halsen på. Sedan är det Jonas, som är bra på alla sätt, men som inte delar Carolines visioner. Och några till.

Man får inte riktigt reda på varför Caroline är så rädd att vara ensam samtidigt som hon har svårt att riktigt binda sig. Det antyds att det ligger något i föräldrarelationen och kanske vill Caroline Hainer inte hänga ut sin familj, eftersom boken är så pass självbiografisk. Däremot följer vi bokens Caroline mot en viktig insikt och slutet är lovande för hennes fortsatta kärleksliv.