• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stefan Sundström – ”Ingenting har hänt”

30 november, 2009 by Redaktionen

stefansundstrom
”Ibland får jag för mig att det är tv som tittar på oss”. Ibland får jag för mig att Stefan Sundström har någon sorts direktnummer till mig. Som om han ringer upp mig för att berätta vad som hänt och understryka vad jag just går runt och känner men inte riktigt formulerat ens för mig själv. Förra gången var det på Hjärtats Melodi, i fantastiska låtar som ”Dina händer” och ”Somna lycklig”. Hur politisk och knivskarpt formulerad han än är i sina mer utåtriktade, burleska alster så är det ändå såhär jag gillar honom mest. Nedtonad, bitter och lätt uppgiven, med en svidande samhällskritik i de enkla, direkta fraserna.

Det är svårt när man öppnar en skiva med dess absolut bästa spår. Det är svårt att ta sig förbi, att släppa den där känslan som var så precis. Men ändå lyckas Sundström hålla mig fast även efter ”Glöm din dröm” som skulle kunna vara hans starkaste låt någonsin. Titelspåret tar självklart vid i samma gråskala och så går det på. Det självklara allvaret i musiken som enligt Sundström kom till efter en cykelolycka är inte bara klädsamt, det känns viktigt. I en tid då singer songwriters allt mer sällan sjunger såhär direkt på svenska känns Sundström oerhört välbehövd i all sin socialrealistiska svärta, utan att för den sakens skull hamna i det tråkproggiga träsket som hela tiden lurar runt hörnet.

De mer naturromantiska och folkmusikinslagen i låtar som ”Skogsnäs” och ”Nidelven” känns här mycket mer oforcerat än vad det gjorde på ”Fabler från bällinge bro”. När Sundström litar helt på sina texter och ett monotont komp, som han oftast gör, uppstår den sortens nakenhet och ärlighet som man inte kan annat än att lyssna uppmärksamt till. Från dödseposet ”Alla ska i jorden” till obarmhärtiga ”Blonde” märks logiken i att han flitigt tolkat Allan Edwalls visor.

När Hjärtats melodi kom 2004 var det hans absolut mest helgjutna skiva hittills. Just nu känns det som om ”Ingenting har hänt” tangerar den. När skivan har fått snurra ett tag så får vi se.

Lyssna på spotify här.

Lyssna även på: Allan Edwall: Mina visor 1-3, Mattias Alkberg BD: ”Din hjärta är en stjärna”

Glöm din dröm


Stefan Sundströms hemsida.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet och i Expressen, Dagens Nyheter och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, Stefan Sundström

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension

Air på Berns

29 november, 2009 by Rosemari Södergren

20091129041

Air, ett franskt band som har fans från hela världen. På söndagskvällen spelade duon på Berns.
Med utsirade balkonger och gigantiska kristallkronor är Berns en traditionsfylld och imponerade lokal. Under minglet före Airs spelning träffade jag flera personer som kom dit från andra europeiska länder för att äntligen få chansen att se sitt favoritband Air live. De var alla så imponerade av Berns som konsertlokal.
Air själva nämnde lokalen också under spelningen.

Jag hamnade bredvid en man som är från Bryssel, Belgien. Direkt när han hade hört att Air skulle spela i Stockholm hade han bokat biljett till spelningen och sedan bokat flyg till Stockholm.

Air slog nog igenom internationellt då bandet gjorde musik till Sophia Coppolas debutfilm The Virgin Suicides. De har fortsatt att göra musik till Coppolas filmer, såväl ”Lost in translation” som ”Marie Antoinette”
Deras musik, baserad på syntar, är filmisk med drag av Kraftwerk, fast mycket mer popmusikkänsla.

Det är svårt att kategorisera eller beskriva Airs musik, den måste egentligen upplevas. I Wikipedia finns ett försök till beskrivning av dem genom att ta upp deras influenser:

Air’s music is often referred to as electronica; their form of electronic music was influenced by the synthesizer sounds of the 1970s such as Jean Michel Jarre, Vangelis and Francis Lai. Other influences include psychedelic rock pioneers Pink Floyd; krautrockers Tangerine Dream; early pioneers of the eurodance electronica subgenre Space ; Jean-Jacques Perrey (although there are some echoes of dance music styles in the production); and French crooner Serge Gainsbourg.

Air use many of their studio instruments (like Moog synthesizers, the Korg MS-20, Wurlitzer and Vocoder) live on stage, where their ability to improvise is more clearly highlighted. The band performs the well-known tracks from the albums live as extended or altered versions. Air often works together, both in the studio and live on stage, with artists like Beth Hirsch (Moon Safari), Françoise Hardy (”Jeanne”), Jean-Jacques Perrey (”Cosmic Bird”), Gordon Tracks (”Playground Love” and ”Easy Going Woman” – Gordon Tracks is a pseudonym of the French singer Thomas Mars from Phoenix), Beck (10 000 Hz Legend), on the 2004 tour with Dave Palmer and on the 2007 tour with drummer Earl Harvin, Vincent Taurelle and Steve Jones.

Jean-Benoît Dunckel stod mellan två stora syntar och skruvade på båda samtidigt som han emellanåt stönsjöng vackert, ibland i bästa Serge Gainsbourg-stil. Den andre, Nicolas Godin, spelade på ett dubbelkeyboard plus gitarrer och en bas.

Publiken gungade med och applåderade, men det var inte några som dansade eller som sjöng med. Airs musik är inte den slags musik man dansar till. Däremot visslade några med i en låt där visslingar ersätter sång.

AIR släppte Love 2, duons sjätte album, i oktober. De märktes att publiken tände till allra mest när de spelade sina mer klassiska låtar från tidigare skivor som Pocket Symphonies och Talkie Walkie.

Air kommer från Versailles i Frankrike och består av Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel. namnet på bandet: ”Air” är en förkortning av orden ”Amour, Imagination, Rêve” sin betyder kärlek, fantasi och dröm.

Förbandet ”We fell to Earth” var rätt bra. Det var en trio som också mixtrar friskt med gitarr, sång och synt och med rätt dominerande trummor. Du kan lyssna på dem på deras ställe på Myspace.

20091129037

20091129040

Läs även andra bloggares åsikter om konserter, Berns, Stockholm, Frankrike, synt, Air

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Berns, Frankrike, Konserter, Stockholm, synt

Rapport från premiären av Jane Eyre med Michael Nyqvist och Julia Dufvenius

29 november, 2009 by Rosemari Södergren

JAY_lans_press_mini
Om du liksom jag har fastnat för Michael Nyqvist och du har vägarna förbi Stockholm: försök få en biljett till föreställningen Jane Eyre.
Jag har precis kommit hem från premiären.

Jane Eyre bygger på Charlotte Brontës roman från 1847.

Jane är en föräldralös tioårig flicka i föreställningens början. Hon är adopterad av släktingar som behandlar henne illa. Hon har en stark personlig integritet och vägrar låta sig kuvas till en tyst undergiven flicka. När en pojke tänker slå henne biter hon tillbaka. Kvinnor, speciellt fattiga kvinnor, fick inte stå på sig gentemot rikare personer, speciellt inte om de var av manligt kön.

Hon skickas på en välgörenhetsanstalt där unga, fattiga flickor fostrades i hård tuktan. Många av de unga flickorna dog i tyfus eller bröts ner. Men Jane Eyre är av starkt virke och tar sig igenom skoltiden och blir guvernant, där hon får jobb på ett öde gods i England. På godset Thornfield möter den gåtfulla godsherren mr Rochester, spelad av Michael Nykvist.

Han fängslas av att han hos Jane Eyre möter en människa som är ärlig, som svarar rakt och som det går att kommunicera med. Inte så vanligt mellan män och kvinnor under den viktorianska tiden, att de kan samtala som jämlikar. I synnerhet inte när den ena är en man av högre ställning och kvinnan är anställd som tjänstefolk.

Att Michael Nyqvist spelar bra i den rollen var vad jag hade väntat mig. Julia Dufvenius var också strålande bra.

Jag var också fascinerat av scenens dekor. En väv, nästan som gigantiska lakan längs scenens sidor och bara en enkel trädörr längst bak, ibland någon möbel. Men ljusteknik kunde sedan den vita väven bli eld, mur, vita kala väggar. Det blev filmiskt.

Från Dramatens hemsida om Jane Eyre:

Den viktorianska tiden avkräver Jane blidhet och självuppoffring – i stället är hon fylld av ett inre raseri och en stark hunger efter oberoende. Klarsynt, humoristiskt och sorgligt skildras kärlekens krafter och krokiga turer och en ung kvinnas väg till mognad och självständighet.

Joyce Carol Oates skrev en gång: ”Om du inte ännu upptäckt den unika röst som finns hos Charlotte Brontës Jane Eyre, så har du ett alldeles särskilt nöje framför dig!”
Joyce Carol Oates skrev en gång: ”Om du inte ännu upptäckt den unika röst som finns hos Charlotte Brontës Jane Eyre, så har du ett alldeles särskilt nöje framför dig!”

Som Jane Eyre möter vi Julia Dufvenius och som Rochester Michael Nyqvist.

I rollerna Julia Dufvenius, Michael Nyqvist, Thérèse Brunnander, Nadja Weiss, Björn Granath, Pontus Gustafsson, Kicki Bramberg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman.

Visst, det har hänt mycket för kvinnors situation sedan 1800-talet – men ändå känns berättelsen fräsch. Såväl kvinnan som mannen var offer i sina roller och det kan nog människor uppleva på olika sätt idag också. Jag tyckte om att det var allvar blandat med humor. Basia Frydman gör rollen som den lilla flickan som Jane Eyre anställs som guvernant för. Det blir lite lustigt när en vuxen kvinna tar på sig småflickskläder av viktoriansk modell och hoppar omkring och rör sig ivrigt som en tioåring. Lite absurt roligt.

För en vecka sedan såg jag Michael Nyqvist på Dramaten när han berättade om sin bok och i kväll i rollen som Rochester i Jane Eyre. Det går inte att få nog av honom. Jag tror jag ska hyra ”Flickan som lekte med elden” i morgon så jag får se lite mer av honom. När han läste ur sin bok och berättade om den på Dramaten finns att se i efterhand på Bambuser, här.

Jo, premiär betyder ju att det kan vara en del kul folk att kika på i pausen också. Dramatenchefen Marie-Louise Ekman var där, förstås. Jag såg förre ministern Carl Tham och flera skådespelare, som jag tyvärr är för trött i huvudet just nu för att komma ihåg vad de heter. Och en författare vars namn jag inte heller kommer ihåg just nu. Men när jag sovit ut trillar väl namnen på plats, hoppas jag.

Relaterat: Svenska Dagbladet
Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Dramaten, premiär, Michael Nyqvist

Arkiverad under: Recension, Teater Taggad som: Dramaten, premiär, Teater

Tankar om Metropia och andra av veckans filmpremiärer: Luftslottet som sprängdes och Away we go

28 november, 2009 by Rosemari Södergren

metropia
”Metropia”är en av de mest speciella filmer som lanseras i år. Den svenskproducerade animerade filmen handlar om ett Europa där klimatförändringar förändrat landskapet och där ett tunnelbanesystem förbinder alla europeiska länders tunnelbanespår.
Ägaren av tunnelbanan har satt samman ett system där schampo gör att små minisändare kommer in i människors huvuden och via tunnelbanorna finns system som fångar upp alla de gör. Men inte bara det. Det finns en stor hemlig central som övervakar individerna och mer än så: övervakaren kan inte bara se och höra allt en person gör, övervakaren kan läsa tankarna och kan själva tala inne i människans skalle.
Snacka om en våt dröm för FRA.
Tarik Saleh, regissören till ”Metropa” började skriva på filmens manus för sex år sedan, redan innan FRA-debatten var igång. Han var rätt förutseende.
Dagens Nyheters Mårten Blomkvist verkar inte alls hålla med mig om att Metropia lyckats fånga dagens problem. Han anser att ”Metropia” inte är någon bra framtidsvision:
… filmens problem är att upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.
Blomkvist är kritisk till animationstekniken.
När jag såg filmen på en förhandsvisning var filmens regissören Tarik Saleh och manusförfattaren Stig Larsson där för en frågestund efteråt.
Tarik Saleh sade att animationstekniken är helt ny, ingen liknande film har gjorts. Tarik Saleh är uppväxt i animationsvärlden, hans föräldrar jobbade med det, uppgav han.
Men DN:s Blomkvist tycker inte ens att animationstekniken i ”Metropia” är något särskilt:

Även animerad film utan ”Upp”-budget är i dag tekniskt driven: förra veckan SVT-visade danska ”Princess” (2006), israeliska ”Waltz with Bashir”, eller David Aronowitschs och Hilda Heilborns ”Slavar” och Jonas Odells ”Lögner” (alla 2008) är några exempel.

Revolutionen inom animationen har redan nått långt utanför Pixars studio. ”Metropia” känns som en eftersläntrare.

Själv är jag ingen teknisk expert och jag bryr mig inte om huruvida tekniken är imponerande eller inte. Film ska berätta något. Det är berättelsen som är det viktiga, berättelsen: både den uppenbara och det som förmedlas i känslor och mellan raderna, det som gör att jag som tittare engegerar mig och fortsätter tänka på det en film eller bok tagit upp. I den bemärkelsen har jag svårt att tro att någon ser ”Metropia” opåverkad.

En annan aspekt som ofta är viktig för att jag ska fängslas av en berättelse är att det inte ska vara bara svart eller vitt. Att karaktärer har djup, att det inte är enbart goda eller enbart genom-onda.
”Metropia” uppfyller också detta krav.

I sin recension i DN skriver Blomkvist att affischerna till ”Metropia” gör en nedstämd (han gav filmen betyg 2):

Anblicken av ”Metropia” gör en nedstämd. Mycket ambition går till spillo här.
Mest kraft har lagts på teckningarna och där är hantverket på hög nivå.

1970-talsunderground och avancerad digital teknik möts i bilder som utformats minutiöst. Många bygger på foton och det känns exotiskt med animerad film med hyperrealistiskt återgivet stockholmskt tunnelbanekakel.

Sedan angriper Blomkvist ”Metropia” för att det redan finns filmer som skildrar klastrofobiska känslor. Hmm? So what? Ett ämne blir väl inte uttömt för att en eller två gör det bra. Det finns väl plats för fler att skildra samhället ur klastrofobiskt dystert nedstämt perspektiv?
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 3 i Svenska Dagbladet.
Betyg 2 i Sydsvenskan.

Luftslottet som sprängdes
luftslottetDen tredje och förmodligen avslutande delen av filmatiseringen av Stieg Larsson Milleniumdeckare är väl en av veckans filmpremiärer som många sett fram emot.
Förmodligen skriver jag, för att det lär finnas en oavslutad fortsättning som en släkting (jag tror det är sambon) har tillgång till. Vad löfte om pengar kan förmå människor till att göra, det är mänsklighetens historia full av vittnesbörd om. Kanske någon stjäl fortsättningsmanuset eller, ja vad som helst kan hända. Många vill säkert läsa en fortsättning, dessutom, vill veta vad Stieg Larsson tänkt skulle hända med Elisabet Salander och Mikael Blomkvist.
De första två filmerna har fått bra kritik och storpublik, film två är till och med nominerad i flera kategorier till Fenix-priset, det europeiska filmpriset, Europas Oscar.
Trean som nu haft premiär: ”Luftslottet som sprängdes” har fått blandat mottagande.
Betyg 3 i Aftonbladet som kategoriserar den som Bläddervänlig
spänningsfilm.
DN gav den betyg 2 (väldigt viktigt dåligt filmhumör DN-recensenterna tycks haft den här veckan, med den ena tvåan efter den andra).
Betyg 3 i Expressen.
Här har Expressen listat vad de olika traditionella mediernas filmkritiker tyckte om filmen.
En Expressen artikel till kring det ämnet.
Betyg 2 i Svenska Dagbladet.

”Away we go”
Sam Mendes ”Away we go” är den ena film som DN-kritikerna uppskattat den här veckan, den fick betyg 4 av Croneman.
Burt och Verona (John Krasinski & Maya Rudolph) är ett par i 33-årsåldern som inte riktigt får syn på sina liv. Verona är i sjätte månaden, Burt ofta i sjunde himlen; de är ett förälskat par som inte har så många uttalade ambitioner.
Det är lite lustigt, för den filmen är den som Kulturbloggens recensent inta alls var så imponerad av. Paret reser runt för att hitta en plats de vill stanna på och upptäcker efter diverse händelser att de hör hemma var som helst, bara de har varandra. Typ.
Att John Kasinskis Burt är en person som det är svårt att gilla, han är lite för tramsig, gör inte filmen bättre.
Fast även om det första intrycket efter filmen var: ”Jaha, so what?” har filmen vuxit lite i efterhand.
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 4 i Svenska Dagbladet.

Metropia Teaser

Metropia official trailer

Luftslottet som sprängdes

Away We Go – Official Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmpremiärer, animerad, science fiction, trailer, Metropia, Luftslottet som sprängdes, Salander, Sam Mendes, Away we go

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Animerad, Filmpremiärer, Scen, Science fiction, trailer

Monsters of Folk i Filadelfiakyrkan

20 november, 2009 by Redaktionen

monstersoffolk

Monsters of Folk är en sådan där supergrupp. Fyra kända artister (Conor Oberst, Jim James, M Ward och Mike Mogis ) med var sin egen solokarriär slår sig samman för ett projekt som mynnat ut i att släppa ett album och göra en turné. Torsdagen 19 november spelade Monsters of Folk i Stockholm.
De spelade i Filadelfiakyrkan, för konsertarrangören Luger ville testa en ny lokal för konserter, som det kommer fram i en kommentarsdiskussion på Lugers hemsida.

Skrivet av Arg 30 aug 2009 14:11:
varför en pinstkyrka?

Skrivet av Luger-Fredrik 30 aug 2009 18:58.
För att vi tycker att det är en bra ny lokal helt enkelt.

Skrivet av Arg 31 aug 2009 15:29.
Men varför den och inte Södra teatern, exakt samma design ju.

Skrivet av Luger-Fredrik 31 aug 2009 16:58.
För att Filadelfiakyrkan är större, och för att många fler än vad som får plats på södran vill se bandet.

Lokalen fungerade bra och det blev en drygt tre timmar lång konsert.

Ett genialiskt hopplock av professionella musiker. En lång men stundtals klockren framträdande. Alla fyra sjunger, de är fantastiska sångare allihop och kan spela flera intstrument, kompar varandra. Alla fyra har olika stilar som ändå passar ihop. Det låter helt enkelt väldigt bra.

Det var en i stort sett fullsatt lokal med en entusiastisk publik i Filadelfiakyrkan och det var de värda, så jag sätter ett högt betyg på spelningen.

Monsters of Folks hemsida.
Lyssna på Monsters of Folk på MySpace.


Konserten i Filalfiakyrkan fick betyg 4 av Svenska Dagbladets recensent.

Recension av skivan i DN.
Spelningen hyllades av Aftonbladets recensent också.

Monsters of Folk – The Right Place Music Video

Monsters of Folk – Dear God (Sincerely M.o.F.)

Läs även andra bloggares åsikter om country, folkrock, konserter, Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: country, folkrock, Konserter

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1507
  • Sida 1508
  • Sida 1509
  • Sida 1510
  • Sida 1511
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in