Mötet jag sett fram emot sker på Göteborgs Stadsteater 29/5 på exakt samma ställe där jag intervjuade Sven Wolter för några år sedan. Är naturligt nog lite spänd, även om jag således inte är helt ovan vid att träffa konstnärer av denna yttersta kaliber. Krister är inledningsvis lite avvaktande, men samtidigt öppen. Omgående förmedlar han, till mig och min fotograferande kusin, valda delar ur sin tillvaro på ett högst generöst sätt och utökar den tid jag fått till förfogande. Under sin entré visar han upp senaste bokinköpet, Martin Luuks debutroman vars titel han kommenterar. Jag överlämnar som gåva några relevanta egenproducerade texter, varvid Krister ger beröm för att jag blivit ”godkänd” av Ebba Witt Brattström. Hur jag läst på framgår delvis av inriktningen på frågorna. Ska noteras att jag recenserade Karlsson på taket i positiva ordalag för Kulturbloggen. Nämner för den mycket meriterade mannen att öppningsfrågan garanterat håller högre kvalitet, än den Stina Dabrowski ställde, i en av de mest omtalade av de många intervjuer Krister gjort.
Hur mycket varierar olika föreställningar av Karlsson på taket avseende kommentarer från de minsta (Karlsson inbjuder ju också till medverkan genom att be om hjälp och ställa frågor)?
– Man kan säga så här: Hade det varit Broadway skulle vi ha spelat först en månad i exempelvis Detroit. Här i Göteborg hade vi publik två gånger innan premiär, vilket inte är mycket för en föreställning direkt beroende av sin publik. Vi repeterade som i ett skyddsrum, visste inte hur det vi konstruerat på teaterns olika avdelningar skulle fungera. Det var glädjande och förvånande att barnen är med så mycket, är så delaktiga. Efter tjugofem föreställningar lär man sig en teknik, ett sätt att hantera situationen. Vi har idag en annan säkerhet och därmed en annan beredskap än vi hade på premiären. Premiärer är varje gång vidriga att ta sig igenom. De kan liknas vid en trafikolycka där man kör av vägen och undrar hur gick det här till. När jag tänker tillbaka på premiärer infinner sig frågan var jag med, är ett slags chocktillstånd helt olikt det vi repeterat i.
Hur sammanfattar du ditt gästspel i Göteborg och hur kom det till stånd?
– Hela idén är mitt initiativ. Jag hade varit i West End och avslutat Wallander. Anna Takanen (teaterns konstnärlige ledare fram tills nyligen) bad mig att komma och göra något. Hon hade väntat sig något helt annorlunda. Jag hade fått anbud från teatrar i Stockholm om om att göra Ibsen, Kung Lear eller Fadern. Kung Lear innehåller så mycket text att lära sig, vilket jag inte hade lust med. Jag är snart sjuttio år. Det går väldigt fort när du förväntas ta steget in i gubbåldern. Min fru Cecilia sa ’du ser tung ut’. Jag replikerade ’ jag känner inte någon glädje’. Min fru som är min skyddsängel kom fram till att jag skulle bryta loppet. Hon tyckte jag skulle göra Karlsson, en lättsam och rolig roll, påpekade att jag aldrig hade spelat för barn. Anna blev förvånad över mitt val, undrade om jag menade allvar. När jag bekräftade att så var fallet, sa hon ’fantastiskt då gör vi den’.
Min tanke var att vuxna inte skulle gå för barnens skull och ha tråkigt själva. Hade en upplevelse när Harry Potter-böckerna kom ut (läste in dem som ljudböcker). Jag läste för min då tioårige son, det var jag som drev på. Vuxna har lika stor glädje av att se vår uppsättning , jag vill få dem att fråga sig: kan teater vara så här? Det kan vara en komplikation när det bara är vuxna i publiken som ibland varit fallet. Karlsson var en utmaning för mig. Jag hade sett flera uppsättningar som jag inte begrep mig på, eftersom han blev en sagofigur. Jag funderade på vem han är, varför han har propeller på ryggen och varför han bor på taket. Jag ville göra honom som en Norén-figur. Patti Smith var med i Ystad på en inspelning av en Wallander-film, eftersom hon är helt hooked på denna karaktär. När Henning Mankell trots sin cancersjukdom bjöd hem Patti till sig, var jag med när hon tillsammans med sin gitarrist spelade för en skara på sju personer i cirka en kvart. Hon såg patinerat rockig ut med trasiga jeans och stripigt hår. Min poäng är att Karlsson hade kunnat bli Patti, men han misslyckades. Hans konstnärliga begåvning var inte tillräcklig. (Idag är marknadsföring och mediakontakter lika viktigt om någon ska bli framgångsrik som konstnär.)
Karlsson skäms för att han inte blev ett namn, insisterar därför på att han är bäst. Och eftersom det inte finns någon bäring i påståendet blir han gråtfärdig. Var en uppgift jag gav mig själv att få fram detta. Det har blivit som jag tänkt mig. Att det blev just Göteborg beror på att jag gästspelade här med Doktor Glas för några år sedan. Visade sig att jag kom att älska Stora scenen. Den har rätt proportioner i motsats till Dramaten, man kommer lätt i kontakt med publiken. Varit skönt att familjen inte är med, är värt att vara ifrån dem om materialet man jobbar med är bra. (Nu är i och för sig mina barn stora.)
Jag har sett flera lyckade monologer här i huset, men det var något unikt med din uppsättning av Doktor Glas, som jag hade ynnesten att se på ett Dramaten du tog med storm. Varför hade du och pjäsen sådan hypnotisk påverkan?
– Jag är producent, tar initiativ till vad jag vill göra. Jag är också dramaturg. När jag läste manus kändes det som att jag själv hade skrivit, följde mitt tempament, min natur, blir därför en så bra kollision mellan teater och text. Jag spelade Doktor Glas över tvåhundra gånger och jag kunde känna större ensamhet än honom på hopplösa teatrar, till exempel den i Kalix. Processen var ett h-e, vill inte göra om den. Men varenda gång efter första repliken var det bara att åka med. Under sömnlösa hotellnätter kunde jag dra partier. Det är en makalös text jämförbar med några av Tranströmmers dikter. Den slog an en sträng, eggade mig, stimulerade mig.
I intervju hos Alex Schulman hävdade du att teatern befinner sig utanför livet. Kan du förklara hur du tänker? Jag har filmat och spelat mycket teater, fyller som sagt sjuttio snart. Jag kan ställa mig frågan: Har jag levat? Jag kommer fram till att mina största ögonblick varit på scen, är något speciellt att gå in på scen. Så fort jag får på mig flygselen (den som gör att Karlsson kan flyga)) blir jag som en pigg hund, vilket är j-a stimulerande. En tvåtimmarsföreställning känns svindlande kort, är lika förvånad varje gång. All annan tid känns lång medan tiden på scen känns fruktansvärt kort. Mesta delen av min vakna tid har jag tillbringat på scen, ett tillstånd som påminner om det i en tryckkokare. Jag vill komma till teatern så sent som möjligt, lämna så snabbt som möjligt, står inte ut att vara där privat. Jag får nästan panik, har säkert på grund av min läggning sårat, kanske verkat snorkig. Förut dök jag. Då känner man lätthet, vill andas under vattnet. Det tillståndet kan jämföras med hur det är att vara på scen, lätt och behagligt även om det varit svårt innan.
Varför berör dina ofta besatta gestalter så mycket, till exempel Hoffman i Veranda för en tenor?
– Jag är en ganska hängiven skådis som inte gillar att fuska. När jag först fick rollen som Hoffman lades filmen ner i första vändan, är vanligt att du inte vet om inspelningen blir av. I ett senare skede gavs klartecken. Då tackade jag nej för att jag hade bestämt mig för att vara med pappa, som insjuknat i cancer utan att man kunde erbjuda smärtlindring. Jag ville vara med på hans resa. Jag berättade vilken bra roll det var, varvid han bad mig göra den. Han bad mig också vara med i sitt dödsögonblick, eftersom ’döden inte blir bra på film’. Genom att visa hur smärtan ger sig till känna ville pappa hjälpa mig tolka rollen. När vi skulle göra dödsscenen i Veranda för en tenor tyckte jag att jag inte kan imitera, vilket jag framförde till Lisa Ohlin som är en bra regissör. Lisa gav mig fria händer. Noggranna förberedelser vidtog. När jag hade gjort scenen utan omtagningar blev det bisarrt. Vem kvider undrar jag då, varvid jag upptäcker att det är ju jag. Var som att min pappa tagit boning i mig. Denna händelse har jag beskrivit i Sommar. (Till saken hör att jag hade berättat att jag som del av min research lyssnat på hans två lysande program från 90-talet.)
Jag har dig på näthinnan från tevesända Som löven i Vallombrosa. Vilken relation har du till Lars Noréns dramatik? (Talar om att jag finns nämnd i En dramatikers dagbok tack vare intervju för LO-tidningen i samband med att Norén värvades till Folkteatern.)
– Det var en pjäs han inte satte upp själv. Jag jobbade med honom på radioteatern, vilket var det mest berikande jag upplevt som skådespelare. Jag gillar hans pretentiösa allvar och fnittrighet, är härligt att vara tillsammans med honom. Jag får ofta frågan om favorotregissörer och vem jag skulle viljat ha som regissör för Doktor Glas. Finns annars inga jag längtar efter att komma till. Vill ha en relativt klyftig dialog, inte få berättat hur jag ska agera. Jag vill göra och pröva för att därefter få reaktioner.
Du verkar ha ett intimt förhållande till skönlitteratur. Vilka författare läser du helst?
– Förr läste jag in mycket. Den allvarsamma leken och På spaning efter den tid som flytt är två titlar. Jag slutade med inläsningar av ljudböcker när jag fick i uppdrag att arbeta med tråkiga deckare. Tre absoluta favoriter är Tranströmmer, Söderberg och Proust. Jag har bara sökt mig till sådan literatur som kan betyda något. En flykting korsar sitt spår har haft en avgörande inverkan på mitt liv. Boken av Sandemose fick mig att bryta upp från fiskarmiljön i Grisslehamn, ett samhälle där Jantelagen var stark.
Du har varit professor i scenisk gestaltning med inriktning på närvaro och avspänning. Hur har du lärt dig dessa egenskaper så väl?
– Jag vill tänka att det beror på övning, disciplin och vilja; snarare än begåvning. När jag var professor såg jag ultimata begåvningar som tyvärr var slarviga och missbrukade sin talang. I begåvning ligger ordet gåva, man måste se till att den inte rostar. Det är roligare att tänka enligt denna devis: Jag klarar rollen om jag ges tllräcklig tid, har närvaron som krävs och dedikerar mig till uppgiften.
Vad gör du helst när du kopplar av från ditt krävande jobb?
– Vet inte! Mitt yrke är min hobby. (Jag skjuter in att jag upprepade gånger hört honom säga att han saknar hobby.) Min bror har fiskaffär vilket innebär hårt jobb med uppstigning tidigt på morgonen. Om man jobbar på sjukhus har man kanske inte heller plats för hobbies i sitt liv, man blir för trött av sitt arbete.
Jag undrar efter att mina frågor är avverkade, enligt den rutin som Krister är förtrogen med, om han vill komplettera. Han känner sig nöjd. Jag berättar apropå krävande jobb att mitt skrivande mest är en oavlönad syssla, att jag sedan snart tjugoåtta år haft heltid på Göteborgs brevterminal.När jag avslöjar att jag inte vågat ringa Tommy Berggren för att be om intervju, kommenterar film- och teaterstjärnan mittemot mig att Tommy är en väldigt bra regissör som han jobbat ihop med. I skrivande stund har Krister Henriksson kvar två föreställningar av sitt drömprojekt Karlsson på taket i Göteborg. Håll utkik efter eventuell fortsättning på annan ort.
Foto: Mårten Carlsson
