Mats Hallberg

Way Out West: Som tiden stått still för shoegazens flaggskepp Ride

16 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Ride, Linné
15 augusti 2015
Betyg: 3

I fjol på Way Out West hörde jag kanske en halvtimme på Slowdive. I år fick en likasinnad återförenad kvartett från Oxford förtroendet att vara sist ut. Var långt ifrån fullt i tältet när Ride drog igång sitt inåtvända kompakta gig. Detta är bandet som i indiekretsar satt på tronen åren före Britpop blev ett begrepp och rivaliteten mellan de två stora blev en följetong. Vi snackar Creation Records och tidigt 90-tal. Man öppnade angenämt med Leave Them All Behind. Vad man ljudmässigt associerar till en synt, torde i själva verket vara ett antal effektpedaler hos sologitarristen Andy Bell.

Mest utmärkande drag är förtjusningen i distortion och excesser på gitarr, vilket live blir väldigt uppenbart. Fåordige hattprydde bandledaren Mark Gardener nämner i samband med att han intygar sin kärlek till Sverige, att de spelat för länge sedan i Göteborg. Jag var på den klubbspelningen, antagligen för att jag uppskattade albumet Going Blank Again. Minns besvärande tinnitus i ena örat. När hela grejen är att till ett pådrivande komp konstant väva in distade tongångar, kan man bara förföra om man har starkt låtmaterial. Jag blev i längden uttråkad, på grund av bristen på fantasifulla melodier. Att de hela tiden utgår från förvrängt orent ljud utan att vara eminenta låtskrivare, gör att jag efter ett tag blev uttröttad av att vistas i denna konstruerade bubbla. Ett lyckat undantag är förstås Vapour Trail, hardcore-fans jublade efter första takterna. En svävande ballad featuring akustisk gitarr framförs också. Deras senaste singel, 1996 års Black Nite Crash, gav mig — hör och häpna — lite MC5- vibbar. Några låtar före slutackorden utsatte de typiskt nog publiken för en utdragen orgie i rundgång.

Andy Bell bildade förresten andra halvan av 90-talet Hurricane No. 1, vars spelning på Lollipop var helt okej. Bandet fick skäll för att man, enligt somliga, plagierade Oasis stil. Men jag önskar att mannen, som har barn med före detta svensk singer &song writer, hade tagit med sig några idéer härifrån in i denna återförenade poplarmiga grupp. Kvartetten har på individnivå och som grupp kopplingar till Oasis, Jesus and Mary Chain och Sonic Youth. Vid en jämförelse anser jag emellertid att Ride kommer till korta numera. Jag gillar dem fortfarande i mindre portioner med lyssnarvänligt ljud, fast som avrundning på en magisk kväll får de bara godkänt.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Högintensiv R&B med för lite groove

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Lauryn Hill, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4

Som förmodat är jag dagen efter kluven till detta framträdande. När det begav sig på 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag förstås införskaffade. Hörde Hill på Skeppsholmen, vars spelning den gången dränktes av alltför fet bas. På grund av att basen återigen var ett aber för åhörare och andra av de tolv på scen, är mitt omdöme snubblande nära att hamna snäppet lägre.

Som kombinerad support och utdraget intro använder sig Hill av en DJ vars soundsystem pumpar upp stämningen. Förresten samma koncept som forne bandkollegan Wyclef Jean använde på Liseberg tidigare i sommar. Orkestern jämte tre kvinnliga körsångare traskar sedan in för att ta scenen i besittning. Sist kommer självfallet stjärnan för att sätta sig på mittpunkten. Hon är iförd beige kappa, sombrero och stora örhängen. Det låter väldgt massivt när man fläskar på med bas i botten, vilket är ett slöseri med de resurser som inte tillåts tränga igenom.. Är bara i små doser som nyanserna går fram. Ett tag kuggade i alla fall instrumenten i varandra och vi kunde fröjdas åt aktiva blåsare, späntstiga körsångare och omfattande bottleneck slidegitarr. Gospelaktiga toner och reggae förekom. Men tonvikten låg naturligtvis antingen på de frekventa partierna med ekvilibristisk rap eller på de långsamma aningen aviga rytmer som var Fugees varumärke. Vi kunde läska i oss flera snygga, skickligt utförda övergångar. Vaggande mjukfunkiga Ex-Factor lät kanon, noterade bruket av klickljud samt att körtjejerna fick komma igång.

Den låtskrivande R&B-stjärnan fraserar med god teknik, har en vass fenomenal röst vars tonfall alternerar från feministisk power till att vara vädjande. Hennes enorma intensitet är en kontrast, ett stilbrott, gentemot de släpiga melodier vi hörde henne framföra i Fugees. Ett bekymmer, åtminstone för mig, är att det stundom blir för mycket rap och för lite groove. Fast värst av allt är att instrumenten grötar ihop sig. Deras akt drar över en kvart, vilket vi unnar dem. Därför att de då framför ett medley med kända titlar från Bob Marley, Nina Simone och framför allt en viss hiphop-grupp från New Jersey. Svängfaktorn är påtaglig i Jammin’. Visst är det kul och publiken rör på sina kroppar, fast potpurriet är ganska hafsigt. Sammanfattningvis en uttrycksfull aningen mastig upplevelse med en ljudbild som förtog en del av glädjen.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Polarpristagaren Emmulou Harris bjöd på fulländande harmonier

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Emmylou Harris & Rodney Crowell, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 5

Kvällen före hade bandet varit i London, utgår från att de gjorde folk saliga. Råkade notera att några facebookvänner var lyriska efter denna avskalade föreställning i Göteborg. Ljudet var osedvanligt sympatiskt, låg på sådan nivå att undertecknad vågade sig nära, klanger utkristalliserades oklanderligt. Och då jag inte finner något att anmärka på utdelas högsta betyg. En får ta i beaktande att jag inte är någon riktig kännare av crossover-country, vilket innebär att jag bara ibland blev så rörd som jag hoppats på.

Huvupersonen själv var, om inte rörd, så påtagligt glad för det behagliga vädret och för publikens reaktioner. Hon ville bli inviterad igen för att få spela mer i Sverige, tyckte uppenbarligen att tiden var snålt tilltagen. Hon och bandet var märkbart inspirerade.

Bandet består av sex personer, varav tre i hatt. Omgående lanserade de ett anslag som bröt av från i princip alla andra gig på WOW. Man utstrålade ett självklart lugn, seriositet och värme. Kanske inte så konstigt med tanke på att den 68-åriga kvinnan uppnått ikonstatus och belönats med en drös utmärkelser. En innerlig öppning växlade över till uptempo med solo på telecaster av australiensaren Jedd Hughes. Många fick säkerligen gåshud då Crowell framförde sitt paradnummer Till I gain control again. Att få njuta av ypperlig stämsång parat med karaktäristisk pedal steel i Love hurts kan ju heller aldrig bli fel. I 70-talets början upptäcktes Harris på allvar, efter att ha odödliggjort en tolkning av låten tillsammans med Gram Parsons, vars dödsfall -73 var en stor förlust för country-världen. Emmylou berättar för oss att året efter mötte hon radarpartnern Rodney. Slut på historiken!

Utgår från att de förvånansvärt många i åldern 65+ på WOW fick sitt lystmäte under detta set. Ibland serverades låtskatten lunkandes med skönt gung, ibland river man av sånger i rockösigt tempo och ibland kommer som nämnts de genuina balladerna. Överraskades av hur man mestadels fjärmade sig från det klämkäcka typiska Nashville-soundet. Musiken tangerade stundtals blues, honky tonkv stomp och rockabilly. Vid ett tillfälle piskades trumskinnen så att en högastighetststakt frammanades och giarristen gick därefter loss alldeles kolossalt. Tilltalades av att basisaten ofta trakterade ståbas, vilket var till gagn för hur helheten svetsades samman.

Var en fröjd att få höra klassiker som Boulder to Birmingham, Pancho & Lefty, Red dirt girl jämte för mig obekanta alster. Duetten The travelling kind med ljuvligt smidigt komp blev en ny favorit. Harris ljusa spröda röst når högt, passar utmärkt ihop med den lagom sträva stämman hos Crowell.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Pet Shop Boys bjöd på audiovisuell elektronikfest

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Pet Shop Boys, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4

Jag är inte dagligdags någon som grottar ner mig i populära Londonduons produktion. En gång tidigare har jag hört dem live, vilket var på Liseberg 2002. I längden är de för mycket av glamour och underhållning, emellanåt finns fog för schlagervarning och somligt de gjort bör rubriceras som kitsch. Hade jag varit ett fan skulle emellertid deras imponerande show varit en fullpoängare. I sina riktigt ljusa stunder har de en släng av Yello i sig, medan det vore orättvist att dra paralleller till de kalla kalkylerande konstnärerna i Kraftwerk.

Övervägande materialet ur deras nya enormt spektakulära show Electric verkar vara förinspelat. Vad Chris Lowe adderar från den högteknologiska maskin han sköter, är omöjligt för mig att veta. Efter att vi i en kvart diggat vad vi ser på duk och hör i perfekt inställda högtalare, tas den främre projektionsytan bort och vi skådar Neil & Chris plus två dansare. Klädbytena är nog minst ett halvdussin till antalet och i övrigt är det visuella på backdrop värt en längre redogörelse. Lägg därtill grön laser, geomteriska figurer, konfettiregn, suverän koreografi på plats. Ska inte orda mer om allt ögongodis, bara påstå att det överträffade allt vad jag sett tidigare i den vägen.

Mestadels behöll den avancerat konstruerade musiken oss i ett stadigt grepp under nittio minuter, även om gruppen alltid haft tendenser till att bli såsig i sitt uttryck.. Jag uppskattade det nya tyngre och hårda anslaget, vars höjdpunkter inträffade i olika collage. Till denna kategori hör låtarna Fugitive och Fluorescent. Man brassade verkligen på med dansant elektropuls i total symbios med lekfulla illustrationer. Lekfulla var också de direkta kopplingarna till Leonard Bernstein och Igor Stravinskij. Säcken med potenta listframgångar, idealiska inte bara på gaydiscon, knöts ihop med en fräck hitkavalkad. På detta pärlband kunde Go West, Domino Dancing, Always on My Mind samt It’s a Sin identifieras utan ansträngning. Och då hade man långt tidigare dammat av rökare såsom Suburbia och självklart West End Girls.

Duon, som var lyckliga för mottagandet de fick, gör knappast musik som vill förändra världen. Men det är rasande snyggt och medryckande. Gott så! I vår annars ofta dystra tillvaro behöver vi roas av loopar i kombination med beats och lättsamma snillrika melodier i dur. Tennant och Lowe var värda alla händer i luften som publiken gav dem, även om den allra mesta musiken vi hörde var förprogrammerat.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Future Islands delvis en besvikelse, trots oförglömlig sångare

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Future Islands, Linné
13 augusti 2015
Betyg: 3

Fick på min lott att hastigt ta mig an en grupp vars musik beskrivs i termer som anarkistisk syntpop och loungig blipfunk. Ni blir kanske klokare om jag som vanligt tar fram en liknelse. Ganska ofta påminner de om ett uppspeedat mer basic New Order, fast de har tillgång till en röst av annan dignitet. Har man väl hört Samuel T Herring live, bandets vokalist och textförfattare, blir han lätt att identifiera och minnas. Gruppen vars hemvist numera är Baltimore bildades efter att de träffats då de studerade konst, har släppt fyra album, blev signade av prestigefyllda 4AD i fjol, gjort omfattande turnéer och framträtt i Lettermans talkshow.

Trist nog var ljudet i det rymliga tält som kallas Linné ofördelaktigt, var antagligen högst avsiktligt ganska orent ljud. Samuels kortfattade prat gick därför inte fram, så jag uppfattade inte låttitlar eller medlemmarnas namn när de introducerades. Den enskilt viktigaste musikern på scen är definitivt Gerrit Welmers på keyboards och programmering. Jag uppskattade hans toner, men hade hoppats att han gjort större avtryck hos mig. Det volymstarka kompet utgjordes av William Cashion på basgitarr och Future Islands turnétrummis Michael Lowry (namnen hämtade från Wikipedia).

Vad jag försöker beskriva och värdera är en påtagligt hipp akt, vars medryckande suggestiva sound och minst sagt karismatiska vokalist, väcker en otrolig respons i det kokande tältet. Folk är så euforiskt högljudda att frontmannen som avslutning säger ”you guys are fucking great”. Inledningen är mäktig och gensvaret direkt bedövande. Tror mig känna bärkraftiga låtar såsom Back in the Tall Grass och den New Order-doftande A Dream of You and Me. Herring meddelar att han tycker det är härligt att vara tillbaka i Sverige efter tre års frånvaro.

Hur lät de och varför övertygades jag inte riktigt? Synten dekorerade på ett uppiggande ganska innovativt sätt, trummandet var taktfast för att efterhand bli mer varierat och basgitarren var ett stadigt fundament. De första låtarna gick i frapperande snabbt tempo, en gång till och med i ”tempo furioso”. Mitt i kom ett härligt funkigt stycke, smög sig oväntat in James Brown-influenser. Strålande var därtill en långsam svävande komposition som bör ha varit Song for Our Grandfathers. Sammantaget var tyvärr nyanserna för få och min aversion gentemot ljudet gjorde sitt till. Var tillräckligt taggad och nyfiken, men kan konstatera att det hajpade bandet inte riktigt tog tag i mig, i motsats till majoriteten av hängivna fans på Way Out West.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Mats Hallberg

Footer

Om oss