Commando M Pigg + Kai Martin & Stick på Musikens Hus i Göteborg 28 maj 2016
Bara halva lokalens kapacitet togs i anspråk. Mycket konkurerade i den ljumma försommarkvällen: gatufest, champions league-final, Summerburst, karneval och Miriam Bryant på Liseberg med mera. För oss som då det begav sig följde de gitarrbaserade stockholmarna och i än högre grad de syntbaserade göteborgarna, utgjorde dubbelkonserten en lockande tilldragelse. Eftersom banden hade sin storhetstid första halvan av 80-talet, var det en blandad mogen publik som infunnit sig. Som uppladdning lyssnade jag på några av deras bästa LP-plattor Ska påpekas att generationskamraterna på var sitt håll släppt nya album, skivor jag inte införskaffat.
Commando M Pigg framför sina energifyllda melodier under cirka 65 minuter, en alldeles lagom längd. De gled över till engelskspråkiga senare delen av 80-talet, vilket inte blev lika intressant. De gjorde bejublad comeback på fest för tidningen Schlager för drygt tio år sedan ochi fjol fick de goda recensioner för sin senaste nyproduktion. Med några få undantag spelas låtar från just aktuella skivan När dom dumma har fest. De har med den befäst sitt unika postpunkiga sound. Vad som först slår en är hur medryckande de är, att kompositionerna bygger på riff och pådrivande komp. Några gånger växlar de in på ett långsammare spår. Gör då svävande förföriska låtar i moll.
Förväntat tung ljudbild blandas upp med Eva Sonesons kristallklara varierade sång med ansenligt röstomfång, emellanåt är sången ordlös. Hon är sparsam med mellansnack, säger inledningvis att det är kul att stå på scen i Göteborg. Mörkt blod från deras andra skiva är en stänkare, där Peter Puders med sin behandling av sin specialbyggda Halkan´s North Star, tar med oss på läckra soloutflykter. Måste ha hört honom live med Thåström, dock osäker på om jag sett någon konsert med Commando M Pigg. Blir mer av honom efterhand utan att gå till överdrift, inga onödiga excesser. Tvärtom, tycker jag mycket om hur han lägger ackord och bearbetar strängarna. Han använder flitigt svajarm och till och med en skruvmejsel i samma anda som Thurston Moore. Blev upplivad av hur hans distade toner interfolierade Sonesons spänstiga röst. Effektfullt och gnistrande vackert utfört av en skicklig instrumentalist. I en sekvens samsades hans specialbyggda gura med skärande ljud från Gunnar Fricks keyboard. Noterade ett utsökt solo av Frick på synt i En sån mänska, men annars hamnade den inflyttade göteborgaren, i egenskap av uppbackande gitarrist, oftast i skuggan av Puders och den intensive basgitarristen Anders Karlsmark. Mångsidige Frick hade förtjänat större utrymme, hävdar en som lärt känna hans musicerande. Kompet är funktionellt.
Inledningsvis är jag orolig för att trummisen Johannes Nordell ( Nike & röda orkestern med flera) ska banka för mycket. Jag som specialstuderat jazztrummisar önskar, att batterister ska agera lyhört istället för att konstant attackera. Båda han och basisten i hatt – primus motor och en av grundarna – befinner sig ibland nära extas. Märker skönt nog att de har gott handlag med vad de lirar. Karlsmarks duett med Eva i Jag tänkte, formar sig till en av flera höjdpunkter. Andra fullträffar: En sån mänska, Dom som slår läger, Lilla fjäril samt Hurry up.
Texterna kan vara samtidskommenterande, men är främst existentiella. Gruppen kan konsten att skapa sugande pulserande beats, halvsnabba syntdoftande tongångar och mangel med sinne för melodier. Vi får dessutom ett crescendo i Sikta mot stjärnorna, featuring trumslagaren och ånyo Gunnar Frick. Tre mycket tajta extranummer levereras. Titellåten från den ganska färska skivan görs pampigt där återigen Puders bevisar vilken stilbildare han är, deras hit Stjärna bland faror med sin underbara refräng samt uråldriga B-sidan Kemal vars sound kan ha influerats av B-52´s. Fäste mig vid att ljudet var mer än godkänt, fast trummorna var väl starka.
Till Kai Martin & Stick har jag ett mer uttalat förhållande, vilket har sina konsekvenser. Förväntningar riskerar att omvandlas till besvikelse. De har alltid haft stora pretentioner, har självständiga tillhört ett svartklätt teatraliskt stilideal. Deras artrock är främst inriktad på att framkalla tillstånd genom att servera musikaliska stämningar. Jag har sett dem minst fyra gånger , minns euforin från avkedsspelningen i Slottskogen -85. För första gången landar emellertid mitt omdöme i en bister slutsats. Det svänger väldigt sällan om dem live numera! Tror absolut att sprillans färska albumet Utan titel har betydande kvaliteter. Ändå blev jag successivt allt mindre mottaglig för den konsert som över två set blev för utdragen.
De nya medlemmarna Alex Gabay och Mark Larsen äntrar scenen först, vilket är symptomatiskt. Med introduktioner får vi med smärre modifieringar höra hela nya skivan, den som inleds svulstigt med Strändernas svall och Skriet. Ljudet är väldigt starkt och tjockt, något störande att man så uppenbart gör sig till huvudakt när banden har likvärdig status. Lite trist att de nya medlemmarna i symbios med mycket stadige Ronny Rock dominerar så kraftigt. Den sympatiske filmtipsaren funkar i bandet, men är inte den som precis tillhandahåller stimulerande rytmer. Frontmannen Kai Martin, ett modelejon vars kostym byts i pausen, sjunger oklanderligt och har god mikrofonteknik. Både han och kvällens tidigare vokalist är uttrycksfulla och använder sina stämmor likt ett instrument, Tilltalas av hans sätt att växla mellan näranog recitation och att nyttja hela sitt register. Och jag uppskattar excentriske Gomer Explensch, hans inbrytningar på sopran- och tenorsax. Har tyvärr svårt att urskilja Jörgen Cremonsese – den glödgade gitarrfantomen – från Mark Larsens kompakta dova ”vintagesyntar”.
Vid ett tillfälle använder Cremonese (som en gång bildade Whipped Cream) förresten en tvåhalsad tingest. Trots min besvikelse finns flera lyckade inslag. Tänker på den nyskrivna låt som handlar om ett land i förfall med ansvaiga som sviker. Där löd refrängen ljug för mig. Också befriande att till slut höra Larsen traktera elpianots tangenter. Fäste mig vidare vid öppningen av andra set med favoriten Rör rör rör dig nu från klassikern Röd Plåt, vars symfoniska arr och allsång funkade väl. Lägg därtill att jag gillade urgamla Ursäkter och en annan låt med snyggt samspel mellan saxofon och gitarr. Ytterligare en sång om lögner resulterade i glimtvis efterlängtat sväng. Utbrottet i Man skall vara som ett vilddjur i år funkade skapligt. Men totalt sett blir det för första gången diss av dessa kompetenta herrar. Kände mig efteråt utmattad och lite uttråkad. Som kuriosa kan nämnas att Anders Karlsmark och Ronny Svenssons fyllde år, vilket förstås uppmärksammades.
Foto: Bo Brodin
