Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Friskt nytänk för Hamlet på 24 minuter, även om Shakespeare i sig förtjänar mer tid av dig, åtminstone efteråt

by

Foto: Axel Rydén

Hamlet på 24 minuter
En virtuell version av William Shakespeares klassiker Hamlet
Digital premiär 12 juni 2020 kl.19.00 på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida

Idé, bearbetning och regi Andreas Kundler

Alla som någon gång läst en tragedi av William Shakespeare (1564-1616) vet att texterna är poetiskt utmanande och att skådespelen satsar på invecklade intriger med skilda bottnar. En vanlig föreställning på The Globe i London kan vara upp till 6 timmar ståendes. Man fördjupar sig således inte i dramatikerns dubbeltydigheter i ett nafs. Därför är ju titeln till kvällens föreställning på nätet mycket utmanande, järv och befriande. Shakespeare hade själv kunnat inbjuda till duell på grund av detta. Det finns mycket här i livet som man skulle vilja klara av på 24 minuter som annars tar nästan 6 timmar. Däremot är inte njutning något man vill dra ned på.

Jag gillar idén att göra Hamlet mer folkkär idag som då genom att tänka om kring dåtidens koncept och leverera därefter. Det är en rolig och spännande tanke att ha spelat in den virtuella föreställningen på liknade sätt som alla stora konserter, körgrupper och framträdanden gjorts den senaste tiden p.g.a pandemin. Man har fått spela skilda scener och sedan klippt ihop det. För oss i publiken ser det dock ut som att några saker sker samtidigt och det krävs duktiga skådespelare som både kan agera sin roll och ge sken av att de befinner sig i samma fiktiva sanning samtidigt.

Om man läst Hamlet i någon version, sett någon av filmerna eller förberett sig på historien genom att ha googlat runt på nätet, så förstår man handlingen och de nya valen som uppsättningen gjort. Då killar den här versionen dig i magen för att du jämför, skrattar och funderar över hur fyndigt det var att ersätta det ena med det andra. Inspelningen inbjuder till lite som då, något som nu och mycket tänk om och kring vår framtid. Men om du inte kan något om Hamlet, kommer du tyvärr att tappa många perspektiv och det är inte säkert att du förstår de grundläggande frågeställningarna i spelet. Om jag var en med tankar kring föreställningen efteråt, skulle jag leta efter en bra tolkning av Hamlet eller läsa manuset själv. Människor vill leva, folk vill dö och kärleken är en drivkraft i Williams Hamlet. Någonstans hinner man inte med djuphet och äkthet i det påfallande 24 minuterna.

Det mest utmanande i föreställningen är att skådespelarna måste betona användningen av enbart sina röster och sina kroppsspråk som instrument. Det finns inga påfallande kostymer eller rekvisita att tala om. Däremot ser man skådespelarna i deras hemmiljöer. Därför blir ibland intresset för omgivningen mer påtaglig för mina ögon och en känsla av förbjudet smygtittande gör sig gällande med skam. Kanske hade det blivit mer styrka i uppsättningen och agerandet om varje hem enbart hade haft vita eller svarta kulisser bakom sig? Just nu känner jag mig lite för mycket som en fluktare.

Däremot ska det tilläggas att skådespelarinsatserna var mycket trollbindande och övertygande med många skrattretande, sarkastisk och ironisk undertoner. Det gav mig många leenden på mina läppar. Man lyckades också ge vår nutida galenskap och situation nyansskillnader genom att låta saker få bero i andan av ”att vara eller inte vara”. Då- och nutiden kräver moral och att man vågar låta ”hedern säga nej!”. Men det är också sant att ”vi vet vilka vi är…men inte vad vi blir” men framförallt, ”ur led är tiden”.

I rollerna: Hamlet (Carlos Romero Cruz), Ofelia (Matilda Ragnerstam), Claudius (Fredrik Lycke), Gertrud (Cilla Thorell) , Polonius (Lars Göran Persson), Laertes (Bahador Foladi), Anden (Peter Gardiner), Mördare/präst (Andreas Kundler)

Reading/Drama analys av Games på Playhouse teater betonar behovet av att vi gärna vill identifiera vår egen identitet och att tuffa stunder tvingar in oss i krigsföring vi inte vill kännas vid

by

Games
Reading via streaming på Playhouse teatern den 26 maj 2020
Framfördes på engelska direkt från originalmanuset (baserat på en sann historia)
Ca 70 minuter läsning utan paus
Av Henry Naylor
Regi Björn Lönner

Utgångspunkten för analyserandet av texten, med hjälp av en regissör och två skådespelare, bearbetades under en dag. Konceptet innebär att man tillsammans jobbar intensivt med manuset under en förbestämd period. Vanligtvis är en ”reading” till för att snabbt tillsammans komma fram till om ett manus och dess innehåll, är tillräckligt bra för att man ska satsa på en uppsättning. Det ger en tydlig bild av om texten håller.

I dagsläget fick vi en gratis reading för att vi faktiskt inte kan mötas i verkligheten på teatrar och att åtminstone få ett smakprov på dramatik är bättre än inte alls. Dramatik gör sig dessutom mycket bättre som uppläsning än på något annat vis, eftersom skådespelaren och regin ger åhöraren en inre föreställning att uppleva med hjälp av orden de formar i oss.

Manuset börjar med att i snabba ordväxlingar beskriva två tyska kvinnliga idrottsmän, d.v.s. fäktaren Helene Mayer och höjdhopparen Grete Bergmann. Båda var vältränade och redo för Tysklands olympiska spel i Berlin 1936. Båda kvinnorna identifierade sig naturligtvis gladeligen med sin idrott och det faktum att de var elitidrottare på högsta nivå. De slet, de tränade och de satsade och ville nå guldmedaljer. Helt plötsligt drabbas kvinnorna av ett ödesdigert faktum, som ingen av dem egentligen tidigare hade haft med som en faktor i sitt idrottande. De har båda judiska härkomster och anses inte längre som riktiga tyskar. Dessutom står övriga världen och funderar kring om de ska bojkotta OS eller om det är rimligt att vara med i alla fall. Kvinnorna vet inte för vem eller för vad de ska hoppas på.

Manusets snabbt tempo mellan karaktärerna är både i monologer och i duetter där de möts. Man hör dem båda tänka med sig själv och diskutera med andra. Kvinnorna upplever liknande förtryck men väljer att hantera dem olika. Ingenstans har manusförfattaren ett behov av att bevisa att den ena åsikten är bättre än den andra hos kvinnorna. Orden är ömsom hård, mjuka och tuffa. Det medför stor spänning och fasansfulla insikt. Helene och Grete har dock båda gemensamt, att de ser sig som idrottsmän i första hand och inget annat är lika viktigt. Varje människa som på något vis är i minoritet eller upplever sig förtryck på något vis, känner igen sig i att man inte vill att någon annan ska stämpla ens identitet åt en. Ingen kvinna vill höra att hon inte kan något för att hon inte är man, på samma sätt som en man inte vill veta av att hans manlighet inte är tillräcklig. Kvinnorna upplever sig inte heller som judinnor och delar inte ens dess tro. De tvingas att ta strider de inte vill kriga för. Det enda de kan göra är att försöka vara så duktiga på det det kan, så att de inte behöver ifrågasättas alls. Att misslyckas är aldrig ett alternativ.

Texten är skriven mycket ingående, för hur dessa kvinnor kände inför sin sport och hur enormt ointresserade de var av politik. En känsla som på inget sett är olik den uppfattning många har i dag av just politik och politiker. Inte trodde man då att de spelade någon roll att galningen Adolf Hitler hade fått makten 1933 genom att spela på folkets allmänna missnöje och smugit in bakvägen. Men manuset uttrycker tydligt hur det inte blir möjligt att fortsätta som en kappvändare, ”I can’t give in to fear. I must be brave…but you can’t choose whom I am…I will take their hate and make it into gravety(energy)” (fritt översatt: Jag kan inte kosta på mig att vara rädd. Att vara modig är min enda räddning…och du kan inte besluta vem jag får lov att vara…Jag tar deras hat och omvandlar det till min egen fördel)

Jag skulle gärna se att man gjorde en föreställning av manuset. Texten är fylld med igenkännanden från vår egen tid och hur svårt det är att behöva välja vem man får lov att vara. Ibland måste man stå upp för det man tror på och andra fighter måste man släppa. Man får en bättre insikt i hur svårt det måste ha varit för tyskarna att inte bara gömma sig och därmed inte göra det rätta, när de väl satt fast i nazismens klor. Dock får vi inte glömma att världsbilden av dig kan sätt dina begränsningar, men vi får inte glömma vår egen känsla om oss själva och den vi är.

Medverkande skådespelare Elisabet Klasson och Moa Åström

Teaterkritik: Così fan tutte, får inte enbart kvinnor att också få bli otrogna, de gör dem till människor

by

Così fan tutte
Filmad generalrepetition på Göteborgs Opera med nätpremiär den 17 maj 2020
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Text med utgångspunkt från Lorenzo da Ponte
Musikalisk ledning Joakim Kallhed
Regi Mattias Ermedal
Scenografi och kostymdesignern Gunnar Ekman
Ljusdesign Joakim Brink
Orkestern: Kerstin Andersson (Cello), Rosa Campoy-Espin (Klarinett), Joakim Kallhed (piano), Dieter Schönnings (Violin), Gunnar Vallin (Flöjt)

Föreställningens italienska titel syftar på att ”alla gör det” och med det sista ordets ”e” finns det stor tolkning för att det är kvinnor man betonar, eftersom böjningen är i feminum. Föreställningens undertext var i originalet ”la scuola degi amanti” (de älskandes skola), vilket återspeglar den franska klassicismens fader Jean-Baptiste P Molières metoder att alltid lägga in en pekpinne och riktning, att det kommer att finnas ett budskap att lära och följa, för att få uppnå ett bättre liv. Uppsättningen är tänkt som en s.k Opera Buffa (enbart sång och musik), men jag gläder mig mycket åt att det förekommer en och annan berättande replik i föreställningen . För även om musiken är fantastisk i Così fan tutte är det ibland svårt att höra vad de sjunger. Handlingen är därmed inte lätt att följa om man inte är påläst.

Att se en föreställning som är regisserad för scenkonst och inte för film är något som är bra att ta med sig i tanken, innan man börjar titta på föreställningen på nätet. Scenbilden blir mycket komprimerad och ger naturligtvis inte föreställningen en rättvis bedömning. Däremot finns det närbilder och vinklar vi nu får se skådespelet i som vi annars aldrig ens hade kunnat ana att där fanns. Jag tyckte mycket om just dessa närbilder som påvisade god närvaro i scenerna.

Utgångspunkten för föreställningen är att en av tre vänner (Don Alfonso) vill bevisa att kvinnor är lika bra/dåliga, på otrohet, som män är. För varför ska man tro något annat om kvinnor, de är ju också människor? De två andra männnen (Guglielmo och Fernando) skrattar åt detta och menar att deras två fästmöer aldrig någonsin skulle kunna bedra dem. De tre mannen slår vad med varandra. De mest intressanta med männen och vadslagningen i föreställningen, är inte att männen med kvinnor i sina liv, tror så gott om dem, utan att de själva upplever sig som oersättliga och gudomliga, därför kommer inga kvinnor att bedra dem. Självklart är det mycket cyniskt och manipulativt att Don Alfonso att anstränga sig mycket för att få dem alla på fall, för att bevisa att ”otrohet är mänskligt”. Men det är ju det som anses som det komiska i hela upplägget.

Jag var mycket imponerad av den sensibilitet som kärleksscenerna hade i föreställningen. Det är nog bara operasångare som kan sjunga om kärlek och längtan i samma andetag som man kysser varann. Det är en konstform som väldigt få behärskar. Att sjunga om sina känslor tragikomiskt som om det vore det mest naturliga, att man brutit ut i sång och sedan avbryta med kraftig mimik kräver tydliga kunskaper om spelstilar.

Scenografin för föreställningen är en blandning mellan praktiskt mjuka linnekläder i 1700-tals stil, till att komiskt ersätta den tidens stil med något annat lite halvgalet. Det mest ögonfallande var kvinnornas frisyrer som påminde om Marges (i Simsons) frisyr, om dock inte i blått. Kvinnornas kläder var också öppet puffiga klänningar, där de hade långbyxor under. När scenerna innebar mycket golvsittande förstod jag bättre dess syfte. Dessutom gav det mig tankar kring hur klädkoderna utjämnades genom att kvinnorna bar både byxa och kjol. I efterhand förstod jag att operan var tänkt att ge sig ut på turné, vilket också förklarar scenografins komprimering och småskalighet. Den ger en kabaré känsla jag inte hade förväntat mig, men fungerar om man vet att föreställningen är turnéburen.

Operasångare
Matilda Storbyn (Fiordiligi), Ann-Kristin Jones (Dorabella), Hannes Öberg(Guglielmo), Per Lindström (Fernando), Frida Engström (Despina), Sami Yousri (Don Alfonso)

Filmrecension: Cunningham ger en läskigt tydlig bild av tradition, praktik och historik av koreograf och dansare

by

Cunningham
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2020
Manus och regi Alla Kovgan
Filmfotograf Mkrtich Malkhasyan
Regi och koreografi Jennifer Goggans
Redigerare Alla KOvgan, Andrew Bird
Koreografisk regiassistent Robert Swintons
Producent Helge Albers, Ilann Gerard, Alla Kovgan
Kostymör/designer Jeffrey Wirsing
Originalmusik av Volker Bertelmann

I dokumentärfilmen om dansaren och koreografen Cunningham får vi möta en av Amerikas största. Han är en mytomspunnen man som det har spekulerats mycket om, och då inte enbart i danskretsar. Kanske var det att Merce strävade efter att vara lika äkta mot sig själv privat som på scen och därmed inte stack under stolen om sin homosexuella identitet. Att våga vara sig själv är idag mer på modet än någonsin, men är man född strax efter första världskriget 1919 (dog 90 år gammal) kan man utan att tveka säga att han var en man före sin tid. Själv menar Cunningham att dans för honom är ,”Allt stort och litet kan gå ihop och blir en helhet genom det vi känner” (fritt översatt)

I filmen har man ett spännande upplägg i sin dokumentation kring koreografen, dansaren och personen Cunningham. Man börjar ofta med att visa ursprungsdansen, med noteringar och kommentarer i kanten. Samtidigt blandar man färger, filmformat och ljusperspektiv utan att tveka, vilket gör att det tar en stund innan man förstår upplägget. Men när man väl hänger med i sammanhangen är det informativt och spännande att följa berättandet. Det underlättar mycket om man kan lite om dans och om Cunningham innan man ser, eftersom tonen i dokumentären kräver att man är en inbiten kulturnörd. Ibland upplever jag att man gjort det lite väl komplicerat för den ovana åskådare, men det tror jag är ett medvetet val.

Gång på gång i filmen frågar intervjuare koreografen själv hur han ser på sin konstform. Varje gång betonas att han skapar och gör kroppsuttryck som det enbart är upp till andra att tolka om de vill. Han vill tänja på kroppens gränser och upplever att alla rörelser är möjliga och att det är det som inspirerar honom. Cunningham vill inte bli pålagd några etiketter eller konventioner på sin dans eller sin koreografi. Han blir mycket irriterad och upplevs förolämpad och jag kan förstå honom. Gång på gång i filmen uttalar man dock att hans dans är den moderna danskonstens grundpelare och att den kan ses som avantgarde. Dessa uttalanden gör inte dansaren mer bekväm i sina fortsatta konkretiseranden. Istället upprepar han ”I have nothing to say and I´m saying it – that is poetry as I need it”.

Filmen påvisar på en fint sätt hur Cunninghams danstraditioner fått leva vidare. Det ser man tydligt i hur dansare återger scenbilder från tidigare filmer och noteringar av koreografen själv. Genom att få se ursprungsfilmerna och sedan dagsfärska scenbilder av andra dansare idag, förs hans traditioner vidare. Många uppsättningar kommer att leva kvar och inte glömmas bort. Arvet förs vidare och har stor betydelse för dansens historia. Oavsett om koreografen själv eller vi vill sätta ord på det som händer i hans dans, finns det många danstraditioner som vilar på Cunninghams val av rörelsemönster. Jag hade dock önskat att dokumentären hade kunnat ge koreografen, dansaren, konstnären och musikpedagogen Martha Graham (1894-1991) någon typ av benämning, med tanke på hur Cunningham fick inspiration, uppbackning och skolning från denna kända kollega. Men det känns som om det inte har någon betydelse för dem.

Jag vet inte om det gör mig mer glad eller mindre ledsen, att jag har väldigt svårt för koreografens återspeglande personlighet i dokumentären. I mina ögon verkar han dock enbart vara sig själv på gott och ont. Får man verkligen tycka att en homosexuell dansare som inte längre lever var mycket obehaglig? Är det politiskt korrekt? Får man kritisera en icke levande själ? Jag vet inte. Jag tänker dock tillämpa hans dansmetoder i mitt skrivandet. Jag tänker tänja på mina gränser lite och försöka vara genuint ärlig mot min natur så långt det känns medmänskligt utan slag under bältet. Jag ser i dokumenten, framförallt på hans kvinnliga dansare att han inte verkar ha varit en lätt man att samarbeta med. Snarare skulle jag vilja påstå att det var rädsla i luften och ett förtryck gentemot den kvinnliga kroppen. Kvinnan och kvinnligheten upplevs som ointressant dessutom på något vis. Ständigt lyfts och bärs kvinnor hit och dit. Det är alltid män eller Cunningham själv som är huvudrollen i alla huvudnummer. När jag dessutom hör hans manliga medarbetare/älskare prata om dans, dansarna och gemenskapen i danssällskapet, blir jag illa berörd. Det lyser igenom med hånfulla skratt och jargonger, vilka stjärnor och genier de själva tyckte att de var. Det ger mig lätta sura uppstötningar från magtrakten. Fast faktum är ju att en god konstnär inte behöver innebär en fantastiska personligheter som man tycker om. Det är viktigt att skilja det ena från det andra. På så vis sticker man i dokumentären inte under stolen med att dansaren troligtvis inte var ”en dans på rosor”.

Huvud dansare Ashley Chen, Brandon Collwes, Dylan Crossman, Julie Cunningham, Jennifer Goggans, Lindsey Jones, Corinthians Kresge, Daniel Madoff, Rashaun Mitchell, Marcin Munnerlyn, Silas Reiner, Glen Rumsey, Jamie Scott, Melissa Toogood.

Teaterkritik: Kollision på Soppteatern är en gott-och-blandad påse

by

Kollision
Regiöga Fredrik Meyer
Soppteater/öppen bar på Under Fontänen, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär den 7 mars 2020

Kollision är en gott och blandad påse, där man försöker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar är klockrena, andra hade jag valt bort

Kollision är en dansföreställning med inslag av teater, musik och sång. Det är också en föreställning om förutfattade meningar kring professioner, kulturer, framgångar och vänskaper. Dessutom är det ett försök till parodier och ironi om det som en publik utsätts för och aktörerna låtsas vara med om i samma stund. Man skämtar exempelvis om dansföreställningar när man sitter där som dansare och om dålig sångröst medan man sjunger lite falsk.

Dansarna ritar inledningsvis bilder med krita på en vägg bakom sig, förklarar därmed sina morgonrutiner och hur deras morgnar därmed varierar. Bilderna och dansen går mycket bra ihop och det är en berättarform som fungerar gynnsamt. Ett koncept som jag gärna hade sett mer av genom hela föreställningen. Att kasta sig in i vanliga skådespelar roller var jag inte helt förberedd på att de skulle. Jag påminns tydligt under föreställningen om att regi och koreografi inte är samma sak och att man inte kan förvänta sig det heller. Ett regiöga känns inte som tillräckligt.

Dans behöver inte bäras upp av någon annan profession än sin egen. Jag känner att jag längtar efter att vilja ge dem mer utrymme på scenen för mer kroppslig rörelse, som det bemästrar på ett helt annan nivå. Idag känns det som om musklerna och farten stoppas på för få kvadratmeter. Det är som guldfisken som simmar rak in i akvarieglaset gång på gång, men sedan måste ge upp och vända eftersom det inte finns mer plats att få. Varför har man valt platt agerande framför avancerad dans, frågar jag mig.

Rekvisitan utnyttjas maximalt i föreställningen och är inte bara fyndig, utan genomtänkt med starka syften. Varje liten vinkel eller användningsområde nyttjas för att skapa nya miljöer . Framförallt är jag enormt imponerad av hur ett draperi kan skapa så många känsloyttringar och funktioner med aktörerna på scen. En skodans förekommer exempelvis bakom ett förhänge och en hel historia i pantomimversion ger härliga bilder till vår fantasi. Det går att skratta åt det gulliga, men också det makabra i den påtvingade tvåsamheten. För vad är det för fel att känna trygghet med en hamster eller en död mormor?

Att olikheter kan bidra till utveckling och inte enbart är ett hinder, är ett gott syfte som jag upplever att föreställningen i klarspråk förmedlar. Lika barn behöver inte leka bäst, så länge man öppnar upp för ett gemensamt äventyr. Bara man mötas och respektera några grundläggande platåer att stå på, är man i hamn. När Jangfeldt och Rydman ger sig ut i salongen och vill inkludera publiken i sina samtal, blir det en större öppenhet kring dialogerna och en inkluderande gemenskap. Vänskapen kan vara så befriande enkel. Publiken reagerar mestadels med förtröstan när konventionerna mellan scen och publik bryts. Ibland räcker det dessutom med att höra vad som sägs bakom ens rygg.

Det är däremot alltid uppfriskande och uppmuntrande att se smart, klatschig och genomtänkt dans, speciellt när det är två jämna och professionella dansare på scen. Båda går från explosivt samarbete, till långsamma rytmer var och en för sig. Ofta lyckas de sammanfläta budskapen och humor till funktionell rörelse framåt, även om det ibland är något ojämnt. Fläckvist haltar handlingen i genuinitet och språket går från högtravande till ”coola” uttryck. Publiken skrattar dock mestadels och med lättsamheten rycks vi ändå med utav. Det är ju inte fult att bara ha lite kul.

Av och med Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman